4 ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE”
4.1 RÄTTEN TILL EN RÄTTVIS RÄTTEGÅNG
4 ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE”
Traumatiseringen hos en våldsutsatt kvinna leder inte sällan till att kvinnan inte vill medverka i en rättsprocess. Enligt en granskning från åklagarmyndigheten framför målsägandena i ca hälften av fallen att de inte längre önskar medverka i den brottsutredande verksamheten.93 Även om våld mot kvinnor i nära relationer faller under allmänt åtal94 och åklagare därmed har åtalsplikt oavsett målsägandes medverkan, ställer målsägande som är ovilliga att medverka till problem. Målsägandens medverkan har – som huvudbevis – nämligen i praktiken stor betydelse för att åklagaren ska nå upp till beviskravet för att väcka åtal och vidare för att rätten ska anse att målet är ställt utom rimligt tvivel. Nedan kommer först att redogöras för hur målsägandens ovilja att medverka kan påverka bl.a. kontradiktionsprincipen och därmed rätten till en rättvis rättegång. Detta eftersom den tilltalade ska ges möjlighet att bemöta vad målsäganden framfört samt få tillfälle att ställa frågor till densamme. Därefter kommer bl.a. målsägandens rätt till information att diskuteras samt hur bemötandet vid informationslämnandet kan påverka målsägandens vilja att medverka.
4.1 RÄTTEN TILL EN RÄTTVIS RÄTTEGÅNG
Det har ovan påtalats hur viktigt det är att poliser, personal inom vården och rättssystemet har förståelse för våldsutsatta kvinnor och ger dem ett gott bemötande. Detta bidrar till en god rättstrygghet för gemene man. Denna rättstrygghet måste emellertid vägas mot rättssäkerheten för misstänkta och tilltalade. Rättssäkerheten ställer krav på hur en rättsprocess får gå till. Ett sådant krav är att den tilltalade enligt art. 6EKMR ska ha rätt till en rättvis rättegång. Nedan kommer – efter att kort ha berört omedelbarhetsprincipen – art. 6 EKMR och dess förhållande till kontradiktionsprincipen att diskuteras.
Rätten får i princip enbart grunda en dom på material som framkommer under en huvudförhandling, detta följer av omedelbarhetsprincipen som framgår i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB. Som en konsekvens av omedelbarhetsprincipen får rätten därför i regel
93 Åklagarmyndighetens granskning, s. 14.
94 Brott enligt, 3, 4 och 6 kap BrB faller under allmänt åtal, se 20 kap 2-3 §§ RB. Under
förutsättning att beviskravet tillräckliga skäl är uppfyllt ska åklagaren väcka åtal, se 20 kap. 6 § och 23 kap. 2 § RB. Med tillräckliga skäl avses att åklagaren kan förvänta sig en fällande dom. För att rätten ska meddela en fällande dom krävs dock att målet är ställt utom rimligt tvivel, vilket i princip innebär att gärningen inte ska ha gått till på något annat sätt än så som åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning.
42
inte grunda en dom på en uppgift som framgår i ett förundersökningsprotokoll.95 Vidare framgår att huvudregeln i 35 kap 8 § RB innebär att bevisningen ska presenteras vid huvudförhandlingen i sin omedelbara form. Detta innebär också att det i regel är målsägandens uppgifter som lämnas vid förhandlingen som ska läggas till grund för domstolens bedömning.
I RH 1991:8496 uppgav målsäganden i tingsrätten att de uppgifter hon lämnat under förundersökningen var felaktiga eller i vart fall överdrivna. Hon lämnade därvid långsökta förklaringar till varför skadorna, som framgick i bl.a. läkarutlåtanden, hade uppkommit. Åklagaren åberopade med anledning av detta hennes berättelser från förundersökningen. Tingsrätten fällde mannen med hänvisning till vad som framkommit under förundersökningen. I hovrätten uppgav målsäganden att hon inte mindes någonting och att det hon tidigare uppgivit var felaktigt. Hovrätten dömde endast mannen avseende de åtalspunkter som gavs stöd i åberopade läkarintyg. De åtalspunkter där enbart målsägandeförhör var åberopat som bevisning ogillades således. Hovrätten framhöll dock att målsägandens uppgifter, som lämnats i tingsrätten och hovrätten, starkt kunde ifrågasättas.
Det som sker i RH 1991:84 är att målsäganden bl.a. tar tillbaka tidigare uppgiven berättelse och som svar på varför hon gör så lämnas helt orimliga förklaringar. Trots att dessa förklaringar anses orimliga menar hovrätten att tidigare lämnade uppgifter inte kan läggas till grund för en fällande dom. Mannen fälldes dock för de åtalspunkter där det fanns tillräckligt stark stödbevisning. Detta scenario är vanligt i mål gällande grov kvinnofridskränkning och bottnar troligen ofta i att kvinnan gått tillbaka till mannen (hon kanske aldrig lämnade honom överhuvudtaget) eller att hon känner skuld för det som inträffat alternativt är rädd för honom. Kvinnor som på ett eller annat sätt väljer att inte medverka längre har således antingen inte kommit till slutskedet av uppbrottsprocessen eller så har de känslor av skuld eller rädsla. Skulden och rädslan har ingenting med uppbrottsprocessen som sådan att göra utan kan kvarstå långt efter uppbrottet.97 Det finns alltså två utmärkande faktorer som bidrar till att kvinnor väljer att inte medverka i en rättsprocess, dels att de inte fullgjort uppbrottsprocessen och dels att de kan känna skuld eller vara rädda för sina män. För att dessa kvinnor ska medverka
95 Ekelöf, Rättegång fjärde häftet, s. 28.
96 Vid tiden för detta fall fanns ännu inte brottet grov kvinnofridskränkning 4 kap. 4 § a BrB. Åtalet gällde emellertid upprepade tillfällen av misshandel och olaga hot vilket idag omfattats av 4 kap 4 § a BrB.
43
i en rättsprocess krävs bra förståelse och rätt bemötande.98 Det är därför önskvärt att hjälpa de kvinnor som ännu inte är i slutskedet av uppbrottsprocessen att komma dit. Viktigt är då att kvinnorna får kunskap om normaliseringsprocessen och förstår att de utsätts för våld. En sådan kunskap skulle kunna medverka till att den känslomässiga uppbrottsprocessen inleds. För att påverka rädda kvinnor i positiv riktning till att medverka är trygghet en viktig faktor. Deras rädsla måste tas på allvar och information om stödboende, kontaktförbud, skyddad identitet osv. är givetvis centralt. En kvinna med skuldkänslor måste få hjälp att förstå att hon inte ska känna ansvar för mannens våld och att problemet ligger hos honom.
En närliggande princip till omedelbarhetsprincipen är kontradiktionsprincipen, vars innebörd är att ”den andra parten [också ska] höras”99. Det är ett fall där två parter, som står emot varandra, ska få tillgång till varandras yrkanden, grunder och bevisning etc.100 Parterna ska också få möjlighet att bemöta varandra och ställa frågor till varandra. Principen kommer endast indirekt till uttryck i RB, men följer av art. 6 EKMR.101Detta innebär att en tilltalad någon gång under en rättsprocess – antingen under förundersökningen eller under huvudförhandlingen – ska ges möjlighet till motförhör av målsäganden. Kontradiktionsprincipen medför att 35 kap. 14 § RB, angående möjligheterna att lägga fram utsagor från förundersökning som bevisning, ska tolkas restriktivt.102
I RH 2005:42 som rörde grov kvinnofridskränkning valde målsäganden att inte, vare sig i tingsrätten eller i hovrätten, kommentera uppgifter hon lämnat under förundersökningen. Under förundersökningen hade målsäganden sagt att hon inte ville medverka ytterligare. Inte heller den tilltalade ville svara på några frågor i hovrätten. Han hade emellertid, under tidigare förhör, bekräftat några av de våldstillfällen målsäganden redogjort för under förundersökningen. Hovrätten fann, mot bakgrund av vad målsäganden tidigare uppgivit, tillsammans med vittnesuppgifter och övrig utredning, åtalet styrkt. Frågan var om det var förenligt med art. 6 EKMR att lägga målsägandens tidigare lämnade uppgifter till grund för en fällande dom. Hovrätten kom fram till att de uppgifter målsäganden tidigare lämnat till polisen kunde läggas till grund för fällande dom. De avgörande
98 Se under 4.4 för ett utförligare resonemang om bemötande. 99 Ekelöf, Rättegång fjärde häftet, s. 30.
100 A.st.
101 Ekelöf menar att principen kommer tilluttryck i art 6 p. 1 EKMR (Rättegång fjärde häftet, s. 30 f) medan Bring och Diesen menar att den följer av art 6 p. 3 d EKMR (Förundersökning, s. 111). Jag ämnar inte diskutera kopplingen mellan art 6 p 1 och p 3 EKMR. För den intresserade hänvisas till Danelius, SvJT 1991 s. 305 och där följande hänvisningar till fall från
Europadomstolen.
44
faktorerna för hovrättens domslut var för det första att målsäganden medverkat i två instanser och även om hon inte svarat på frågor från åklagaren ansågs försvaret haft möjlighet att ställa frågor; en möjlighet som inte utnyttjats. För det andra hade målsäganden i vart fall inte tagit tillbaka tidigare lämnade uppgifter och för det tredje hade den tilltalade valt att avstå från att ge en egen version av vad som inträffat. Hovrätten anförde att en tilltalad visserligen har rätt att vara tyst utan en lindring av åklagarens bevisbörda. Denna tystnad ansågs emellertid inte kunna tala för den tilltalade.103
I RH 2005:42 ansågs alltså försvaret haft en möjlighet att ställa frågor till målsäganden men underlåtit det eftersom målsäganden ändå inte svarat på frågor från åklagaren. I litteraturen har diskuterats huruvida närståenderegeln för vittnen i 36 kap. 3 § RB skulle vara tillämpbar analogt även för målsägande.104 Det skulle i så fall innebära att en målsägande inte är skyldig att medverka i en rättsprocess då den tilltalade är en närstående person. Vid en sådan analog tillämpning skulle en uppläsning av målsägandens förundersökningsutsaga hindras. Det framförs dock att en sådan analogi vore alltför långtgående vilket jag håller med om. Enligt min mening har närstående vittnen och närstående målsägande två skilda intressen vilket också motiverar att de åtskiljs lagstiftningsmässigt, i det här sammanhanget. Om ett vittne skulle vara tvunget att vittna mot en närstående finns risk för att potentiella slitningar inom släkten leder till att vittnet begår mened. Det är inte önskvärt att på detta sätt tvinga vittnet att välja sida mellan rättvisan och sina anhöriga. För en våldsutsatt kvinna kan visserligen samma resonemang, som för vittnen, föras, dvs. att hon ska medverka till en lagföring av en man som hon kanske älskar. Men det finns en avsevärd skillnad eftersom det är hon som är brottsoffret. I hennes fall kan det alltså vara befogat att bryta upp från vissa anhöriga för att få ett bättre liv.
För det fall målsäganden endast yttrat sig under förundersökningen – och försvaret inte fått något tillfälle att korsförhöra målsäganden – presumeras målsägandens utsaga inte räcka för fällande dom om den utgör det huvudsakliga bevismedlet vilket framgår av RH 1997:95.
I fallet (RH 1997:95) var målsäganden uppenbart rädd för den tilltalade som var åtalad för försök till mord. Den tilltalade dömdes i tingsrätten, trots målsägandens utevaro, för grov misshandel. I hovrätten inställdes målsäganden tvångsvis men vägrade uttala sig.
103 Detta resonemang kan dock ifrågasättas eftersom den tilltalades tystnad indirekt påverkar hans rätt att vara tyst, jfr ovan under 3.1.2.