tingsrättens friande dom och fällde den tilltalade för mord då brottsoffrets kvarlevor, och i förlängningen en dödsorsak, upptäcktes efter tingsrättsförhandlingen. Detta visar med tydlighet att fastställandet av en dödsorsak är oerhört viktigt för domstolens möjlighet att döma den tilltalade till ansvar för det dödliga våldet. Detta beror sannolikt på att dödsorsaken många gånger är den faktor som kan utesluta att döden varit naturlig eller ett resultat av självmord eller olyckshändelse.
Det går att dra slutsatsen att ju mer ospecifik en gärningsbeskrivning är, desto större svårigheter för domstolen att bedöma om åklagarens bevisning når upp till beviskravet. Detta framgår även av resultaten av den empiriska studien där domstolen bedömde att det saknades möjlighet att bedöma skuldfrågan i de fall där det saknades uppgift om både hur och var brottsoffret dött. Motsatsvis tenderade domstolen att bedöma att det gick att dra slutsatser i skuldfrågan i de fall där det visserligen fattades uppgift om hur brottsoffret dött, men där uppgift om när och var brottet ägt rum kunde preciseras i gärningsbeskrivningen.
Vid sidan av gärningsbeskrivningens inverkan på domstolens bevisprövning går det att konstatera att vagt formulerade gärningsbeskrivningar kan medföra vissa rättssäkerhetsproblem. Ju mindre specifik åklagarens gärningsbeskrivning är, desto svårare blir det för den tilltalade att förbereda sitt försvar. En gärningsbeskrivning som präglas av vaghet riskerar även medföra att åklagaren blir tvungen att göra åtalsjusteringar under den pågående huvudförhandlingen, vilket ytterligare försvårar för den tilltalade att förbereda ett effektivt försvar. Det bör således kunna konstateras att vagt formulerade gärningsbeskrivningar, vilka saknar sådana detaljer som särskiljer brottet från annan brottslighet, kan medföra vissa problem ur ett rättssäkerhetsperspektiv.
Frågan är då vilka alternativ åklagaren har att tillgå när denne, trots en gedigen brottsutredning, inte kan frambringa den bevisning som krävs för att styrka centrala rekvisit i brottet. Det går att ifrågasätta huruvida det är lämpligt att åklagaren överhuvudtaget väljer att väcka åtal trots att det finns väsentliga luckor i bevisningen till följd av att det inte gått att fastställa någon dödsorsak. Samtidigt är det inte önskvärt att ha ett förfarande där det kan vara till gärningspersonens fördel att skända och undanskaffa brottsoffrets kropp på ett sätt som försvårar utredningen, i den bemärkelsen att avsaknaden av en dödsorsak som huvudregel föranleder att åklagaren väljer att inte väcka åtal.
7.4 Ett diffust beviskrav
Det råder inga vidare tvivel om att beviskravet i brottmålsprocessen är högt ställt, men det kan ifrågasättas vad kravet innebär i praktiken. Vad utgör egentligen ett
rimligt tvivel? Både i teori och praktik tycks det nämligen saknas en entydig
uppfattning om vilka tvivel som inryms i ordet ”rimligt”. Det går således att konstatera att beviskravet i viss mån karaktäriseras av oklarhet. Detta har en betydelse för rättssäkerheten i brottmålsprocessen. Ett framträdande
72
rättssäkerhetsproblemet är att ett ospecificerat beviskrav riskerar leda till att den enskilde domarens egna uppfattningar och övertygelser får ett ökat utrymme i processen, då denne måste avgöra hur mycket tvivel som är tillåtet utan att beviskravet ska betraktas som ouppfyllt.
Ett diffust beviskrav kan således tänkas medföra att domarens egen övertygelse om den tilltalades skuld eller oskuld tillåts spela en större roll – särskilt i mål där beviskravet står och väger. En sådan övertygelse kan ha uppstått redan innan domstolen har tagit del av bevisningen i målet. Exempelvis till följd av att domaren omedvetet har påverkats av en vinklad medierapportering, eller att denne upplever att den tilltalade inte uppträder på ett sätt som kan förväntas av en oskyldig person. Detta är givetvis problematiskt ur rättssäkerhetssynpunkt då förekomsten av rimligt tvivel ska avgöras på objektiva grunder utifrån bevisningens styrka.
Det kan således det konstateras att det finns utrymme för konkretiserande av beviskravet innebörd. Ett allt för konkretiserat beviskrav kan dock medföra vissa problem. Skulle beviskravet exempelvis innebära att det vid mål om dödligt våld måste finnas bevisning som styrker en dödsorsak för att beviskravet ska anses uppfyllt i förhållande till samtliga rekvisit riskerar beviskravet att bli ouppnåeligt i många mål. Ett sådant beviskrav skulle också kunna medföra att det i praktiken blir till gärningspersonens fördel att skända och göra sig av med brottsoffrets kvarlevor i syfte att försvåra åklagarens bevisföring. Detta vore givetvis mycket besvärande sett till både brottmålsprocessens funktion och rena effektivitetsaspekter. En sådan ineffektiv brottmålsprocess skulle sannolikt innebära att allmänhetens förtroende för rättssystemet urholkades.
Det är således ingen enkel uppgift att besvara frågan om hur en faktisk konkretiseringen av beviskravet bör se ut, men det går att konstatera att det tycks finnas ett behov av att ge detta begrepp ett tydligare innehåll. En sådan konkretisering av beviskravet bör rimligtvis medföra ett klargörande i två led; vad utgör ett rimligt tvivel, det vill säga vart går gränsen för att beviskravet ska anses uppfyllt, och hur ska domstolen i det enskilda fallet avgöra om den värderade bevisningen når upp till denna gräns.
7.4.1 Beviskravet i indiciemål
Mål avseende dödligt våld där en dödsorsak saknas tycks dessa mål ofta karaktäriseras av viss avsaknad av kausal bevisning, vilket föranleder att stora mängder icke-kausal bevisning, så kallade indicier, presenteras. I denna typ av indiciemål tvingas åklagaren att förlita sig på att dessa indicier tillsammans styrker den tilltalades skuld. Detta väcker frågan hur beviskravet förhåller sig till denna typ av bevisning. Det är visserligen klarlagt att det för en fällande dom i indiciemål krävs att domstolen kan fastställa att den tilltalade haft praktisk möjlighet att utföra gärningen samt att andra gärningspersoner kan uteslutas. Det är dock oklart hur omfattande själva indiciebevisningen behöver vara för att uppfylla till beviskravet. Denna oklarhet kan tänkas medföra att styrkan i indiciebevisning bedöms olika från fall till fall.
73
Av resultaten av den empiriska studien går det att utläsa att domstolen tenderar att grunda sin bedömning i skuldfrågan på den negativa omständigheten att andra tänkbara gärningspersoner kan uteslutas. När en dödsorsak eller brottsplats inte går att fastställa presenteras ofta en stor mängd icke-kausal bevisning och kringomständigheter i syfte att styrka det faktum att den tilltalade är den ende som kan ha varit på brottsplatsen vid tidpunkten för brottet. Det faktum att den tilltalade varit på brottsplatsen, och att denne är den enda som kan ha varit på brottsplatsen utesluter i realiteten inte den omständigheten att offret kan ha dött av naturliga orsaker. Inte ens om det finns blodbilder på platsen som vittnar om att brottsoffret utsatts för våld bör detta kunna bevisa att det är den tilltalade som dödat denne. Detta då det inte med ledning av blodbilden går att avgöra om våldet har riktats mot kroppen före eller efter det att döden har inträtt. Det får visserligen hållas som osannolikt att en person som inte har någonting med personens död att göra beslutar sig för att misshandla denne efter att döden inträtt, men det går inte att genom blodbilden på brottsplatsen motbevisa att det förhåller sig på det sättet, och i så fall har den tilltalade ”endast” gjort sig skyldig till brott mot griftefriden.
Trots detta tycks domstolen alltså många gånger grunda sin bedömning på kedjor av indiciebevisning vilka placerar den tilltalade på brottsplatsen vid tidpunkten för brottet. Detta väcker frågan hur beviskravet egentligen förhåller sig till sådan bevisföring vilken karaktäriseras av en avsaknad av direkt teknisk bevisning vilken styrker ett uppsåtligt dödande. Sådan indirekt bevisning vilken endast kan placera den tilltalade på brottsplatsen samt utesluta andra tänkbara gärningspersoner bör aldrig kunna medföra att beviskravet avseende övriga rekvisit, som exempelvis uppsåt, anses uppfyllt.
7.4.2 Beviskravet i förhållande till uppsåtsfrågan
I mål om mord eller dråp utgör uppsåt ett enskilt rekvisit vilket måste uppfyllas genom bevisningen.211 Det kan dock vara mycket besvärligt för åklagaren att presentera bevisning som styrker själva uppsåtet. Detta förklaras av att uppsåt närmast kan beskrivas som en sinnesstämning eller en känsla hos den som utför gärningen, vilken av förklarliga skäl kan vara mycket svår att fastställa och inte minst bevisa i efterhand, förutsatt att den tilltalade inte gjort uttryck för denna sinnesstämning på något sätt.
Uppsåtsfrågan kan således tänkas medföra problematik i två led; dels bestående i att åklagaren måste lyckas erhålla bevisning för den tilltalades uppsåt, dels bestående i att domstolen måste försöka bedöma huruvida den tilltalade vid brottstillfället hade en viss avsikt med gärningen. Därtill ska domstolen även försöka bedöma vilken grad av uppsåt det kan ha rört sig om vid brottstillfället. Frågan är då hur det i efterhand går att avgöra om en person exempelvis råkat slå ihjäl en person, i den bemärkelsen att denne tappat besinningen och fortsatt slå, 211 Se avsnitt 2.1.
74
trots att denne egentligen saknat uppsåt att slå ihjäl den andre, och att någon misshandlat en person i syfte att slå ihjäl denne? Rör det sig om det tidigare alternativet, att en person oavsiktligen utdelat sådant våld att brottsoffret avlidit kan det tänkas att denne trots allt bedöms ha begått gärningen med likgiltighetsuppsåt, det vill säga, att personen måste ha förstått att ett fortsatt våld skulle leda till effekten döden och varit likgiltig inför denna effekt. Sådana resonemang föranleder dock frågan om det är möjligt för domstolen att i efterhand bedöma vad en person insåg eller i vart fall borde ha insett vid gärningstillfället. I ett flertal av de granskade rättsfallen bedömde domstolen att avsaknaden av en dödsorsak saknade betydelse för möjligheten att bedöma gärningspersonens uppsåt.212 Detta väcker vissa frågor avseende domstolens förhållningssätt till uppsåtets komplicerade natur. Särskilt kan ifrågasättas hur domstolen i praktiken gör en gränsdragning mellan uppsåtets nedre gräns, likgiltighetsuppsåt, och grov oaktsamhet. I flera av fallen bedömde domstolen att det till följd av att en dödsorsak saknades inte gick att utröna gärningspersonen direkta avsikt med handlingen, men att det i vart fall måste ha rört sig om ett likgiltighetsuppsåt. Sådana bedömningar kring gärningspersonens presumerade likgiltighetsuppsåt grundades många gånger på bevisning som en blodbildsanalys som vittnade om ett relativt utdraget händelseförlopp. Frågan är dock om sådan bevisning egentligen är tillförlitligt att nyttja vid uppsåtsbedömningen. Det kan exempelvis tänkas att våld som beror på grov oaktsamhet kan orsaka blodstänk som är snarlika de som kan uppstå till följd av våld som vållas med likgiltighetsuppsåt. Det är oerhört viktigt att domstolen gör en korrekt och tillförlitlig gränsdragning mellan ett påstått likgiltighetsuppsåt och eventuell grov oaktsamhet då denna gränsdragning avgör om brottet ska rubriceras som mord, dråp eller oaktsamhetsbrottet vållande till annans död, vilket utgör ett klart mindre grovt brott än de förstnämnda brottstyperna.
Domstolens svårigheter att bedöma uppsåtsfrågan varierar sannolikt från ett fall till ett annat. När det gäller mål om dödligt våld där en dödsorsak saknas kan det dock sägas att denna typ av mål rent generellt får antas medföra vissa ökade svårigheter för domstolen. Det faktum att det inte går att avgöra hur en person har avlidit medför rimligtvis att det blir svårare att uttala sig om personen har dött till följd av uppsåtligt våld eller oaktsamt våld. Detta framgår av resultaten av den empiriska studien där domstolen i ett flertal fall bedömde att avsaknaden av en dödsorsak begränsade möjligheten att bedöma den tilltalades uppsåt vid gärningstillfället.213
Det ska dock sägas att denna typ av mål inte behöver innebära sådana svårigheter. Har den tilltalade exempelvis erkänt att gärningen begåtts med uppsåt, eller om det finns annan bevisning som tyder på att i vart fall oaktsamhet kan uteslutas har avsaknaden av en dödsorsak sannolikt ingen större betydelse. Anta dock att det i ett mål saknas både en dödsorsak och teknisk bevisning som 212 Se avsnitt 6.2.1 och 6.2.1.1.