Kapitel 4 Erik Hysing, Jan Olsson, Per Angelstam, Johan Törnblom Död ved, dvs. stående eller liggande trädstammar och stamdelar vars livsfunktioner upphört och börjat brytas ned av processer och organismer av olika slag (Skogssty- relsen 2001), utgör en bristvara i den svenska skogen. Detta beror framförallt på en lång historia av en ekonomiskt effektiv skogsproduktion med en minskad andel gammal skog, förhindrande av skogsbränder, huggning av eldningsved samt en räds- la för insektsskador. Sedan det storskaliga skogsbruket introducerades i mitten av 1800-talet har mängden död ved minskat dramatiskt och det uppskattas att mängden död ved i det brukade svenska skogslandskapet idag utgör 2-3 procent av mängden död ved i obrukade skogar i södra och mellersta Sverige och upp till 30 procent längst i norr (Fridman & Walheim 2000; Siitonen 2001). Detta innebär att i större delen av Sverige är nivån kritiskt låg för den biologiska mångfald som är knuten till död ved (Skogsstyrelsen 2001). Att död ved är en av de viktigaste komponenterna för skogliga terrestra ekosystem och mångfald är väldokumenterat (Samuelsson m.fl. 1994; Ohlson m.fl. 1997; McComb & Lindenmayer 1999), enligt Artdatabanken är 39 procent av landets rödlistade skogslevande arter beroende av död ved (Samuels- son & Ingelög 1996). Även för akvatiska ekosystem har produktionen av död ved en grundläggande betydelse, exempelvis genom att nedfallet bildar strukturer som på- verkar bottendjursproduktion och därmed fiskförekomst (Gregory m.fl. 1991; Frank- lin 1992; Naiman m.fl. 1992).
Den ökade certifieringen av skogsbruket, där riktlinjer gällande död ved ingår, signalerar en ökad acceptans för död ved inom skogsbruket. Åtgärder för att bevara och återskapa en tillräcklig mängd död ved ställs dock alltjämnt gentemot de eko- nomiska förluster som död ved innebär för skogsägarna. Risken för insektsskador, i huvudsak barkborreangrepp, ses som det främsta ekonomiska motivet för skogsbru- ket att begränsa mängden naturligt förekommande död ved i form av snöbrott och vindfällen. Detta förhållningssätt gentemot död ved har också stöd i 1994 års skogs- vårdslag (SVL) som begränsar den tillåtna volymen skadad, rå barrved i skogen (Fridman 2000; de Jong m.fl. 1998). Död ved, dess bevarande och funktion utgör alltså ett komplext problemområde där ekonomiska, sociala och ekologiska värden konkurrerar om uppmärksamhet, vilket också tar sig uttryck i den svenska skogs- politiken.
_____________________________________
Både FSC och PEFC standarderna inkluderar åtgärder gällande skydd av befintlig och tillskapan- de av ny död ved, även om de tillåter begränsning av mängden död ved vid risk för insektsskador. FSC har dock betydligt strängare formuleringar än PEFC (Svenska FSC-rådet 2000; Svenska PEFC 2002)
Även om den tillåtna mängden död ved ökades i SVL 1994 så står de laggivna begränsningarna fortfarande i kontrast till målen i den svenska skogspolitiken. Det råder en politisk enighet om att mängden död ved bör öka i de svenska skogarna, vilket uttrycktes i ett delmål till miljökvalitetsmålet ”Levande skogar”. Detta mål preciserades år 2001 till att ”mängden hård död ved skall öka med minst 40% i hela landet och med avsevärt mer i områden där den biologiska mångfalden är särskilt hotad” till år 2010 (Prop. 2000/01:130; SOU 2000:52). Tvetydigheten kring politis- ka riktlinjer gällande död ved hänger samman med den dubbla karaktären på den svenska skogspolitiken, där miljö- och produktionsmål är jämställda sedan 1993. Detta sammanfattas i portalparagrafen till SVL 1994; ”Skogen är en nationell till- gång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn tas även till andra intres- sen.”
Den nya skogspolitikens miljömål avseende naturvård innebär att ”i landet na- turligt förekommande växt- och djurarter ges förutsättningar att fortleva under natur- liga betingelser och i livskraftiga populationer” (SOU 1992:76). Med död ved i fo- kus så är det med andra ord naturlandskapets egenskaper som utgör den politiska visionen. Utöver att naturhänsyn lyfts fram som en tydligare politisk vision känne- tecknas den svenska skogspolitiken också av avreglering till stöd för ökad naturhän- syn, ett ökat ansvar kombinerat med en ökad frihet för skogsbruket, satsning på informations- och kunskapsöverföring och en mångbruksstrategi (den svenska mo- dellen) där stora och små avsättningar av skogsmark kombineras med en grund be- stående av generell hänsyn som alla markägare förväntas delta i (de Jong m.fl. 1998; Boström 2002; Angelstam 2003a,b; Eckerberg 1998).
En viktig beståndsdel i denna politik är ”frihet under ansvar”, där i första hand skogsägarna frivilligt förväntas ta ansvar för biologisk mångfald i sin skog och där- igenom genomförande av de politiska målen. Detta ansvarstagande skall främst fås tillstånd genom informationsöverföring från myndigheterna (i första hand Natur- vårdsverket och Skogsvårdsorganisationen) i form av utbildning (t.ex. kampanjen Grönare Skog), rådgivning och praktisk hjälp (t.ex. utveckling av ”gröna” skogs- bruksplaner). Övriga policyinstrument, i första hand reglering och ekonomiska in- strument (se Vedung 1998), har begränsats i den svenska skogspolitiken, exempelvis genom avsaknad av sanktionsmöjligheter (Prop. 1992/93:226), nedskärningar i stat- liga bidrag (Kjellin m.fl. 2001) samt konstitutionella begränsningar av vad som kan åläggas skogsägare (Riksrevisionsverket 1999).
Informationsöverföring som policyinstrument är ett s.k. mjukt styrmedel och som sådant är det i hög grad beroende av att den politik som skall förmedlas är kompatibel med målgruppens referensram (de Bruijn & Hufen 1998; Pregernig 2001). Detta innebär att en framgångsrik implementering genom informationsöver- föring är beroende av målgruppens värderingar och attityder. Värderingar är särskilt betydelsefulla när problemen är komplexa och orsakssambanden inte är självklara, vilket är fallet när det gäller uthålligt skogsbruk (Ferguson 1996). Skogsägarnas attityder gentemot död ved kan utifrån detta förutsättas ha betydelse för en lyckosam implementering av det politiska målet att öka mängden död ved.
Syftet med denna studie är tvåfaldigt. För det första rapporterar vi resultat från en första fallstudie om attityder och beteende kring död ved bland skogsägare och andra aktörer inom skogsbruket. Sedan sätter vi detta i relation till användningen av informationsöverföring som policyinstrument genom att diskutera hur implemente- ringen skall kunna effektiviseras.