Träden bidrar till att forma skogens strukturer, olika miljöer och klimatförhållande. De svarar för merparten av en skogs fotosyntes och uppbyggnad av biomassa samt levererar död ved.
Över 20 000 av Sveriges omkring 50 000 flercelliga arter är knutna till träd och skogsekosystem (Cederberg 2001, Gärdenfors m.fl. 2003). Skogslevande gröna organismer, som träd, mossor och lavarnas alger som genom fotosyntes kan nyttja solenergi direkt, omfattar knappt 2 000 arter. Övriga skogslevande arter är direkt eller indirekt beroende av växternas bundna solenergi för sin existens. En mycket viktig energikälla och en förutsättning för en hög biologisk artmångfald i skogen är död ved och annat dött material från träden. Död ved används såväl som födokälla, växtplats, och skydd undan vinterkyla och sommartorka av många s.k. vedlevande arter. Vedlevande arter definieras som arter som under någon del av sin livscykel är beroende av 1) död eller döende ved på levande, döende, eller döda (stående eller fallna) träd eller 2) förekomsten av andra vedlevande organismer (Speight 1989). Vi har fortfarande en högst ofullständig kunskap om vilka arter som är vedle- vande och i synnerhet vilka speciella miljökrav olika vedlevande arter har. Antalet vedlevande arter beräknas vara mellan 6 000 och 7 000 arter i Sverige (Dahlberg & Stokland, 2004). Som en följd av en lång historia av skogsbruk i Sverige är andelen naturskog och förhållandevis obrukad skog låg. Värdet av död ved för den biologis- ka mångfalden är därför inte uppenbar, eftersom mängden död ved i brukad skog är mycket låg. Den stora betydelsen av död och speciellt vissa kvalitéer av död ved, framgår däremot i den svenska rödlistan som förtecknar arter som löper risk att för- svinna från Sverige. Drygt 50 % av alla skogslevande rödlistade arter (2101), är beroende av död ved (Gärdenfors m.fl. 2000). Med hjälp av rödlistade arters miljö- krav åskådliggörs vilka substrat och habitat som minskar och/eller är ovanliga och den svenska rödlistan är därför ett sätt att belysa var det finns brister i miljön för den biologiska mångfalden.
Död ved omfattar liggande och stående trädstammar och stamdelar vars livs- funktioner upphört och börjat brytas ner av processer och arter av olika slag (Skogs- styrelsen 2001). Döda partier i träd, t.ex. döda grenar och partier av död ved i hål- träd, ingår i begreppet död ved, men däremot inte veden i levande stammar, grenar och rötter även om den huvudsakligen består av döda celler, d.v.s. död ved. Det är mycket få arter, parasiter, som kan bemästra trädens försvar och kan utnyttja denna ved. Nedbrytningen av ved sker huvudsakligen av svampar eftersom de i princip är de enda organismer som kan bryta ned cellulosa och lignin. Insekter bidrar till ned- brytningen genom att de tuggar sönder ved och sprider svampsporer, men de livnär sig inte på veden utan i första hand på att beta vedlevande svampars mycel och det mer lättillgängliga näringen i splintved eller kambium.
På samma sätt som boniteten varierar, varierar såväl tillförseln av död ved som vedens nedbrytningshastighet starkt mellan olika delar av Sverige och olika skogs- typer. Årligen tillförs ved i form av döda grenar och rötter medan grövre ved först skapas när träd dör, ibland hastig genom brand och storm, eller som en följd av en långsamt tynande död orsakad av brandskador, torka, eller angrepp av insekter eller svampar. Död ved som skapats genom en långsam döendeprocess är vanligt i
naturskog men sällsynt i brukad skog. Död ved, framförallt grov ved, skapas numera direkt vid gallring och framförallt vid slutavverkning. Merparten av den potentiellt döda veden transporteras dessutom bort för att bli timmer eller pappersmassa.
Ved som har en diameter på mindre än 10 cm benämns som klenved, medan ved som har en diameter grövre än 10 cm definieras som grov ved. Bakgrunden till den- na indelning är bland annat skillnader i vedens nedbrytningshastighet. Harmon & Sexton (1996) fann att för klen ved under 10 cm diameter ökade nedbrytningshas- tigheten exponentiellt med minskande diameter. Ved som var grövre än 10 cm visa- de en svagt minskande nedbrytningshastighet med ökande diameter. Tillförseln av klenved är mer kontinuerlig och betydligt större än för grov ved som först tillförs när träd dör (Fig. 1). Mängden tillförd klenved under en skoglig omloppstid är därmed betydligt större än volymen grov ved, men eftersom nedbrytningen av klenved går mycket fortare observerar vi inte denna skillnad.
Arter som lever i, på och av grov ved är mer välkända än arter på klenved och mer uppmärksammade i naturvårdssammanhang. De analyser som är gjorda visar dock att klenved är ett viktigt substrat för många vedlevande arter, speciellt i bruka- de skogar där död grov ved är en sällsynthet. Studierna visar också att många, kan- ske merparten av alla vedlevande arter, kan uppträda på såväl klenved som grov ved. Klenved kan dock inte ersätta grov ved eftersom många rödlistade och sällsynta arter bara eller huvudsakligen bara förekommer på död grov ved (Jonsell m.fl. 1998 Kruys och Jonsson, 1999; Nordén m.fl. 2004).
Figur 1. Omkring hälften av den solenergi ett träd assimilerar åtgår för att upprätthålla trädets livsfunktioner. Den resterande hälften, den s.k. nettoprimärproduktionen, används för trädets tillväxt och ungefär 10 % av denna åtgår för trädets vedtillväxt medan närmare 75 % används för tillväxt av grenar, rötter, barr och blad (Siffror från en studie av 120 årig tallskog, Persson m.fl. 1980).
Vedtillväxt 10% Trädens nettoprimärproduktion (NPP) 100 % Årligt nedfall av döda grenar, död rötter, löv och barr
75% Energikostnad för rötternas mykorrhizasymbios 15 % Bete på grenar, rötter, löv och bark < 1%