betraktas som det de faktiskt är; en slags tolkningshjälp för domstolen. Ett sådant okritiskt förhållningssätt riskerar även medföra att resultaten av olika forensiska undersökningar övertolkas, till följd av att domstolen inte ifrågasätter de sakkunnigas hypotesbildning och resultatvärdering. Samtidigt är den sakkunniges roll just denna, att bistå med tolkningshjälp till domstolen som inte kan förutsättas ha kunskap om komplicerade medicinska eller kriminaltekniska arbets- och värderingsmetoder. Det går således att ifrågasätta huruvida det i praktiken är möjligt för domstolen att kritiskt granska sådana arbetsmetoder och resultat som de saknar sakkunskap om.
Tendensen att okritiskt godta sakkunnigas slutsatser bör även kunna förstås som att domstolen saknar kännedom om de subjektiva inslag som kan påverka den forensiska bevisningens tillförlitlighet. Det är visserligen riktigt att exempelvis rättsläkare och kriminaltekniker ska vara objektiva i sitt arbete, men det är likväl av vikt att domstolen tar i beaktan att sakkunniga som huvudregel arbetar på uppdrag av åklagaren. Det är även viktigt att domstolen noterar hur forensiska arbetsmetoder förhåller sig till hypoteser. Exempelvis bör domstolen ha kännedom om hur hypotesbildningen går till i den forensiska processen och att resultaten av tekniska undersökningar och framförallt hur dessa resultat värderas är direkt beroende av olika hypotesers utformning. Saknar domstolen sådan kunskap riskerar detta att leda till att resultaten övertolkas. Skulle en kriminaltekniker exempelvis i resultatvärderingen värdera resultaten av undersökningen som ”grad +2, resultaten talar för att…” kan detta med enkelhet förstås som att resultaten av undersökningen visar att någonting förhåller sig på det sättet som huvudhypotesen anger. I själva verket innebär denna värdering att det bedöms mer sannolikt att få resultaten om huvudhypotesen är sann än om alternativhypotesen är sann. Ett sådant resultat utesluter således inte att någonting förhåller sig på ett annat sätt än vad huvudhypotesen anger. Det är även viktigt att domstolen noterar att utformningen av alternativhypotesen har en direkt inverkan på värderingen av resultatet. Beskriver alternativhypotesen någonting som är orealistiskt eller svårt att pröva blir huvudhypotesen sannolikt mer sannolikt i förhållande till denna, vilket resulterar i att resultaten i högre grad talar för att huvudhypotesen är sann i förhållande till den alternativa hypotesen.
7.6 Bristande redovisning av bevisprövningen
Till följd av att bevisprövningen i brottmålsprocessen är fri är det av stor vikt att allmänheten ges möjlighet att granska och kontrollera de metoder som domstolen använder. Sådan kontroll är helt och hållet beroende av att domstolen uppfyller det redovisningskrav som finns inom brottmålsprocessen. Redovisningskravet bör således kunna beskrivas som en garanti för att domstolen förhåller sig till de process- och bevisrättsliga principer som omgärdar bevisvärdering och bevisprövning.
78
Av resultatet av den empiriska studien går att utläsa att domstolen i viss mån tycks försumma redovisningskravet. Påfallande ofta underlät domstolen exempelvis att göra distinktioner mellan direkt och indirekt bevisning samt mellan bevisning och hjälpfaktum. När sådana distinktioner inte framgår av domskälen ökar sannolikt svårigheten för en utomstående läsare att begripa hur domstolen anser att olika omständigheter i målet förhåller sig till varandra, brottets rekvisit och slutligen till beviskravet. Att domstolen underlåter att i domskälen särskilja mellan olika bevistyper och hjälpfaktum kan bero på att någon sådan distinktion helt enkelt inte har gjorts vid bevisprövningen. Detta vore givetvis mycket problematiskt exempelvis då domstolen aldrig får tillmäta ett hjälpfaktum något eget bevisvärde. Skulle det förhålla sig på det sättet kan det således tänkas att domstolens bevisprövning i stor utsträckning är behäftad med olika felkällor.
Vidare går av resultaten av den empiriska studien att konstatera att domstolen tenderar att vara inkonsekvent i redovisningen av bevisvärdering och bevisprövning. Denna inkonsekvens bestod både i att redovisningens utförlighet i stor grad varierade från fall till fall, samt i att redovisningens utförlighet varierade från ett bevisfaktum till ett annat i samma rättsfall. Domstolen tenderade även att redovisa värdet av olika bevisfaktum utan att närmare förklara hur detta värde bestämts.
Mest problematiskt är dock att domstolen i flera rättsfall redovisade ett flertal bevisfaktum och rättsfaktum, vilka tillsammans bedömdes leda till att rekvisitet betraktades som uppfyllt, utan att på ett utförligt sätt beskriva hur respektive omständighet var härrörligt till det aktuella rekvisitet. Detta är givetvis besvärande då sådana domskäl antyder att domstolen påverkats av helhetsintrycket av bevismaterialet, vilket utgör en allvarlig felkälla. Skulle redovisningens utformning bero på att domstolen i viss mån värderar bevismaterialet som en helhet istället för enskilda delar riskerar detta att medföra att olika bevisfakta och hjälpfakta tillmäts ett oskäligt stort värde.217
Gemensamt för samtliga brister i redovisningen kan det sägas att dessa inte nödvändigtvis följer av att domstolen faktiskt genomför en bristfällig bevisprövning. Det kan tänkas att avsaknaden av olika distinktioner och resonemang istället beror på att domstolen valt att exkludera dessa i domskälen. Oaktat vad en bristfällig redovisning beror på kan det konstateras att otydliga och ofullständiga domskäl i det närmaste omöjliggör för en utomstående läsare att förstå huruvida domstolens bevisprövning är godtagbar och rättssäker. Ett försummat redovisningskrav medför således en försämrad insyn i den offentliga maktutövningen, vilket i förlängningen kan tänkas erodera allmänhetens tilltro till rättsväsendet. Det finns därför goda skäl att ställa högre krav på utförligheten och tydligheten i redovisningen i brottmål. Det kan dessutom tänkas att domstolens självrannsakan ökar i takt med ett strängare redovisningskrav, vilket får antas innebära att bevisvärderingen blir mer tillförlitlig.
80
8 Avslutande reflektioner
I tidigare avsnitt har analyserats vilka rättssäkerhetsproblem som går att identifiera inom ramen för domstolens bevisprövning i mål om dödligt våld där en dödsorsak inte går att fastställa. Som alltid när det gäller juridiska problem ställs olika intressen mot varandra, och synen på hur dessa intresseavvägningar bör göras varierar sannolikt från en jurist till en annan. Någonting som dock får antas allmänt vedertaget är att det är önskvärt och nödvändigt i en rättsstat att brottmålsprocessen är rättssäker i största möjliga mån.
Hur man ska komma till rätta med sådana brister i domstolens bevisprövning, vilka gör den mindre rättssäker, är dock en fråga som inte är helt enkel att besvara. Även här får det antas att olika jurister har olika uppfattningar om vilka åtgärder som behöver vidtas för att kvalitetssäkra domstolens bevisprövning i komplicerade brottmål. Detta är en naturligt följd av att olika aktörer värderar brottmålsprocessens olika skyddsvärda intressen olika högt. Det faktum att uppsatsen är centrerad kring lagens allvarligaste brott och dess strängaste straff föranleder dock att samtliga av dessa intressen ställs på sin spets. Till följd av brottets svårighetsgrad och de långtgående konsekvenser som väntar den enskilde om denne döms för brottet är det av oerhört stor vikt att domstolen är säker på den tilltalades skuld, och att den bevisvärdering och bevisprövning vilken leder till denna slutsats görs på ett rättssäkert sätt.
Avslutningsvis presenteras ett förslag på hur domstolens bevisprövning i den aktuella måltypen kan kvalitetssäkras och i förlängningen bli mer rättssäker. Förslaget tar sin utgångspunkt i de tidigare identifierade rättssäkerhetsproblemen som kan aktualiseras i samband med domstolens bevisprövning i mål om dödligt våld.218 Det ska här poängteras att graden av rättssäkerhet i bevisprövningen är beroende av andra faktorer än sådana som är direkt hänförliga till domstolens faktiska prövning av bevisningen. Exempelvis kan det tänkas att beviskravets utformning har en indirekt inverkan på bevisprövningen. Det följande förslaget berör således både sådana aspekter som härrör direkt till bevisprövningen, och sådana aspekter av brottmålsprocessen som har ett mer indirekt samband med domstolens bevisprövning.
Detta förslag gör inte i någon mening anspråk på att vara uttömmande, utan är just det, ett förslag, och det får således antas att det kan finnas ett antal andra 218 Se avsnitt 7.
81
tillfredsställande infallsvinklar som skulle resultera i samma effekt; en mer rättssäker bevisprövning i komplicerade våldsbrott. För tydlighetens skull kommer förslaget att presenteras i punktform, där varje punkt avser avhjälpa en enskild identifierad brist vilken medför ökad rättsosäkerhet. Varje punkt bör således betraktas som ett led i att besvara frågan ”Vad behöver ändras för att domstolens bevisprövning i mål om dödligt våld där en dödsorsak saknas ska blir mer rättssäker?”.
1. Klargörande av brottmålsprocessens ändamål – Till följd av att mål om
dödligt våld där brottsoffrets kvarlevor hanterats på ett skändligt sätt ofta väcker starka känslor och reaktioner från anhöriga och allmänheten är det särskilt viktigt att domstolen har klart för sig att domens formella riktighet är överordnad dessa materiella riktighet. Med detta avses att domstolen endast ska söka bedöma vilket händelseförlopp som är bevisat genom bevisningen i målet, inte vilket händelseförlopp som kan tänkas vara sant.
2. Ett konkretiserat beviskrav – Brottmålsprocessens beviskrav kan sägas
utgöra den yttersta garantin för att oskuldspresumtionen upprätthålls. Det höga krav som ställs på bevisningen medför att den tilltalade inte ska kunna dömas för en gärning som inte går att bevisa. Det är därför oerhört viktigt att beviskravet konkretiseras till den grad att det inte lämnas något tolkningsutrymme för den enskilde domaren att avgöra vad denne anser är ”rimligt” tvivel, då en sådan tolkningsmöjlighet riskerar medföra att beviskravet bedöms vara olika högt i olika mål beroende på vilken domare som gör denna bedömning. Ett sådant förfarande där enskilda domare själva måste ge beviskravet ett konkret innehåller innebär en ökad risk för felkällor i bevisvärderingen. Det är således nödvändigt ur en rättssäkerhetssynpunkt att beviskravet ges ett konkret innehåll för att säkerställa att beviskravet, även i praktiken, är konstant och inte varierar från fall till fall.
3. Förändrat förhållningssätt till forensisk bevisning – Det tycks idag
finnas en något överdrivet stark tilltro till forensisk bevisning inom brottmålsprocessen, vilken leder till att de slutsatser forensiskt sakkunniga presenterar godtas utan att problematiseras. Att det förhåller sig på det sättet förklaras sannolikt genom att det forensiska området i sin natur är komplicerat och att de resultat som presenteras av forensiskt sakkunniga många gånger är svåra att ifrågasätta för den som saknar erforderlig sakkunskap. För att denna typ av bevisning ska kunna värderas på ett korrekt sätt bör därför krävas att domstolen erhåller en ökad förståelse för hur den forensiska hypotesbildningen går till, och att resultatet av en undersökning talar olika starkt för någonting beroende på vilken alternativhypotes som ställs emot huvudhypotesen. Det är således nödvändigt att domstolen i framtiden anskaffar större kunskap om forensisk bevisning samt värderar sakkunnigbevisning i likhet med all annan bevisning i syfte att motarbeta att sakkunnigas slutsatser övertolkas och tillmäts oproportionerligt höga bevisvärden.
4. Systematisk bevisprövning med hjälp av funktionell bevisstrukturering – Det finns goda skäl för att låta bevisprövningen i
82
brottmålsprocessen vara fri. Det är exempelvis bra att den fria bevisprövningen medför att domstolen inte behöver använda sig av några regler om att vissa bevistyper generellt ska bedömas ha ett högt eller lågt bevisvärde. Det är dock önskvärt att bevisprövningen i brottmålsprocessen struktureras upp i den mån det är möjligt, utan att frånta den dess frihet. En mer strukturerad bevisprövning kan nämligen tänkas minska förekomsten av ett antal felkällor, exempelvis bevissmitta eller att helhetsintrycket av bevismaterialet övertygar domstolen. Ett sätt att göra bevisprövningen mer strukturerad och således mer enhetlig är att uppställa krav på att domstolen tar följande frågeställningar i beaktan: 1. Har samtliga konkreta och abstrakta bevisfakta och hjälpfakta i målet beaktats, värderats och strukturerats i förhållande till abstrakta och konkreta rättsfakta i målet? 2. Har någon bevisning eller invändning lämnats utan hänseende? Vad har detta i så fall berott på? 3. Har samtliga realistiskt tänkbara och praktiskt möjliga alternativa händelseförlopp och gärningspersoner uteslutits genom bevisningen? 4. Håller värderingen och prövningen av bevisningen för granskning?
Det kan tänkas att den domstol som genomför bevisprövningen med dessa frågeställningar i bakhuvudet åstadkommer en mer objektiv och pålitlig bevisprövning än den domstol som inte vidtar ett sådant kritiskt förhållningssätt inför den egna prövningen. Det sannolikt enklaste sättet för domstolen att garantera att samtliga av dessa frågor har besvarats inom ramen för bevisprövningen är att uppställa krav på att domstolen göra en funktionell bevisstrukturering. Ett sådant förfarande skulle innebära att domstolen blir tvungen att strukturera bevisning och hjälpfaktum i förhållande till rekvisit i brottet och det händelseförlopp som beskrivs i gärningsbeskrivningen, vilket aktivt skulle motverka förekomsten av flera allvarliga felkällor.
5. Utökat och specificerat redovisningskrav – I likhet med den
problematik som har identifierats avseende beviskravet går det att konstatera att redovisningskravet i brottmålsprocessen är tämligen innehållslöst. Detta medför att det saknas en klar uppfattning om vilken grad av utförlighet i domskälen som krävs för att domstolen ska anses ha fullgjort sin redovisningsskyldighet. Ett sådant öppet formulerat redovisningskrav öppnar upp för att subjektiva uppfattningar styr hur omfattande domstolens bevisvärdering och bevisprövning redovisas. Domstolens redovisningskrav behöver således specificeras. I syfte att öka möjligheten att granska domstolens resonemang, samt i syfte att öka allmänhetens förståelse för och acceptans av domstolens bedömning är det även nödvändigt redovisningskravet utökas. Den utökning av redovisningskravet som föreslås är tätt sammanhängande med punkt 4 där en funktionell bevisstrukturering föreslås nyttjas i syfte att kvalitetssäkra domstolens bevisprövning. Redovisningskravet bör nämligen formuleras som att det i domskälen måste framgå: 1. Vilka bevistyper bevisningen bedömts utgöra 2. Vilket värde bevisningen tillmätts och vad denna värdering grundas på 3. Hur bevisningen förhåller sig till åklagarens gärningspåstående och rekvisiten för brottet samt 4. Hur bevisningen har prövats i förhållande till beviskravet.
83
Det enklaste sättet att säkerställa att domskälen innehåller svar på dessa frågor torde vara att uppställa krav på att domstolen, utöver att använda en funktionell bevisstrukturering som ett värderingsverktyg, även inkluderar en sådan bevisstrukturering i domskälen. Detta krav bör även innefatta att domstolen måste redovisa bevisstruktureringen schematiskt på det sätt som presenterats i avsnitt 4.1.7.
Viktigast av allt är dock att domstolen aldrig glömmer att den enskildes rättssäkerhet måste värnas, även i fruktansvärda fall.
84
Källförteckning
Offentligt tryck
Propositioner
Prop. 1962:10 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brottsbalk Statens offentliga utredningar
SOU 1938:44 Processlagsberedningens förslag till rättegångs II Motiv m.m. SOU 2001:103 En modernare rättegång
Justitieombudsmannens beslut JO1 1999/2000 s. 55 JO1 2016/17 s. 64 JO1 2016/17 s. 66
Internationellt material
Offentligt tryckEuropeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
Rättspraxis
Högsta domstolen NJA 1980 s. 725
85 NJA 1988 s. 40 NJA 1990 s. 210 NJA 1991 s. 56 NJA 1992 s. 446 NJA 2004 s. 176 NJA 2013 s. 376 NJA 2015 s. 702 NJA 2016 s. 809 Hovrätterna
Svea hovrätts dom den 16 februari 2009 i mål nr B 8390–08 Se även bilaga A
Tingsrätterna
Se bilaga A
Litteratur
Ask, Karl & Granhag, Pär Anders, Psykologiska påverkansfaktorer vid utredningsarbete, i Granhag, Pär Anders & Christianson, Sven Å, (red) Handbok i Rättspsykologi, Liber, 2008, s. 161–174. [cit. Ask & Granhag, Psykologiska påverkansfaktorer vid
utredningsarbete]
Borgeke, Martin, Likgiltighetsuppåt i teori och praktik, SvJT s. 383–396. [cit. Borgeke,
Likgiltighetsuppåt i teori och praktik]
Braun, Virginia & Clarke, Victoria, Using thematic analysis in psychology, i Qualitative Research in Psychology, vol. 3 no. 2, 2006, 77–101. [cit. Braun & Clarke, Thematic
analysis]
Cars, Rättegångsbalk (1942:740) 58 kap. 3 §, Karnov (JUNO), i lydelse den 29 september 2020. [cit. Cars, Kommentar till 58 kap. 3 § RB]
Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015. [cit. Diesen, Bevisprövning i brottmål]
86
Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång, fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009. [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång, fjärde häftet] Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael, Rättegång, femte häftet, 8 uppl.,
Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2010. [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång, femte häftet] Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik, Towns, Ann & Wängnerud, Lena,
Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad, 5 uppl., Wolter Kluwer
AB, Stockholm, 2017. [cit. Esaiasson m.fl., Metodpraktikan]
Gregow, Torkel, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella
övergrepp mot barn, SvJT 1996 s. 509–523. [cit. Gregow, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering]
Holmgård, Lars, Bevisning i brottmål, 1 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2019. [cit Holmgård, Bevisning i brottmål]
Holmqvist, Lena, Dag Victor som läroboksförfattare – samma gärning?, SvJT 2015 s 409-414. [cit. Holmqvist, Samma gärning?]
Kaldal, Anna & Sjöberg, Gustaf, Vetenskapskrav på uppsatser i rättsvetenskap – handfasta tips, Jure, Stockholm, 2018. [cit. Kaldal & Sjöberg, Vetenskapskrav på uppsatser i
rättsvetenskap].
Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s 1–10. [cit. Jareborg, Rättsdogmatik som
vetenskap]
Jareborg, Nils & Ulväng, Magnus, Tanke och uppsåt, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2016. [cit. Jareborg & Ulväng, Tanke och uppsåt]
Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, i Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk
metodlära, 2 uppl., Studentlitteratur AB, Lund, 2018. [cit. Kleineman, Rättsdogmatisk metod].
Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, uppl. 1., Jure Förlag AB, Stockholm, 2013. [cit. Lainpelto, Stödbevisning i brottmål]
Lambertz, Göran, Kvalitetssäkring av bevisprövning i brottmål, SvJT 2009 s. 1–14. [cit. Lambertz, Kvalitetssäkring av bevisprövning i brottmål]
Lindstedt, Anders, Om domars avfattning, SvJT 1950 s. 663–674. [cit. Lindstedt, Om domars
avfattning]
Mellqvist, Mikael, Rättens gång – vad är meningen?, SvJT 100 år s. 253-290. [cit. Mellqvist,
Rättens gång]
Nilsson, Brottsbalk (1962:700) 3 kap. 2 §, Lexino (JUNO), i lydelse den 20 september 2020. [cit. Nilsson, Kommentar till 3 kap. 2 § BrB]
Nilsson, Brottsbalk (1962:700) 3 kap. 7 § Rubrik 2 Rättsläget, Lexino 2020-09-01 (JUNO), i lydelse den 20 september 2020. [cit. Nilsson, Kommentar till 3 kap. 7 § BrB]
87
Olsson, Jan & Kupper, Thomas, Grundläggande kriminalteknik, 3 uppl., Jure Förlag AB, Stockholm, 2017. [cit. Olsson & Kupper, Kriminalteknik]
Roos, Mari-Ann, Brottsbalk (1962:700) 16 kap. 10 §, Lexino (JUNO), i lydelse den 21 september 2020. [cit. Roos, Kommentar till 16 kap. 10 § BrB]
Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 4 uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018. [cit. Sandgren, Rättsvetenskap för
uppsatsförfattare]
Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, Tidsskrift för Rettsvitenskap, Vol. 118, no. 4-5, s. 648-656. [cit. Sandgren, Är rättsdogmatiken dogmatisk?]
Thiblin, Ingemar & Michard, Jean-François, Rättsmedicin i teori och praktik – en guide för
läkare och jurister, Studentlitteratur AB, Lund, 2014. [cit. Thiblin & Michard, Rättsmedicin]
Victor, Dag, Den åtalade gärningen – några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar, SvJT 2020 s. 73–102. [cit. Victor, Den åtalade gärningen]
Elektroniska källor
Myndighetspublikationer
Sveriges regioner och kommuner, Vårdhandboken: Obduktion – rutiner och beslut – översikt, oktober 2019. Tillgänglig via: https://www.vardhandboken.se/vard-och-
behandling/dodsfall-och-vard-i-livets-slutskede/obduktion-rutiner-och-beslut/oversikt/, i lydelse den 16 september 2020. [cit. Vårdhandboken, obduktion]
Åklagarmyndigheten, Resning. Tillgänglig via:
https://www.aklagare.se/om_rattsprocessen/resning/, i lydelse den 29 september 2020. [cit. Åklagarmyndigheten, Resning]
Nyhetsartiklar
Cato, Carl, ”Polisen: den 17-åriga flickan är död”, Dagens Nyheter, 29 november 2019. Tillgänglig via: https://www.dn.se/nyheter/sverige/kroppsdel-hittad-i-sokandet-efter-17-aringen/, besökt den 21 oktober 2020. [cit. DN, Polisen: den 17-åriga flickan
är död]
Flöjsbon, Ida & Salihi, Skoob, ”Åklagaren: Fler fynd behövs för att styrka dödsorsaken”,
Sveriges Radio P4 Väst, 2 december 2019. Tillgänglig via:
https://sverigesradio.se/artikel/7358128, besökt den 10 november 2020. [cit. SR P4 Väst, Åklagaren: Fler fynd behövs för att styrka dödsorsaken.]
Forsberg, Malin, ”GW: tio procents chans att någon döms”, Expressen, 25 juni 2014. Tillgänglig
https://www.expressen.se/kvallsposten/gw-10-procents-chans-att-nagon-88
doms/, besökt den 21 oktober 2020. [Cit. Expressen, GW: tio procents chans att någon
döms.]
Funcke, Nils, ”Den svåra konsten att skriva begripliga domar”, Advokaten, nr 1 2013 årgång 79. Tillgänglig via:
https://www.advokaten.se/Tidningsnummer/2013/Nr-1-2013-Argang-79/Den-svara-konsten-att-skriva-begripliga-domar/, besökt den 3
november 2020. [cit. Advokaten, Den svåra konsten att skriva begripliga domar]
Gustafsson, Lasse, “Insändare: Hovrättsdom skändar mördad 17-åring”, Dagens Nyheter, 27 oktober 2020. Tillgänglig via: https://www.dn.se/insandare/hovrattsdom-skandar-mordad-17-aring/, besökt den 10 november 2020. [cit. DN, Hovrättsdom skändar
mördad 17-åring.]
Haglund, Anja, ”Expert: Svårt att fälla någon utan en kropp”, Svenska Dagbladet, 14 augusti 2017. Tillgänglig via: https://www.svd.se/expert-svart-att-falla-nagon-utan-kropp, besökt den 21 oktober 2020. [cit. SvD, Expert: Svårt att fälla någon utan kropp.] Hellman, Sara, ”Hundratals frivilliga letar: Det kom nära inpå”, Sveriges Radio P4 Väst, 20
november 2019. Tillgänglig via: https://sverigesradio.se/artikel/7347783,
besökt den 20 oktober 2020. [cit. SR P4 Väst, Hundratals frivilliga letar: Det kom nära