Felkällor vid bevisvärderingen

4.1.6.1 Kort om begreppet felkällor

När det talas om svårigheter som omgärdar bevisvärderingen brukar begreppet

felkällor användas. Det är fundamentalt att domstolen vid bevisprövningen är

medveten om dessa felkällor. På så sätt ökar möjligheten att reducera felkällornas förekomst, vilket sannolikt gör bevisprövningen mer objektiv och pålitlig.119 Nedan behandlas ett antal av de många felkällor som kan påverka domstolens bevisprövning.

4.1.6.2 Helhetsintryck av bevismaterialet

En utgångspunkt i domstolens bevisprövning är att ett avgörande inte får bygga på ett helhetsintryck av det presenterade bevismaterialet. Domstolen får inte basera en dom på att det den samlade bilden av bevismaterialet tycks tala för att gärningen gått till på det sätt som åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen. Det åligger således domstolen att bedöma värdet av varje enskilt bevis innan en bedömning görs av det samlade värdet av bevisningen i målet. En allvarlig felkälla är således att domstolen gör en samlad bedömning av helhetsintrycket av bevismaterialet, istället för att värdera varje bevis var för sig.120

115 Ekelöf m.fl., Rättegång, fjärde häftet, s. 295.

116 Ibid, s. 293.

117 Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 282.

118 Ibid, s. 280.

119 Ibid, s. 73.

40

En annan felkälla, vilken är tätt sammankopplad med ovan nämnda problematik, är att bevisningens mängd i sig är övertygande. Det finns en risk att bevisning värderas fel till följd av att kvantitet och kvalitet förväxlas.121 Med det menas att bevismängdens stora omfattning kan medföra att det blir svårt för domstolen att bedöma huruvida olika bevisfakta som presenteras är oberoende av varandra. Särskilt i så kallade indiciemål kan det förekomma att åklagaren presenterar en stor mängd indirekt bevisning och hjälpfakta för att väga upp för avsaknaden av direkt bevisning. Sett var och ett för sig skulle dessa indirekta bevisfaktum och hjälpfaktum eventuellt inte tillmätas något större bevisvärde, men till följd av att de presenteras tillsammans i ett stort antal kan det bli svårt för domstolen att särskilja och värdera dem enskilt, varför de riskerar tillmätas ett för stort värde.122

En liknande felkälla är att irrelevant bevisning tillåts påverka bedömningen av bevisningens styrka. Med irrelevant bevisning avses sådan information som inte har med det aktuella brottet att göra. I syfte att förhindra att sådan bevisning tillåts påverka bedömningen av bevisvärdet i målet ska den sorteras bort och inte värderas. Det finns dock en risk att domstolen missar att sortera bort ett sådant bevis och sedan tillmäter det ett bevisvärde trots att det egentligen inte har något med sakfrågan i målet att göra. Detta riskerar leda till att ett sådant irrelevant bevis tillåts påverka bedömningen i målet, särskilt om bevisningens styrka står och väger.123

4.1.6.3 Brist på motbevisning

En annan felkälla är att domstolen överskattar betydelsen av en brist på motbevisning från försvaret. Denna felkälla innebär i praktiken att domstolen bedömer att bristen på motbevisning förstärker åklagarens bevisning.124 Det föreligger således en risk för att domstolen blir mer övertygad om ett påståendes riktighet om detta inte motsägs. Om den tilltalade inte vill eller kan presentera någon motbevisning, finns det således en risk för att domstolen drar slutsatsen att det helt enkelt inte är möjligt att presentera någon motbevisning för att åklagarens gärningsbeskrivning är riktig. Avsaknaden av invändningar övertygar alltså om att åklagarens hypotes är riktigt, trots att den tilltalade inte har någon skyldighet att motbevisa denna.125

Vidare ska även nämnas risken för att ett misslyckat motbevisningsförsök tillmäts för stor betydelse. Detta kan beskrivas som att den omständigheten att åklagaren lyckas motbevisa den tilltalades invändning medför att åklagarens hypotes bedöms som mer sannolik. Det är i sammanhanget viktigt att domstolen är medveten om att en misslyckad försvararhypotes inte i sig innebär att 121 Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 78.

122 Ibid, s. 79.

123 Ibid, s. 76.

124 Ibid, s. 79.

41

åklagarens hypotes är bevisad. Detta då det inte går att förutsätta att den misslyckade hypotesen är den enda alternativa hypotesen till åklagarens huvudhypotes. Även om en alternativ förklaring till ett händelseförlopp motbevisas kan det nämligen finnas ett oändligt antal andra mer eller minder sannolika hypoteser som måste bedömas vara omöjliga för att beviskravet bortom rimligt tvivel ska vara uppfyllt.126

4.1.6.4 Luckor i bevisningen

Ibland kan det förekomma att det finns vissa luckor i bevisningen. Dessa luckor kan bestå i att det helt eller delvis saknas bevis till styrkande av ett eller flera rekvisit. Exempelvis när det gäller rekvisitet uppsåt kan det vara svårt för åklagaren att presentera bevisning som har direkt bäring på att gärningspersonen har begått handlingen med uppsåt då uppsåt huvudsakligen är en sinnesstämning hos gärningspersonen. Åklagaren får då fylla ut denna lucka med en hypotetisk slutsats som bedöms sannolik. Exempelvis kan den omständigheten att brottsplatsen vittnar om ett upprepat våld mot brottsoffret tolkas som att den tilltalade bör ha haft insikt om att effekten döden skulle kunna inträda, och i förlängningen att denne haft ett likgiltighetsuppsåt.127

Denna typ av luckor eller brister i bevisningen kan medföra att domstolen tillmäter ett värde åt hypotetiska bevis eller slutsatser som presenteras i ett försök att fylla bevisningen. Dessa luckor kan även medföra att åklagaren väljer att utforma gärningsbeskrivningen på ett oprecist sätt. Detta beror helt enkelt på att åklagaren inte kan specificera delar av händelseförloppet. Exempelvis kan en gärningsbeskrivning sakna uppgift om hur brottsoffret berövats livet, då man inte kunnat fastställa en dödsorsak. Åklagaren kan då bli tvungen att nyttja formuleringar som ”våld som inte närmare kan preciseras”. Denna typ av vaga formuleringar i gärningsbeskrivningen riskerar i sin tur att medföra att domstolen inte lyckas identifiera att bevisningen är bristfällig, då den framstår som tillräcklig i relation till den oprecist formulerade hypotesen.128

4.1.6.5 Bevisanpassning och bevissmitta

Två problem som är tätt sammankopplade med luckor i bevisningen är bevisanpassning och bevissmitta. Det förstnämnda, bevisanpassning, innebär att ett eller flera bevis är så pass övertygande att övrig bevisning omedvetet anpassas för att överensstämma med de slutsatser som kan dras av det övertygande beviset. Detta kan exempelvis medföra att en brist på bevis avseende ett specifikt rekvisit förbises till följd av att bevisningen är stark vad gäller övriga rekvisit. En annan form av bevisanpassning är att domstolen omedvetet endast beaktar de positiva hjälpfakta som förstärker beviset i fråga, och förbiser de negativa

126 Diesen, Bevisprövning i brottmål, s. 82.

127 Ibid, s. 75.