Remissbehandlingen av utredningsförslaget blev omfattande. Opinionen var övervägande negativ till stora organisationsföränd ringar. Däremot erkände man behovet av ökad ingenjörskompe tens inom försvarsgrenarna, inkl förvaltningar och fristående myndigheter.
Både försvarsstaben och chefen för armen gick emot bildandet av särskilda underhållstrupper under ledning av tekniska officerare. Båda avstyrkte förslaget om underhållsorganisationens organisa-
tion och ledning, utvidgningen av reparationstjänsten och ingen jörspersonalens inlemmande i denna organisation. I stället före slog man inrättandet av en civilmilitär armeingenjörkår. Konkret betydde detta att den militära ledningen (generalen Swedlund undertecknade svaret på ÖB:s vägnar som tjf chef för försvarssta ben) inte ville låta "ingenjörsofficerarna" få en likvärdig ställning med de reguljära officerarna, och ansvar för ett eget truppslag. I stället skulle underhålls- och reparationsuppgifterna fortsätta att ingå som integrerade delar av de olika truppslagen.
Försvarsstaben ansåg att ingenjörutredningen hade föreslagit
för stora organisatoriska förändringar och alltför mycket hade skilt på underhållstjänst och reparationstjänst. Det totala behovet av reparationspersonal beräknades till ca 36 000 man i krigsor ganisationen, varav huvuddelen i reparationskompanier utanför den stridande truppen, och en mindre del medföljande truppen. Försvarsstaben ansåg att huvudprincipen borde vara att under hållsförbanden organiserades i en sådan omfattning att de stri dande styrkornas omedelbara behov tillgodosågs. Förslaget att minska de stridande styrkorna och sätta upp reparationsförband kunde man därför inte godta. Utredningens förslag om en över föring av all ammunitionstjänst till trängen och all reparations tjänst till tygtrupperna fann man däremot vara intressant, och ansåg att 1945 års försvarsutredning borde ta ställning till detta. Krigserfarenheterna hade dock medfört att man ville diskutera bildandet av ett enda '' enhetligt truppslag'', underhållstrupper, bildade av träng-, tyg- och intendenturtrupperna. Allmänt var försvarsstaben skeptisk till möjligheterna att göra goda truppoffl cerare av de civila ingenjörerna, varför man även ville bibehålla fälttygkåren, som bestod av reguljära officerare med teknisk in riktning: "Det torde vara ytterst problematiskt, om hos en och samma person kunnat förenas dels ett fullgott ingenjörtekniskt kunnande, dels färdigheter, som erfordras för en dugande truppofficer. Även om förutsättningarna härför i undantagsfall finnas, åtgår dock en avsevärd utbildningstid, innan ifrågavarande personal kan nyttiggöras för krigsmakten." (Högkv. försvarssta ben t KM:t 5/1, Födep konseljakt 18/1 1946 nr 113, ingenjör utredningen)
Armestaben ansåg att ingenjörutredningen hade överdimen
organisation upptog 21 000 man för armen medan utredningen ville utöka denna reparationspersonal med ytterligare 15 000 man. Detta innebar en minskad slagkraft hos armen och stred mot statsmakternas intentioner om ett maximalt utnyttjande av folkets värnkraft, dvs så många soldater som möjligt i stridslinjen. Armestaben hade även resonemang om att krigsorganisationen utgick från ett minimum av militära reparationsorgan, dvs man
skulle i första hand repliera på civila verkstäder och egna, större tygverkstäder. En armeingenjörkår förordades därför med en ständig växling mellan förvaltnings-, stabs- och trupptjänst, dvs en integrering i stället för specialisering. (Armestaben 30/12 1944)
Även chefen för marinen vände sig mot en minskning av den
stridande personalen för att kunna utöka underhållsförbanden. Han anförde i övrigt behovet av en utredning av den tekniska tjänsten inom marinen, där man hade stora vakanser i fråga om specialutbildad teknisk personal och stod inför en snabb teknisk modernisering, inte minst inom kustartilleriet. (Ch f marinen 29/12 1944)
Också flygvapenchefen var kritisk och menade att det inte skulle
gå att "helt militarisera den tekniska personalen" inom flyget Han föredrog den specialisering som redan hade skett och mena de att utbildningstiden skulle bli orimligt lång om flygingenjö rerna, och annan teknisk personal, även skulle bibringas en om fattande militär utbildning. (Ch flygvapnet 20/12 1944)
Liknande tankegångar fanns hos den övervägande negativa strömmen av remissyttranden från de militära förvaltningarna.
Marinförvaltningen ansåg sig tex ha en väl fungerande organisa
tion efter en lång period av förändringar. Den motsatte sig helt utredningens förslag i fråga om marinen, och önskade själv få göra en utredning om mariningenjörkåren i syfte att motverka den stora bristen på mariningenjörer. (Marinförv. 22/12 1944)
Försvarets f abriksstyrelse framkastade tanken på en enda per
sonalkår för all ingenjörspersonal inom armen, vilket man ansåg skulle öka befordringsmöjligheterna och medge en mer omväx lande tjänst till båtnad för alla parter. Man var kritisk mot försla get om underhållstrupper och menade att man i stället främst borde satsa på reparationstjänsten vid de stora armeverkstäderna. Allmänt förordade man specialiseringslinjen, dvs att armeingen-
jörerna skulle ha civilmilitär ställning och endast i undantagsfall få befälsrätt som militär personal. (Fö. fabriksstyr. 29/12 1944)
Statskontoret, som hade att granska utredningsförslaget på ut
giftssidan, ansåg att merkostnaderna var så stora att förslaget av det skälet inte kunde tillstyrkas. Minst 130 mkr skulle omorgani sationen kosta. Därtill kom att ca 7 procent av varje årsklass värnpliktiga överfördes till reparationstjänsten, vilket man ansåg stred mot statsmakternas intentioner. Några "övertygande skäl" för en "militarisering" av ingenjörspersonalen hade dessutom inte anförts, ansåg statskontoret och avstyrkte förslaget.
Statens organisationsnämnd ansåg att det var av största vikt att
försvarets ingenjörspersonal fick en ökad kompetens. Flera under sökningar, som nämnden hade låtit göra, hade visat att de nöd vändiga kvalifikationerna saknades hos en del av den tekniska personalen inom försvaret. Nämnden var dock skeptisk till det angivna personalbehovet och menade att det moderna kriget ledde till allt större materielförluster varför reparationsbehovet snarare torde ha minskat. Sammanfattande ansåg nämnden att förslaget inte kunde läggas till grund för en proposition från regeringen utan att det var bäst att fortsätta med den organisation som hade skapats under beredskapen. (20/12-44)
Tekniska högskolan i Stockholm föredrog en civilmilitär ställning
för "ingenjörsofficerarna" men menade att 36 000 man i under hållstrupper, jämfört med utlandet, inte var någon proportionellt hög siffra. Den tekniska tjänsten krävde allt större resurser i en modern krigsorganisation. Ingenjörerna borde antingen ges mili tär ställning, som utredningen hade föreslagit, och inordnas under armens centrala ledning, eller en civilmilitär ställning och främst inordnas under armeförvaltningens tygavdelning. Utöver detta borde armeingenjörkåren få reglerade anställningsförhållanden för att hindra en omfattande avgång ur tjänst och för att inte hindra en nyrekrytering. (KTH 15/12-44)
Svenska reservofficersförbundet ansåg att rekryteringsvillkoren
även enligt det nya förslaget var sämre på armesidan är för flyget och marinen och trodde att detta skulle leda till svårigheter. Endast under tider med baisse i industrin skulle det finnas möjlig heter att få fram tillräckligt antal armeofficerare. Därtill kom sämre befordringsmöjligheter ( ca 11 mot 23 procent i marinen fick regementsofficersbefordran). I stället anförde förbundet al-
ternativet att kommendera officersaspiranter till de tekniska hög skolornas 1 :a årskurs, sänkta krav i fråga om antalet befattningar som krävde civilingenjörsexamen, höjda löner och förbättrade pensioner. (20/12-44)
Försvarsväsendets civilmilitära förbund stödde helt förslaget om
en reguljär armeingenjörkår med fasta anställningar och ansåg även att ingenjörerna i förvaltningarna överlag skulle få fasta anställningar. Liksom många andra remissinstanser ansåg man dock att utbildningstiden sju år (teknisk högskola, officerskurs, krigshögskola) var för lång för ingenjörofficersbanan och menade att denna borde begränsas. (30/12-44)
Statsverkens ingenjörsförbund ansåg att ingenjörsorganisationen
inom försvaret måste byggas upp på en permanent bred bas, vidare att för anställning som tygingenjör endast fullgjord värn pliktstjänstgöring skulle krävas ( dvs civila kunskaper var överord nade), att fältingenjörernas militära utbildning skulle begränsas avsevärt och likna flygingenjörsaspiranternas, och att alla av för svaret anställda ingenjörer gavs fastare anställningar för att trygga en framtida stark ingenjörsorganisation. (13/1-45)
Sveriges industrif örbund ansåg utredningsförslaget vara ett steg i
rätt riktning men trodde inte att försvaret skulle kunna konkurre ra med industrin om de högre utbildade ingenjörerna. (14/12- 44)
Sammanfattande var remissopinionen negativ till ingenjör
utredningens förslag men stödde dock tanken på en permanent och utvidgad ingenjörsorganisation inom försvaret. Både militära och civila remissorgan motsatte sig skapandet av en självständig ingenjörskår direkt under armeledningen i form av en utvidgad underhållsorganisaltion. Enligt förslaget skulle "ingenjörsoffice rarna" bli reguljära officerare och leda en 36 000 man stark underhållsorganisation, vilket remissinstanserna överlag ansåg vara överdimensionerat. I stället föredrog man en fortsatt civilmi litär armeingenjörkår med förbättrade anställningsvillkor och av en permanent status.
Armeingenjörkåren
KM:t förordade i januari 1946 att försvarets ingenjörutrednings betänkande med remissyttranden skulle överlämnas till 1945 års försvarsutredning. Vid riksdagen 1946 föreslog regeringen en övergång till fastare anställningsformer vid armeingenjörkåren och fick riksdagens bifall. Fortfarande gällde dock en provisorisk organisation. Armeingenjörerna var uniformspliktig civilmilitär personal, som tjänstgjorde vid staber och förband samt i ett mindre antal vid armeförvaltningens tygavdelning, där även rent civila ingenjörer arbetade liksom vid de centrala tygverkstäderna. Chef för armeingenjörerna var en armeöveringenjör som förestod armeingenjöravdelningen vid armeinspektionens underhållssek tion och även materielvårdsbyrån vid armeförvaltningens tygav delning. (SOU 1947: 72 s 275 f)
Försvarsutredningen föreslog nu en löneförhöjning för armein genjörerna, för att likställa dem med marin- och flygingenjörerna, och inrättandet av en permanent, civilmilitär, organisation. Där med följde man remissopinionen i fråga om 1942 års ingenjörs utredning och även militärledningens önskemål. Liksom tidigare ville man ha två personalkategorier med eo-anställningar för per sonal med lägre teknisk kompetens, med visad praktisk duglighet (gällde motoringenjörer), och anställningar som armeingenjörer av 1-3 graden för personal med genomgången teknisk högskola eller motsvarande (gällde främst vapen- och signalingenjörer).
Den bantade, fredstida anneingenjörkåren föreslogs omfatta 71
tjänster.