3 DEN ANDRA KRÄNKNINGEN
3.3 TROVÄRDIGHET
3.3 TROVÄRDIGHET
Som framgått ovan är målsägandens trovärdighet av stor betydelse i mål om grov kvinnofridskränkning eftersom målsäganden i regel är det huvudsakliga bevismedlet. I NJA 2005 s. 712 gjordes följande bedömning avseende kvinnans trovärdighet:
”C.G. har under förhöret här, liksom tidigare i målet, lämnat en utförlig berättelse. Hon har berättat under påtaglig sinnesrörelse och har vid flera tillfällen fallit i gråt när hon berättat om sina och sönernas upplevelser. Som tingsrätten har anfört är trovärdigheten av hennes berättelse hög bl.a. mot bakgrund av den mängd detaljer som hon har haft till stöd för sitt minne och som tyder på att det hon berättat är självupplevt.”
Målsäganden befanns trovärdig. Hennes berättelse gavs vidare stöd av vittnesuppgifter och rättsintyg. Att den tilltalade åberopade ett utlåtande från en överläkare om alkoholisters generellt bristande trovärdighet var utan betydelse.83
I NJA 2003 s. 144 gjorde tingsrätten en utförlig bedömning av kvinnans trovärdighet; en bedömning som varken frångicks i hovrätten eller i HD. Vikt fästes vid kvinnans saklighet och återhållsamhet. Hon gav inte uttryck för att överdriva då hon endast berättade om våldstillfällen som kunde specificeras i tiden. Vid några tillfällen tog hon en paus i sin berättelse för att torka sina tårar. Hon verkade varken hätsk eller hämndlysten. Berättelsen var sammanhängande och detaljrik vilket gjorde att den framstod som självupplevd. Kvinnan ifrågasattes om otydliga fotografier som visade märken varpå hon förklarade syftet med fotografierna och gav således logiska svar. I ett sexualbrottsmål (NJA 2010 s. 617) redogjorde HD för ett flertal faktorer av betydelse för en utsagas trovärdighet. De olika kriterierna kan anses ge rätten en mall för bedömning av trovärdighet. Följande citat visar de kriterier som anses vara av betydelse.
”Vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt.”84
83 Se dock under 3.1.2 hur bristen på stödbevis påverkade bedömningen avseende våldtäkt. 84 NJA 2010 s. 617 p. 8 i HD:s domskäl.
39
Vad som kan anses skilja detta fall från NJA 2003 s. 144 och NJA 2005 s. 712 är att HD här väljer att ta avstånd från målsägandens allmänna intryck i rätten. Den omständigheten att målsäganden gråter under målsägandeförhöret eller i övrigt borde därför inte tillmätas betydelse. Att befinna sig i en rättssal är inte något positivt. Det är därför inte ovanligt att parter – även tilltalade – gråter under en huvudförhandling. Detta kan enligt min mening inte anses visa mer än att parterna befinner sig i en pressad situation. Jag anser att de kriterier som utkristalliserats i NJA 2010 s. 617 ger en bra bild av en trovärdig utsaga, därmed inte sagt att kriterierna bör vara absoluta. Vad som kan anses negativt är emellertid att kriterierna är mycket omfattande. I mål om grov kvinnofridskränkning är det inte ovanligt att kvinnan, efter att ha anmält sin man och medverkat vid ett inledande förhör, inte vill medverka i fortsatt utredning med påföljande huvudförhandling. Det är inte heller ovanligt att kvinnan tar tillbaka det hon tidigare uppgivit och menar att det endast var påhittat. I sådana fall uppstår en uppenbar motsägelse och någon av berättelserna måste följaktligen vara felaktig. Mot bakgrund av vad som framgått under kap. 2 måste kvinnans agerande kopplas till hennes utsatta situation och det måste funderas över i vilket steg i uppbrottsprocessen hon befinner sig. Det faktum att kvinnan tar tillbaka vad hon tidigare uppgett får inte leda till att en förundersökning okritiskt läggs ned. Hennes tidigare uppgifter om våld kan vara verkliga. Mot bakgrund av att kvinnan är det huvudsakliga bevismedlet kan det emellertid uppstå så svåra bevissvårigheter att åklagaren inte längre har en tillräcklig grund för åtal.
I både NJA 2003 s. 144 och i NJA 2005 s. 712 anförs att målsägandeutsagan framstår som självupplevd. Argumentet, att berättelsen verkar självupplevd, ifrågasätts av Lambertz som menar att det är viktigare att beakta faktorer som berör det egentliga innehållet i berättelsen.85 Det är inte ovanligt att irrelevanta omständigheter förmodas ha betydelse i bedömningen av vad som utgör en trovärdig utsaga.86 Icke-verbala omständigheter under förhandlingen såsom att målsäganden verkar nervös, är ledsen eller arg menar Lambertz bör sättas åt sidan för att istället ge plats för omständigheter som påverkat hur målsägandens berättelse vuxit fram.87 Lambertz menar vidare att förekomsten av ledande frågor bör beaktas.88 Jag tolkar Lambertz som att förekomsten av ledande frågor till målsäganden skulle inverka negativt på målsägandens
85 NJA 2010 s. 617, Lambertz tillägg för egen del p. 1. 86 Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 198 ff.
87 NJA 2010 s. 617, Lambertz tillägg för egen del p. 1. Se dock Ekelöf, Rättegång fjärde häftet, s. 49, angående betydelsen av att rätten kan bedöma röstläge etc.
40
trovärdighet. Denna slutsats kan dras eftersom ledande frågor i regel inte gynnar en fri berättelse.89 Personligen kan jag tänka mig att det är lättare att lockas till att svara felaktigt på en ledande fråga än att fritt berätta en felaktig berättelse. Våldsutsatta kvinnor kan dock ha en förmåga att bagatellisera vad de utsatts för. Därför kan det vara av vikt att ibland ställa konkreta (mer ledande) frågor för att utreda vad som egentligen har hänt.90 Ledande frågor kan tyvärr många gånger uppfattas som en andra kränkning av kvinnan. Viktigt är därför att kvinnans målsägandebiträde, som troligen kan förutse många av de kommande frågorna, förbereder henne på vilken typ av frågor som kan komma att ställas.
Ibland kan det förekomma att målsäganden ger en förändrad bild av vad som hänt under huvudförhandlingen jämfört med vad hon uppgett under förundersökningen, vilket ofta anses som en svaghet i utsagan. Förändringen behöver dock inte vara avsiktlig. Bring och Diesen påtalar problemet att domstolar i dessa fall tenderar att tillämpa det så kallade konstanskriteriet på ett felaktigt sätt.91 Viktigt är att beakta hur och varför en förändring skett. En förändring måste därför inte genast leda till att målsägandens trovärdighet ifrågasätts. Kan en rimlig förklaring ges till varför utsagan ändrats bör inte målsägandens trovärdighet ifrågasättas. Vidare uppges det vara naturligt att målsägandens berättelse vidgas efter flera förhör. För vissa kan det ta tid att bearbeta sina minnesintryck.92 Detta resonemang, att berättelsen utvecklas och nyansernas med tiden, tror jag är särskilt aktuellt vid våld mot kvinnor eftersom kvinnorna vid tiden för en huvudförhandling kan befinna sig i ett senare stadie av uppbrottsprocessen än vad de gjorde vid tiden för anmälan.
89 Se t.ex. de skiljaktigas argumentation i RH 2005:42.
90 Se t.ex. metoden för omfångsundersökningen Slagen dam. Lundgren m.fl., Slagen dam, s. 19. 91 Bring och Diesen, Förundersökning, s. 543.