Kroppshållning/kroppsställningens roll för samspel och relationer

Två av pedagogerna, Anna och Bea, sitter i sina samlingar med barnen i en ring och väljer att sitta på knä respektive i skräddarställning. Båda låter armarna följa kroppen och händerna vila strax ovanför knäna. Denna kroppsställning går att härleda till Nilsson och Waldemarsons (1994) forskning där de pekar på att ett avspänt ansikte och

obundna armar sägs inbjuda till trygghet och kommunikation. Då det filmade materialet studeras kan det noteras att dessa pedagoger oftare än de andra två pedagogerna, blir tilltalade med frågor och kommentarer. Anna och Beas kroppsställning uppfattas som öppna och naturliga vilket Quilliam (1995) omtalade som ett sätt att visa hur ens inställning till andra människor ser ut. Tankeväckande i detta avseende är att då Doris avslutar sin samling och säger sig slappna av i sitt kroppsspråk går det att se att barnen flyttar sig närmre Doris och i större omfattning tar initiativ till att kommunicerar med henne.

Anna och Bea kommentar inte till en början varför de väljer att sitta med barnen i en ring, men när de tittar på det filmade materialet ger de båda synpunkter på sitt agerande. Anna påtalar att hon med filmens hjälp nu kan se att de barn som sitter närmst henne inte inkluderades som de andra barnen då hon lutar sig framåt. Då Gardner (1994) lyfte vikten av att reflektera över effekten av sitt agerande skulle i så fall innebära att Annas praktiska användande av sitt kroppsuttryck kan förändras. Anna kommenterar att det känns ”hemskt” att se och att hon nu skulle tänka på att rikta sin kropp mot alla barn istället för att bara luta sig fram, stödjer Gardners uttalande. Bea noter att barnen närmst henne fick mer beröring än de andra i ringen. Bea berättar i relation till detta hur hennes kroppsspråk speglar vem hon är som person vilket Quilliams (1995) forskning stödjer då hon menar att kroppshållningen talar om vilken personlighet en människa har. Doris och Cleo placerar båda två barnen i en halvcirkel framför sig och deras kroppshållning är lätt framåtlutad, med händerna är sammanflätade och placerade framför kroppen. Doris omtalar sin kroppshållning som omedveten samtidigt som hon påpekar att hon efter samlingen slappar av. Doris placering av barnen är medveten och hon gör den för att hon ska se dem bättre, för att barnen ska se alfabetet på väggen bättre samt för att barnen ska klara av hela samlingen. I analys av Doris kroppshållning framkom, i likhet med det Quilliam (1994) observerat i sin forskning, att den används som pedagogiskt verktyg för stöd och kontroll. Doris dämpade kroppsspråk är ett sätt att kontrollera barnen så att de ska hålla sig lunga och enligt henne på ett bra sätt klara av hela samlingen. Efter samlingen går det att se att avståndet mellan barnen och Doris minskar. Barnen sätter sig närmare Doris och hon kommenterar det med att det nog är för att hon slappnar av och blir mer sig själv. Detta stämmer överens med vad Maltén

(2002) skriver om att barnens kroppsspråk kan ses som en imitation av pedagogens kroppsspråk.

Cleo i sin tur, har samma kroppshållning med armarna som Doris men använder sina sammanflätade händer för att rikta mot de barn som hon talar med. Hon omtalar vidare sin placering som ett medvetet val för att se barnen bättre och få bättre ögonkontakt med barnen. Avståndet hon har mellan sig och barnen går att tolka som ett sätt att visa på vilken form av relation Cleo, som person, har till barnen. Cleo påtalar vid ett flertal tillfällen att hon använder sin kropp för att visa känslor och kroppsspråket återspeglar hur hon är som person. Här menar Cooper (1981) att avståndet hör ihop med våra känslor och relationer varpå ett avstånd upp till en halvmeter kräver en djup och familjär relation. Detta går dock att se ur ett annat perspektiv. Vid en jämförelse mellan Bea, som ofta berör barnen och sitter nära dem, och Cleo, som sitter knappt en meter från barnen, ses ingen skillnad i relationen, utan snarare i situationen, vad pedagogerna vill kommunicera samt hur pedagogerna är som personer. Hur Doris är med barnen menar hon beror på situationen och vad barnen behöver just då, exempelvis lugn samling för att klara av att koncentrera sig på de bokstäver och namn som visas. Bea ville förmedla ett annat samspel som baserades på att våga sjunga. Olika relationer visas med kroppshållningen beroende på barn, situation, aktivitet och pedagog. Pedagogen behöver avläsa barnen/barnet, ta hänsyn till vilken aktivitet som ska utföras och handla efter sin personlighet. Detta skapar relationer byggda på ärlighet och äkthet.

Cleo, som har valt att placera sig på en stol, lämnade denna och satte sig på huk i mitten av barngruppen när hon visar upp en leksak hon har i handen. Steinberg (2004) benämner fenomenet att gå ner på knä som ett välkänt kroppsspråk i förskolan, och menar att det ofta utförs medvetet av pedagoger för att få bättre relation och samspel med barnen. Cleos förklaring till sitt handlande, genom att beskriva att det är för att få kontakt med barnen och att de ska känna att de var viktiga, går hand i hand med både vår egen uppfattning liksom med Steinbergs uttalande. Vid ytterligare ett tillfälle rester hon sig upp från stolen och det var när de skulle sjunga. Cleo påtalar att hon ville med sin kropp symbolisera stor, som ingår i sångens text, och menade att detta var ett sätt att väva in lärande i samlingen. Hennes medvetna handling är något Maltén (1998) lyfte fram som ytterst viktigt för att förstå vad man som pedagog kommunicerar till barnen. Stöd för sitt handlande får hon även av Steinberg (2004) som påtalar vikten av att både

kommunicera verbalt och icke-verbalt. I detta fall sjunger Cleo och barnen stor, samtidigt som de symboliserar detta med kroppen. Att använda sin kroppshållning i en sådan här situation på nämnda sätt kändes för oss naturligt och som en pedagogisk funktion. Det skapade ett samspel och ett lärande.

Anna, Bea och Cleo lutar sig fram med överkroppen mot barnen vid några tillfällen. Anna sa sig inte vara medveten om detta och är inte säker på varför hon gör det, men ger olika förslag. Annas användning av sin överkropp ses här som ett rörelsemönster vilket Gardner (1994) benämner som upptränat och automatisk. Dessa rörelser skulle i så fall vara förprogrammerade, vilket verkar stämma hos Anna då hon tro hon gör så för att uppmuntra, bekräfta eller fånga barnens uppmärksamhet. Enligt Gardner (1994) får därför inte Anna feedback från alla kroppsdelar som gör att hon lutade sig fram, då hennes perception hinner inte med att bearbeta vad som sker. Dessa tre orsaker är ett sätt för Anna att relationsmässigt sända och ta emot det Birdwhistell (1970) kallar en gemensam kommunikation. Boström och Wallenberg (1997) stödjer också denna kommunikationsprocess och kallar samspelet för en interaktion. Bea och Cleo däremot är medvetna om denna kroppshållning och sa sig göra detta för att få bättre kontakt, visa på närvaro, vara med, få ett samspel samt visa spänning och glädje. Detta stämmer med Backlunds (1991) forskning om kroppshållning där, exempelvis en pedagog, genom att luta sig fram förmedlar relationer, engagemang och uppmärksamhet. Vidare talar han om att ifall en person lutar sig tillbaka skulle detta vara ett tecken på avståndstagande. Vår tolkning stämmer inte överens med Backlunds med tanke på att både Anna och Bea lutar sig tillbaka. Däremot stämmer Molchos (1987) forskning bättre överens med vår egen analys, då han hävdar att detta kan vara ett tecken på att pedagogerna drar sig tillbaka till en åskådarposition. Anna lutar sig tillbaka för att ge plats åt någon annan att vara i centrum och för att lockas in i samtalet igen. Att Annas axlar även är nerdragna styrker vår hypotes ytterligare då Molcho (1987) påpekar att det är ett tecken på att personen intagit en mer passiv roll. Bea lutar sig tillbaka i väntan på en reaktion från omgivningen att göra det som ombetts. Båda pedagogernas kroppsspråk ses som ett samspel med barnen där pedagogerna intar en åskådarposition och låter barnen förstå att de får agera.

här av sin fysiska skicklighet, det vill säga förmågan att använda sin kropp, vid det Gardner (1994) kallar den perfekta tidpunkten. Bea läser av barnet och situationen, tolkar detta och använder sitt kroppsspråk anpassat till den aktuella situationen.