Det förekommer att åklagaren inte lyckas presentera bevisning som med säkerhet styrker samtliga delar av det händelseförloppet som beskrivs i gärningsbeskrivningen. I dessa fall kan det hända att åklagaren till viss del förlitar sig på den negativa omständigheten att utredningen inte ger utrymme för att någon alternativ gärningsman har begått brottet. Högsta domstolen har angående detta uttalat att det inte är godtagbart att en fällande dom enbart grundas på den omständigheten att andra gärningspersoner genom omständigheterna tycks uteslutna.81 Det måste därtill finnas åtminstone stödjande bevisning som klargör de väsentliga delarna av händelseförloppet och som dessutom placerar den tilltalade vid brottet. Det räcker således inte att domstolen kan konstatera att andra personer än den tilltalade inte befunnit sig på brottsplatsen vid tidpunkten för brottet.
Vidare förekommer det även att det i ett mål helt och hållet saknas direkt bevisning som styrker åklagarens gärningsbeskrivning. I dessa mål, vilka ofta kallas indiciemål, presenterar åklagaren istället bevisning som visserligen inte har ett direkt samband med brottet, men som utgör en slags kedja av omständigheter som syftar till att binda den tilltalade till brottet.82 Vad gäller beviskravet i dessa indiciemål kan det konstateras att det för en fällande dom krävs att det kunnat fastställas, utöver att ett brott begåtts, att den tilltalade befunnit sig på eller i nära anslutning till brottsplatsen, att denne haft möjlighet att utföra gärningen och att andra hypotetiska gärningspersoner kan uteslutas.83
3.3 Bevisrättsliga begrepp
3.3.1 Bevistema, sakfrågor och rättsfrågor
Under avsnitt 3.1.3 berördes i kortet att åklagaren är skyldig att ange ett bevistema för respektive åberopat bevis. Med bevistema avses alltså vad som ska styrkas med ett visst bevis.84 Exempelvis kan ett rättsmedicinskt utlåtande åberopas som bevis för att brottsoffret har avlidit till följd av trubbigt våld. Bevistemat utgör således ett påstående om sakförhållandet att döden uppstått till följd av trubbigt våld. Bevistemat utgör alltid ett påstående om förekomsten av ett sakförhållande. Med sakförhållanden avses omständigheter som har ett samband med sakfrågorna i målet. Den övergripande sakfrågan i målet är alltid huruvida ett påstått händelseförlopp och en påstådd effekt har inträffat. Sakfrågor avser således vad som hänt. Rättsfrågor å andra sidan avser huruvida rekvisiten för brottet i fråga är uppfyllda. Bevisning avser alltid sakfrågor.85
81 Se NJA 1991 s. 56.
82 Se avsnitt 3.3.1 där innebörden av icke-kausal bevisning behandlas närmare.
83 Jfr Svea hovrätts dom den 16 februari 2009 i mål B 8390–08 (Arbogamålet).
84Begreppet ”bevis” används här synonymt med begreppet ”bevismedel”.
32
3.3.2 Konkreta och abstrakta rättsfakta
Abstrakta rättsfakta motsvarar rekvisiten i lagtexten. Detta innebär exempelvis att för brottet mord utgörs de abstrakta rättsfaktumen av rekvisiteten ”den som”, ”berövar”, ”annan”, ”livet”. Detta innebär att abstrakta rättsfakta inte är beroende av förhållandena i det enskilda fallet. Konkreta rättsfakta å andra sidan utgörs av de omständigheter som härrör från fallet i fråga och dessa måste alltid korrespondera med abstrakta rättsfaktumen, eller rekvisiten, som återfinns i den relevanta lagregeln. I inledningsskedet av förundersökningen återfinns dessa konkreta rättsfakta många gånger i polisanmälan. Längre fram i processen återfinns de i åklagarens gärningsbeskrivning, där de förutsätts täcka samtliga abstrakta rättsfakta för brottet i fråga. Det kan sägas att abstrakta rättsfaktum hör samman med rättsfrågor, medan konkreta rättsfaktum kan kopplas till sakfrågor. Ett annat sätt att uttrycka detta är att rättsfrågor avser huruvida de abstrakta rättsfaktumen i målet, rekvisiten, är uppfyllda, medan sakfrågor avser huruvida det händelseförlopp och den effekt som anges i fallets konkreta rättsfakta föreligger.86
3.3.3 Kausala och icke-kausala bevisfakta
Inledningsvis ska det konstateras att begreppet bevisfakta kan tillmätas samma innebörd som begreppet bevisning. En annan distinktion som måste göras är den mellan kausala och icke-kausala bevisfakta, vilka ofta benämns som direkt och indirekt bevisning. Kausala bevisfakta utgörs av sådant som uppstått som en direkt följd av brottet. Den vanligaste typen av kausal bevisning är målsägandens utsaga, men kausal bevisning kan även utgöras av exempelvis övervakningsfilm från brottsplatsen eller fysiska skador på brottsoffret. Vilka former de kausala bevisen tar beror på brottet och brottsplatsen i fråga. Den enda gemensamma nämnaren för alla kausala bevisfakta är att de måste vara en direkt produkt av brottet. Kausala bevisfakta kan ofta tillmätas ett högt bevisvärde, men många gånger saknas det så tillräcklig kausal bevisning att den på egen hand medföra att beviskravet uppnås.87
Vid sidan av kausala bevisfakta finns det icke-kausala bevisfakta, vilka saknar direkt samband med brottet, men som ändå kan ha relevans för brottet. Denna typ av bevisning utgör inte spår från brottet men kan peka mot en viss gärningsperson.88 Icke-kausal bevisning kallas ofta för indiciebevisning. Det är vanligt förekommande att mål som i stor utsträckning saknar kausal bevisning kallas för indiciemål. För att dessa mål ska kunna leda till en fällande dom krävs det ofta ett stort antal icke-kausala bevisfakta. Detta beror på dessa bevis får sin styrka av varandra, och av att de är förenliga med ett eller flera kausala bevis. Det 86 Holmgård, Bevisning i brottmål, s. 29.
87 Jfr Ekelöf, m.fl., Rättegång, fjärde häftet, s. 24 f. samt s. 180 f.
33
kan således aldrig räcka med ett fåtal icke-kausala bevis för att ett åtal ska anses styrkt.89
I likhet med den kausala bevisningen är det inte helt enkelt att specificera vad som kan utgöra kausala bevisfakta. Exempelvis kan det utgöra ett icke-kausalt bevisfaktum att en person som är misstänkt för stöld har en ansträngd ekonomisk situation, eller att en person som är misstänkt för våldtäkt av barn har barnpornografiska bilder på sin dator.90
3.3.4 Positiva och negativa hjälpfakta
Ett hjälpfaktum är en omständighet som inte på egen hand har något bevisvärde, utan endast kan förstärka eller försvaga ett kausalt eller icke-kausalt bevisfaktum.91 Dessa hjälpfakta kan alltså ha både positiv och negativ inverkan på ett bevisfaktum. Trots avsaknaden av bevisvärde är hjälpfakta viktiga för bevisprövningen då de hjälper domstolen att få insikt om omständigheterna kring ett bevisfaktum, vilket förenklar bevisvärderingen.92
Ett exempel på ett negativt hjälpfaktum är att ett ögonvittne till ett brott i normalfallet har på sig glasögon, men vid det aktuella tillfället inte hade på sig dessa. I det fallet skulle personens vittnesmål i sig utgöra ett bevisfaktum medan avsaknaden av glasögonen skulle utgöra ett negativt hjälpfaktum då det kan antas att personens syn var försämrad vid tiden för iakttagelsen. Alltså skulle den presumerat försämrade synen tala för att vittnesmålet blir mindre tillförlitligt och därmed sänka bevisfaktumets bevisvärde. Motsatsvis kan det utgöra ett positivt hjälpfaktum att det varit ljust på platsen, vilket kan antas förbättra ett vittnes möjlighet att iaktta själva brottet och andra omgärdande omständigheter.93
89 Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 210.
90 Jfr Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 150.
91 Ekelöf m.fl., Rättegång, fjärde häftet, s. 19.
92 Lainpelto, Stödbevisning i brottmål, s. 194.
35