De samlingar som dokumenterats innehåller alla inslag av sång. Det går att notera att samtliga pedagoger använder sig av olika gester och rörelsemönster till en del sånger. Dessa gester används både för att symbolisera föremål, så som exempelvis ett hus eller aktiviteter så som att måla.
Cleo talar om sitt användande av gester som en medveten handling och beskriver den påverkan de har på sångerna på följande vis,
Cleo: Ja, de blir ju roligare, de blir ju mer levande. Men sen vet jag inte, man har ju alltid när man sjungit Imse Vimse Spindel gjort dom rörelserna.
Cleo sjunger även sången, Kalle Anka satt på en planka med sin barngrupp och gör rörelser till den. Cleo är med och klappar i takt till musiken och berättar att hon vill visa barnen att det är roligt. Hon beskriver vidare att hon använder sig aktivt av sina händer och att hon genom dessa gester kan förmedla för barnen att hon tycker det är roligt, att hon trivs och är glad.
Vi talar även med Doris om betydelsen av rörelserna till en del av sångerna de sjunger och hon säger,
Doris: Sångerna är inte lika roliga om man inte har dem. --- Sen visar man, liksom stor och stark skillnader liksom, visa skillnaderna på dem hade man ju inte kunnat göra annars.
Hon betonar sedan hur rörelserna hjälper till att förklara och beskriva innebörden av orden i sången. Det går bland annat att se hur hon placerar händerna bredvid munnen när hon sjunger ordet ropa, sträcker upp armarna i luften för att visa hur stor hon är samt hur hon lyfter upp armarna och spänner musklerna för att betona ordet stark.
Bea talar om att hon bekräftar orden i sången med hjälp av gester och att detta är en medveten handling från hennes sida. Hon beskriver sitt användande av olika gester till sångerna hon sjunger med barngruppen på följande sätt,
Bea: Jag förtydligar sången där med att göra vissa rörelser till det jag sjunger --- Sjunger man en sång för första gången är det ju ännu viktigare för att man ska lära sig den och förstå orden och allt det där.
Anna sjunger sånger med tillhörande gester i sin barngrupp. Hon säger sig inte vara så medveten om detta, men återger dock sina föreställningar bakom rörelserna. Exempelvis till sången Jag hamrar och sågar och bygger en bil berättar hon att gesterna är för att väcka intresse och fånga barnens uppmärksamhet. Genom att knyta ena handen och börja banka med den i andra handflatan så visar Anna upp första rörelsen till den sången som barnen ska sjunga och berättar,
Anna: Där tittar han på mig och gör som jag gör.
Anna fortsätter att göra denna rörelse tills dess att hon noterar att alla barnen är med, innan de börjar sjunga.
I samtalen med pedagogerna Cleo och Anna ger de uttryck för att de använder sig av gester för att förtydliga och konkret visa upp vad de syftar på och då ofta i kombination med det talade ordet. Så som när Cleo går igenom ramsan Jag har två ögon, en näsa, en mun och två öron väljer hon att markera de olika delarna i ansiktet genom att peka på dem. I samtalet med Cleo framkommer det att hon gör detta för att levnadsgöra situationen för barnen så att samlingstillfället på så vis ska bli roligare, mer spännande och varierande för barnen. Hon säger också att det är hennes intension att förtydliga vad hon säger genom att markera kroppsdelarna med en gest eller genom att röra vid dem. På ett liknande sätt markerar Cleo med handen var det mänskliga hjärtat är placerat i kroppen samtidigt som hon omtalar var i kroppen det är placerat. Anna i sin tur talar om att hon använder sig av gester i anslutning till det talade ordet och pekar på exemplet då hon nämner ”sätta i halsen” och konkret med två fingrar berör sin egen hals.
Cleo berättar att hon även använder sig av sina händer för att symbolisera och visa upp ett föremål eller handling. Detta gör hon med en låtsastelefon samt då hon markerar ordet sova genom att lägga handflatorna emot varandra, placera dem bredvid örat samtidigt som hon lägger huvudet på sned och blundar. Cleo visar även hur hon
hanterar ett kastspö genom att imitera kaströrelsen med armen, när de sjunger ”metar”. Cleo beskriver sina tankar bakom sitt användande av gester med följande ord,
Cleo: Jag tycker det blir mer levande. Det måste ju vara mycket roligare än när jag sitter rakt fram och sjunger sången.
Cleo lägger stort fokus på att hon genom sina kroppsrörelser kan levnadsgöra innehållet och fånga barnens uppmärksamhet. Hon använder sig även av gester i vad hon kallar matematikens tjänst genom att hon med gester ritar upp de geometriska figurerna kvadrat och triangel i luften.
Pedagogerna berättar att en del av de gester de använder sig av är de inte medvetna om. Bea sätter till exempel pekfingret framför munnen samtidigt som hon hyschar för att som hon säger, markera för barnen att de ska vara tysta, men säger sig inte vara medveten om detta. Cleo beskriver även hon sig använda rörelser och gester som hon inte är medveten om, så som att hon gärna sitter med händarna knäppta i knäet eller då hon rör sina händer under samtalen med barnen. Vid ett annat tillfälle sätter Cleo upp pekfingret när ett barn börjar prata och säger sig inte vara medveten om detta, men tror dock att hon menar att barnen får vänta.
I Annas, liksom i Cleos, samlingar så räknar pedagogerna och barnen in hur många barn och vuxna som är närvarande. Då använder de sig av gester för att peka och markera varje barn som i tur och ordning blir inräknade. I Annas samling räknar även barnen och pedagogen på fingrarna och markerar således antal med fingertal. Om inte barnens fingrar räcker till för att symbolisera antalet frukter, barnen eller något annat de räknar så uppmanar Anna dem till att låna fingrar från någon av kompisarna. Samtidigt som Anna uppmanar barnen att ”låna” fingrar av en kompis så tittar hon på ett annat barn i gruppen. Anna menar att det är ett förtydligande och en fingervisning för att underlätta valet av kompis man lånar av.
Vid genomgången av det inspelade materialet med Bea går det att notera att Bea sätter upp handen bredvid ansiktet, riktar handflatan framåt och frågar om barnen vet vad gesten betyder. Bea förklarar att detta är en gest som är allmänt accepterad på förskolan som innebär att man ber om tystnad.
Doris ger uttryck för att hon genom sitt kroppsspråk påverkar barn och kommenterar att hon under samlingen inte rör så mycket på sina armar som hon gör i vanliga fall. Hon berättar att hon inte brukar gestikulera så mycket under samlingarna vilket hon ser som en strategi.
Doris: Barnen tolkar ju in mer kroppsspråk än vad vi vuxna gör … Barnen blir ju lugna av att jag är lugn. Hade jag varit väldigt uppstressad, hade dom varit helt omöjliga.
Doris säger att hon medvetet väljer att använda sig av ett mindre gestikulerande kroppsspråk för att få en lugn samling.