Beröring för vägledning och bekräftelse

Anna, Bea, Cleo och Doris använder alla kroppsspråket beröring i samlingen. Anna använder beröring när hon kittlar en flicka på örat under sångstunden samt när en flicka pratar och enligt Anna inte var koncentreras på de gemensamma aktiviteterna under samlingen. Här använder Anna beröring för att i första fallet bekräfta flickan och för att fånga hennes uppmärksamhet. Bekräftelsen handlar om uppmuntran, att hon ser att flickan är med samt att hon ville glädja flickan. Stöd för detta går att finna i Nilsson och Waldemarssons (1994) forskning som visar på att kroppskontakt är en viktig del av livet som kan ge stöd och vara ett sätt att visa känslor. Det andra fallet handlar om att Anna berör en flickas ben för att uppmärksamma barnet på vad de håller på med just nu. Anna vill vägleda barnet att följa med i samlingen. Stöd för detta påträffas hos Gardner (1994) då han säger att den kroppsliga intelligensen handlar om förmågan att använda kroppen som verktyg för att uttrycka tankar. Även Quilliam (1995) tar upp syftet med beröring som ett sätt att understryka eller kontrollera något.

Bea är en av pedagogerna som spontant uttrycker vikten av att beröra alla människor. Hon ser på beröring som ett sätt att bekräfta och visa känslor, liksom att alla människor kan sakta och på egna villkor vänja sig vid beröring. Vid ett tillfälle när Bea rör vid en pojkes ben är detta för att uppmärksamma honom på att det var hans tur att välja sång. Flickan som sitter intill pockar på uppmärksamhet vilket medverkar till att Bea berör pojken för att tala om för honom, utan ord, att jag ser dig och det är din tur. Pojken ses i denna situation som något osäker, vilket Nilsson och Waldemarssons (1994) forskning tar upp, som en situation där beröring kan ge trygghet och en lugnade inverkan. Bea vägleder här pojken till att hålla fokus på vad hon frågar honom om.

Vid ett annat tillfälle bekräftar Bea två barn samtidigt, också här utan ord. Hon har precis avslutat samlingen när pojken intill söker hennes hand samtidigt som han sitter och tittar på något annat. I samma ögonblick som detta inträffar söker flickan som sitt

på Beas andra sida ögonkontakt med henne. Bea tittar då flickan i ögonen, ler och sätter ett finger under hakan på flickan samtidigt som hon fattar pojkens hand och håller den fast. Bea bekräftar här och visar omtanke för två barns olika behov vilket Axtell (1999) benämner som olika beröringskoder. Axtell menar att dessa koder finns i olika kulturer och sociala sammanhang vilket kan orsaka dagliga kulturkrockar. Detta kan ses ur ett annat perspektiv, som att, oberoende kön och etnicitet, avläsa varje barns individuella kroppsspråk och behov i vår kommunikation med barn för att vidare göra didaktiska överväganden i bland annat beröringssituationer.

Bea påtalar vidare, i likhet med Cleo, att hon berör barn olika mycket beroende på om de speglar att de gillar beröring eller inte. Detta är något Quilliam (1995) uppmanar oss

alla att uppmärksamma för att beröringen ska få den effekt som avses. Då barnet speglar en känsla eller ett uttryck menar Boström och Wallenberg (1997) att vi kan påverka och kommunicera med barnen genom en strategi som kallas matchning där pedagogen anpassar sitt kroppsspråk efter barnens, det vill säga speglar det. Steinberg (1987) styrker detta och säger att det handlar om att rätta vårt uppträdande efter olika människor och situationer. Pedagogerna vägleder därmed barnen genom att individanpassa kroppsspråket. Ellneby och von Hilgers (2006) undersökningar inom detta område visar dock på att det i första hand är den omedvetna speglingen som fungerar som kontaktförstärkare samt relationsskapande vilket det finns en annan aspekt på. Snarare ses detta som att när pedagoger kontinuerligt använder sig av sin kroppsliga intelligens på ett medvetet och reflekterande sätt kan deras rörelsemönster tillslut bli på gränsen till automatiska och riskerar då inte att uppfattas som en efterapning.

Beröring ser inte Cleo som ett kroppsspråk men är medveten om varför hon berör barn. Hon ser beröring som ett pedagogiskt verktyg att använda för att stödja vilket hon visar då hon lägger handen på en pojkes axel och ber honom sätta sig ner. Hon berättar att hon vet att beröringen ska få honom att sätta sig ner. Hon känner pojken och vet att det inte räckte att enbart verbalt säga till honom. Cleo använder både tal- och kroppsspråk vilket Steinberg (2004) kallar den totala kommunikationsförmågan och han uppmanar pedagoger att alltid använda den för att vara så tydlig som möjlig. Cleo vägleder ytterligare ett barn under samlingstillfället när hon berör en flicka som inte kan svara på en fråga. Cleo använder sig än en gång av sin totala kommunikationsförmåga för att

förmedla sitt budskap vilket Maltén (1998) påtalar är av vikt i sin forskning om kommunikation.

Doris är den pedagog som flitigast använder beröring som verktyg. Hon berör två olika flickor och en pojke vid olika tillfällen, en på axeln och två på håret, för att de enligt henne är i behov av kroppskontakt. Doris beröring i dessa fallen ses som ett uttryck för omtanke som har till syfte att tillfredställa individuella behov som Doris avläser ifrån barnen. Hon bekräftar och visar omtanke för deras existens genom att beröra dem. Vid tre andra tillfällen berör Doris två olika barn. Vid dessa tre tillfällen använder Doris beröring som verktyg för att konkret vägleda barnen till önskad handling. Det ena tillfället är när hon berör en pojke genom att lägga sin hand på hans då pojken försöker ta av strumporna på en flicka intill sig samtidigt som hon verbalt tillrättavisar pojken. Hennes kroppsspråk ses som en medveten handling till följd av vad hon ville kommunicera till pojken, vilket Rasmusson och Erbert (2008) lyfter fram i sin forskning som vikt för förståelse av det egna budskapet. Vidare påpekar Backlund (1991) att beröring oftast förknippas med kärlek och sympati vilket fallet är här. Doris beröring tolkas istället som en vägledning till det talade ordet. Samma pojke blev sedan högröstad vid sångstunden varpå Doris berör honom på armen samtidigt som hon med ord påpekar att ljudnivån skulle vara lägre. Ytterligare en vägledning och markering om önskat beteende. Det sista beröringstillfället sker tillsammans med en annan pojke som plötsligt börjar prata samtidigt som ett annat barn. Doris berör då den förstnämnda pojken på armen och talar om för honom att han får vänta på sin tur Då hon ser att hennes kroppsspråk tas emot på det sätt hon avser, vilket Babad (2005) anser är en viktig aspekt vid kommunikation, vänder hon sig åter till den pojken som börjat tala. Doris kroppsspråk tolkas som en viljemässig rörelse där hon utför jämförelser mellan uppnådd och avsedd effekt vilket Gardner (1994) menar krävs för dessa rörelser. Doris uppvisar även, i likhet med de övriga pedagogerna, kompetens inom andra intelligenser, då de använder sig av sin förmåga att uttrycka sig i tal samt sin förmåga att tona in individuella behov för att vidare göra didaktiska överväganden i bemötandet av barnen. Detta handlande stöds av Babads (2005) forskning som lyfter betydelsen av att tona in barns icke-verbala kroppsspråk för att på så vis bättre bemöta varje individ.