1930 års försvarskommission uttalade, att flygförbanden borde vara så organiserade och övningarna så förlagda, att flygvapnet erhöll en betryggande grad av beredskap. Därför skulle största möjliga överensstämmelse råda mellan freds- och krigsorganisa tion. 1941 års försvarsutredning konstaterade, att den personal organisation som fastställdes genom 1936 års försvarsbeslut inte tillgodosåg beredskapskraven vare sig kvantitativt eller kvalitativt.
Vid mobilisering skulle huvuddelen av personalen utgöras av reservpersonal. Denna hade inte sådana kunskaper och färdighe ter, att den var omdedelbart användbar i krigsflygförbanden. Den personella beredskapen var låg. Bristerna hade särskilt tydligt framträtt under beredskapstiden. 1941 års försvarsutredning an såg därför att samtlig personal i krigsflygförbanden borde utgöras av stampersonal, men att detta skulle bli alltför kostnadskrä vande. Därför föreslog utredningen att en tredjedel skulle utgöras av reserv- och värnpliktig personal. Erfarenheterna visade dock, att den utbildning som reserv- och värnpliktig personal erhöll under första tjänstgöringen inte kunde vidmakthållas genom re petitionsövningar av då rådande omfattning. Detta samman hängde med den snabba tekniska utvecklingen mot alltmer kom plicerade flygplan. Repetitionsövningarnas omfattning och längd bedömdes inte möjliga att utöka. Det var därför nödvändigt att frångå systemet med reserv- och värnpliktig personal i flygförar tj änst. 71
Äldersf aktorer
Chefen för flygvapnet eftersträvade en föryngring av den flygande personalen. Till grund för detta låg krigserfarenheter. Unga flyg förare hade uppnått stora framgångar i luftstrid. Omvandlingen av vissa bomb- till jaktförband medförde större fysiska krav på flygförarna. Jaktförare behövde bl a goda ögon för att vara effekti va. Jetåldern stod för dörren, vilket också ökade de fysiska kraven. En avgörande faktor var även, att organisationen inte rymde flygande personal, utöver officerare, som av åldersskäl inte fyllde kraven i krigsförbanden. Chefen för flygvapnet verkade därför för en sänkning av pensionsåldern för den flygande personalen. Pen sionsåldern skulle vara flexibel. Inom ett åldersskikt skulle man, utöver den enskildes rätt att avgå, vara skyldig att avgå ur tjänst när chefen för flygvapnet ansåg det lämpligt. 72
Rekryteringsf aktorer
Chefen för flygvapnet ansåg, att rekryteringen av flygande under officerare via manskap höjde åldersläget, vilket inte var önskvärt samt att det var oekonomiskt med dubbelutbidning. Det primära skälet för ansökan till manskapsutbildning var för många att uppnå anställning som flygförare. Fel kategori kom därför att
rekryteras till mekanikertjänst och trupputbildning. Systemet med att rekrytera officerare och flygförare från manskapet borde ersättas av en direktrekryterad flygförarkategori ur vilken office rare kunde rekryteras. Det årliga rekryteringsbehovet beräknades till 220 man varav hälften antogs behöva bortgallras under den grundläggande flygutbildningen. 73 Eftersom högre krav ställdes på flygförare än på manskap i marktjänst, var rekryteringsbasen smalare för denna kategori, vilket i sig krävde ett stort urval. Direktrekrytering var ett medel att åstadkomma detta.
Utbildning och ekonomi
Utvecklingen mot alltmer komplexa flygplan medförde längre och dyrare utbildning, vilket ställde större krav på utnyttjandet av den utbildade personalen. Att på kort tid omsätta flygförare blev oekonomiskt. Flygtiden för den utbildade stamanställda persona len var 15 timmar per månad under sommarhalvåret och 10 under vintern. För reservpersonalen var tilldelningen 30-40 tim mar vartannat år.
Man eftersträvade ett system med kontraktsanställd personal som inte behövde bindas till organisationen i högre ålder men som var anställd så lång tid, att omskolning blev möjlig och lönsam. Användbarheten i krigsförbanden skulle bestå längre ef ter kontrakttidens utgång än vad som var fallet för den reserv- och värnpliktsanställda personalen. Detta skulle medföra en för flyg vapnet högre beredskap, föryngring av personalen och bättre ekonomi.
Flygvapnet hade efter kriget drabbats av avgångar till civilflyget av såväl officerare som underofficerare på stat och ytterligare avgångar var att vänta. Därför var det från freds- och krigsorgani sationssynpunkt nödvändigt att utöka utbildningen av flygförare, speciellt officerare, för att fylla vakanserna. 74
Flygsäkerhet
Flygsäkerhetsaspekten har varken omnämnts av chefen för flyg vapnet eller 1944 års manskapsutredning. Dock torde denna faktor ha varit av avgörande betydelse. Under beredskapstiden var haveristatistiken med hänsyn till landets beredskap inte offici ell. Även av rekryteringsskäl hemlighölls materialet. Givetvis kunde det inte förhindras att vissa uppgifter kom fram i pres-
sen. 75 I tabell 6 ( ovan) redovisas statistik på antalet omkomna samt lyckade fallskärmshopp. Härav framgår att haveristatistiken var mycket hög med som mest 54 omkomna 1943. Till detta skall läggas haverier utan omkomna.
Det stora antalet haverier med omkomna kan till viss del förklaras av, att 16 haverier inträffade med det illa beryktade "Caproni" under perioden 1939-1946 samt att ett haveri med flygplan B3 krävde sju dödsoffer. 76 Möjligen kan slutsatsen dras, att reserv- och värnpliktig personal svarade för många av haveri erna. 1941 års försvarsutredning anförde, att det från flygsäker hetssynpunkt var viktigt att personalen var väl förtrogen med materielen vilket krävde mer omfattande övningar än tidigare. 77 I utredningen har tidigare beskrivits, att så inte var fallet.
Från ekonomisk synpunkt, i form av förlorad materiel och utbildad personal, som måste ersättas, samt den psykologiska effekt detta medförde, måste haverierna i då rådande trängda ekonomiska läge ha verkat för införande av ett annorlunda flyg förarsystem.
Sammanfattning
Omsättningen av kontraktsanställt manskap innebar stor genom strömning av personal. Detta medförde årligen rekryteringsbehov som var svåra att täcka. Kostnaderna för rekryterings- och civilan ställningsåtgärderna var dryga. 1944 års manskapsutredning till sattes för att försöka minska det kontraktsanställda manskapet. Chefen för flygvapnet ansåg, att mekanikerna skulle omvandlas till en rent teknisk kår.
Initiativet till förändring av flygförarkategorierna togs av che fen för flygvapnet. Motiv för förändring var dels de höga bered skapskraven på flygvapnet. Freds- och krigsorganisationen skulle så långt möjligt överensstämma.
Den tekniska utvecklingen och omvandlingen av flottiljer från bomb- till jaktförband medförde större fysiska krav, vilket krävde en föryngring av den flygande personalen.
Dubbelutbildningen av mekaniker till flygförare samt kort nyttjandetid av reserv- och värnpliktig personal blev oekonomisk. Avgångarna av stampersonal till civilflyget medförde vakanser som måste täckas. En direktrekryterad kategori som kunde vida rerekryteras för officersbefattningarna var nödvändig.
Det stora antalet haverier under beredskapstiden blev kost samt, både vad gällde personal, materiel och psykologisk belast ning. Sannolikt utgjorde orutinen hos den reserv- och värnplikts anställda personalen en faktor.