Utfallet i de studerade rättsfallen

bevisning och så kallade indiciebevisning. Domstolens förtydligande kring skillnaden mellan direkt och indirekt bevisning i dessa fall berodde på att det till stor del saknades direkt bevisning i dessa mål, varför domstolen förde resonemang om beviskravet i dessa mål som domstolen benämner som ”indiciemål”. I samtliga granskade fall saknas således tydliga distinktioner mellan bevisning och hjälpfaktum.

6.2.4 Utfallet i de studerade rättsfallen

I syfte att skapa en samlad bild av hur domstolens prövning går till har det undersökts i vilken utsträckning den tilltalade dömts för mord och/eller brott mot griftefriden eller frikänts helt. Därvid har undersökts vilka faktorer som ligger till grund för domstolens bedömning i det enskilda fallet. Rättsfallen har delats in i tre olika grupper: rättsfall där den tilltalade dömts för mord och brott mot

griftefriden, rättsfall där den tilltalade har frikänts från mord men dömts för brott mot griftefriden och rättsfall där den tilltalade har frikänts från både mord och brott mot griftefriden. I tre rättsfall har den tilltalade dömts för mord men frikänts från brott

mot griftefriden. Dessa rättsfall har ej avskilts från övriga rättsfall där den tilltalade dömts till mord och diskuteras således inom ramen för avsnitt 6.2.4.1.

Rättsfall Den tilltalade döms för mord Den tilltalade döms för brott

mot griftefriden 1 X X 2 X - 3 - X 4 X - 5 - X 6 - - 7 X X 8 - - 9 X - 10 X X 11 X X 12 X X

X = förekommer, - = förekommer inte

6.2.4.1 Vilka skäl har legat till grund när den tilltalade dömts för mord?

I åtta av de tolv analyserade rättsfallen har den tilltalade dömts för mord trots att en dödsorsak inte kunnat fastställas.191 Vad detta utfall berott på varierar i relativt stor utsträckning mellan rättsfallen.

63

I två av dessa fall har domstolens bedömning i huvudsak grundats på att den tilltalade erkänt det dödliga våldet.192 Gemensamt för båda dessa fall är att domstolen tillmätt erkännandet ett mycket högt bevisvärde till följd av att den tilltalades berättelse varit förenlig med de fynd som gjorts vid de kriminaltekniska och rättsmedicinska undersökningarna. Av denna anledning har domstolen konstaterat att avsaknaden av en entydig dödsorsak inte utgör ett hinder för en fällande dom eftersom dödssättet istället framgått av den tilltalades berättelse. Domstolen har i dessa fall även betonat vikten av att den tilltalades berättelse varit spontan, klar, detaljerad, logisk och rik på detaljer. I det ena fallet invände den tilltalade att det dödliga våldet användes i självförsvar. Domstolen prövade denna alternativa hypotes mot resultaten från den rättsmedicinska obduktionen och kunde därmed konstatera att det våld som brukats varit betydligt mer omfattande än vad som kan väntas vid utövande av självförsvar, varför invändningen kunde tillbakavisas.

I ett av fallen har domstolen fäst stor vikt vid att den tilltalade erkänt brott mot griftefriden genom att ha styckat brottsoffrets kvarlevor.193 Den tilltalade förnekade dock ansvar för mord. I fallet saknades det teknisk bevisning som placerade den tilltalade vid brottsplatsen. Den bevisning som fanns kunde inte heller fastställa något händelseförlopp. Genom den rättsmedicinska obduktionen kunde det dock fastställas att offret avlidit till följd av annans verkan. Domstolen konstaterade att det faktum att den tilltalade erkänt att denne befunnit sig på platsen när offret avled och att denne hanterat brottsoffrets kvarlevor medförde att de brister som fanns i bevisningen läktes. Domstolen påtalade särskilt att ”det förhållande att den tilltalade har hanterat offrets döda kropp har betydelse för åtalet om brott mot griftefrid, men även som bevis för att denne dödade offret”. Med andra ord bedömde domstolen att det är sannolikt att den person som gör sig skyldig till att skymfligen behandla kvarlevorna av ett brottsoffer också är den som berövat brottsoffret livet. Genom en sammantagen bedömning av omständigheterna i målet konstaterade domstolen att den tilltalade gjort sig skyldig till mord och brott mot griftefriden.

Slutsatsen att den tilltalades skuld i fråga om griftefridsbrottet har bäring på skuldfrågan i morddelen av åtalet är återkommande i ytterligare ett rättsfall.194 I det fallet kunde domstolen genom slutsatserna av den kriminaltekniska utredningen i målet konstatera att den tilltalade gjort sig skyldig till brott mot griftefriden genom att stycka brottsoffret för att sedan och elda upp och gömma kvarlevorna. Angående detta påtalade domstolen att ”att en person tar sig för att stycka en annan människa talar starkt för att den som styckar också har dödat den andre, men det är inte tillräckligt för att det säkert ska kunna slås fast att så varit fallet”. I målet var den tilltalade tidigare sambo med brottsoffret. Den tilltalade var tidigare dömd för flera fall av misshandel mot kvinnor han tidigare 192 Rättsfall 1 och 9.

193 Rättsfall 7.

64

haft relationer med. Det fanns även ett stort antal polisanmälningar där offret hade anmält den tilltalade för misshandel. Domstolen bedömde att den tilltalades historik av våld mot andra kvinnor och mot offret talade för att denne brukat våld mot offret vilket lett till att denne bragts om livet.

I fyra av de granskade fallen hade avsaknaden av andra möjliga gärningspersoner en avgörande betydelse för utgången i målet.195 I dessa fall bedömde domstolen således att den negativa omständigheten att det gått att utesluta att någon annan än den tilltalade haft praktisk möjlighet att utföra gärningen var avgörande för bedömningen av skuldfrågan i målet. Domstolen har dock i samtliga av dessa fall påtalat att det faktum att det går att utesluta alternativa gärningspersoner inte på egen hand är tillräckligt för att läggas till grund för en fällande dom. Domstolen konstaterar att det i vart fall måste finnas indiciebevisning som i viss utsträckning binder den tilltalade till gärningen.

Slutligen ska nämnas att i tre av dessa åtta fall har den tilltalade dömts för mord men frikänts för brott mot griftefriden.196 I två av dessa fall har detta sannolikt berott på att åklagaren valt att inte väcka åtal för brott mot griftefriden. I ett av fallen har domstolen dock underlåtit att utdöma ansvar för brott mot griftefriden trots att åklagaren har yrkat ansvar för detta brott. I det aktuella fallet yrkade åklagaren ansvar för brott mot griftefriden då den tilltalade eldat upp brottsoffrets kropp. Domstolen konstaterade dock i detta fall att det inte var möjligt att utesluta att offret dött till följd av eldningen, varför denna del av gärningen konsumerades av mordåtalet.

6.2.4.2 Vilka skäl har legat till grund när den tilltalade frikänts från mord men dömts för brott mot griftefriden?

I två av de granskade fallen har den tilltalade friats för mord men dömts för brott mot griftefriden.197 I det ena fallet hade den tilltalade erkänt griftefridsbrottet men förnekat ansvar för mord.198 Den tilltalade anförde att denne hade knuffat brottsoffret under ett bråk, vilket resulterat i att denne slagit i huvudet i ett bord och avlidit. Därtill hade den tilltalade enligt egen utsaga försökt genomföra hjärt- och lungräddning på offret utan framgång. Den tilltalade hade sedan, under flera dagars tid, styckat offrets kropp i småbitar och sedan gjort sig av med majoriteten av dessa. Under brottets utredning återfanns resterande delar av kroppen i den tilltalades bil. Till följd av kvarlevornas skick när de återfanns, samt att stora delar av kroppen saknades lyckades rättsläkare inte fastställa någon dödsorsak. Domstolen konstaterade att den tilltalades berättelse visserligen innehöll brister och var oförenlig med det som utretts i målet, men att detta inte hade någon betydelse då det helt saknades bevisning som kunde styrka att denne uppsåtligen orsakat offrets död. Domstolen konstaterade därmed att det inte gick att utesluta 195 Rättsfall 2, 4, 10, 11 och 12.

196 Rättsfall 2, 4 och 9.

197 Rättsfall 3 och 5.

65

att det gått till på det sätt som den tilltalade påstått, varför åtalet om mord ogillades.

I det andra fallet förnekade den tilltalade all inblandning i brottsoffrets försvinnande. Drygt en månad efter försvinnandet återfanns offrets kvarlevor i skogen.199 Den tilltalade anförde att denne blivit kidnappad av ”den kinesiska maffian” och att han därigenom blivit förd till platsen där kroppen var gömd. Domstolen konstaterade att denna förklaring var så osannolik att den kunde lämnas därhän. Vidare konstaterade domstolen att den plats där offrets kropp återfanns var så pass svårtillkomlig och gömd att det kunde uteslutas att den tilltalade påträffat kroppen av en slump. Därav kunde det konstateras att det måste ha varit den tilltalade som placerade kroppen på den platsen, varför denne kunde dömas för brott mot griftefriden för att ha flyttat en avliden kropp. När det gällde den delen av åtalet som avsåg mord konstaterade domstolen att det helt saknades bevisning för hur och var offret avlidit. Detta berodde dels på att det helt saknades teknisk bevisning i målet, dels på att kroppen var i ett sådant dåligt skick när den upptäcktes att det inte gick att fastställa någon dödsorsak. I målet saknades således bevisning som överhuvudtaget styrkte att den tilltalade berövat offret om livet, än mindre att denne gjort så med uppsåt. Av den anledningen ogillades åtalet för mord.

6.2.4.3 Vilka skäl har legat till grund när den tilltalade frikänts från både mord och brott mot griftefriden?

I två av de tolv granskade rättsfallen har domstolen ogillat åtalet för både mord och brott mot griftefriden.200 I det ena fallet saknades det till stor del teknisk bevisning som kunde vittna om ett händelseförlopp.201 Till följd av att brottsoffrets kropp inte återfunnits gick det inte heller med säkerhet att fastställa att denne faktiskt avlidit. Domstolen konstaterade att händelseförloppet för våldsanvändningen mot offret var helt outrett, då det saknades en brottsplats, mordvapen eller andra föremål som kunde sättas i samband med det påstådda dödliga våldet. Domstolen konstaterade att det inte kan ankomma på domstolen att pröva ett flertal alternativa händelseförlopp och väga dessa mot varandra i syfte att eliminera samtliga hypoteser utom åklagarens huvudhypotes. Av den anledningen konstaterade domstolen att det inte var möjligt att bedöma huruvida den tilltalade i strikt kausal mening orsakat brottsoffrets död, varför åtalet ogillades i dess helhet.

Även i det andra fallet saknades brottsoffrets kvarlevor.202 Vid brottsplatsundersökningen återfanns dock en omfattande blodfläck avsatt i brottsoffrets blod i dennes säng. Domstolen bedömde dock att det inte med ledning av blodfläcken gick att säkerställa att offret faktiskt avlidit, även om det 199 Rättsfall 5.

200 Rättsfall 6 och 8.

201 Rättsfall 6.