Bilden när den står för sig själv
Att bildanalyser finns tillgängliga som ett potentiellt ämnesinnehåll framgår i både Svenska
impulser och Fixa svenskan men det är inget som endera bok uppmuntrar till genom
uppgiftsbeskrivningar. Bilden konstrueras härmed som ett åsidosatt analysobjekt. Bildens särdrag beskrivs aldrig heller på något djupgående sätt i någon av böckerna. Kanske är det avsaknaden av narrativa inslag som gör att bildanalysen känns svårmotiverad att inkludera i läromedlen för svenska. Det kan också bero på lärarnas egna intressen och kunskaper. Bilden ges i alla fall inte något egentligt utrymme som analysobjekt även om mallar inkluderas i några böcker.
När eleverna ska rita en metaforisk bild över sina egna språk är bilden i sig i tydligt fokus som presentationsverktyg. Det är en intressant uppgift att studera mot en fond där kreativa fram-ställningssätt och övningar inte ges något stort utrymme. Bilden konstrueras genom denna lilla uppgift som ett uttryckssätt bland flera varigenom ämnesinnehåll kan synliggöras (relationen till de egna språken i detta fall). Genom tankekartorna konstrueras den även som ett hjälpmedel.
Bilden när den sammanlänkas med text
Sällan nämns bild utan att det finns en explicit koppling till textläsning eller textproduktion och därigenom konstrueras bilden som ett mångbottnat verktyg. Författarna tycks utgå från att bilden fungera väl för att förklara hur motiv och tema samverkar i litterära verk. Bilden tjänar också som inspiration till skrivande och som ett verktyg för att strukturera upp material innan en skrivprocess genom tankekartor. Bilden tycks sällan ses som ett ämnesinnehåll i sig självt, utan snarare som en väg genom vilken annat ämnesinnehåll kan nås och förstås. När bilden framställs som potentiellt störande för textläsning i Patos eller som ett redskap för att förstå texter bättre i Svenska impulser blir konstruktionen av mediet tudelat.
43
Tidningar
Tidningar och tidskrifter ges störst utrymme i Patos där det utgör 0,84 % av utrymmet. I Fixa
svenskan ges det 0,55 % av utrymmet och i Svenska impulser utgör tidningarna 0,50 %. Minst
utrymme ges det i Formativ svenska med 0,38 %.
Formativ svenska
I kapitlet om krönikor tas tidningen upp som en källa där krönikor ofta förekommer i Formativ
svenska men kommenteras inte mer än så (s. 132). När eleverna i det efterföljande kapitlet ska
skriva tre debattinlägg är de tänkta att publiceras i påhittade tidningar. I den första står det att tidskriften ”livskvalitet” ska ha ett temanummer och att eleven fått i uppdrag att ge ett ungdom-ligt perspektiv på inredning (s. 162). I den andra står det att en tidning vill ta del av ungas åsikter om skärmtid och ”du är utvald att skriva ett inlägg i ämnet” (s. 168). I den avslutande uppgiften är det tidskriften ”solidariska människor” som gett eleven i uppdrag att skriva om tiggarnas situation (s. 174).
Härigenom försöker författarna skapa känslan av autentiska skrivsituationer även om tidningarna är påhittade. Eleverna uppmuntras heller aldrig att skicka in någon text till tidningar eller tidskrifter, så försöket att skapa autenticitet blir halvhjärtat. Att använda sig av ord som ”utvald” och ”uppdrag” ger en ton av förtroende och uppgifterna blir fingerade förfrågningar. Med dessa positivt laddade ord framstår det som att det finns prestige i att skriva i tidningarna och tidskrifterna. Även om det sker implicit målas de upp som seriösa medier. Det lilla utrymme de åtnjuter tyder dock på att författarna till boken inte verkar tycka att det är särskilt viktigt att avhandla tidningen som medium.
Svenska impulser
Tidningar nämns kortfattat på ett antal ställen i Svenska impulser. I blocket om skrivande klargörs det att referat är ett vanligt inslag i tidningar, särskilt i form av recensioner (s. 153). Eleverna ges också instruktioner om hur både tidnings- och tidskriftsartiklar ska refereras till (s. 156). Även utredande texttyper uppges kunna förekomma i tidningar och tidskrifter (s. 162) och detsamma gäller för argumenterande texttyper som författarna förklarar att elever kan stöta på i de flesta tidningar (s. 178).
Tidningen framställs här bara som en kanal varigenom olika texttyper kan läsas. Tidningen som medium eller dess särdrag och egenskaper betonas aldrig vid dessa kortfattade omnämnanden.
På temat sanningar och lögner, som ska påminna om det nationella provet, finns det fyra skrivuppgifter som eleverna kan välja mellan varav två är tänkta att publiceras i fiktiva tidningar. Den första uppgiften är formulerad som att lokaltidningen planerar en helgbilaga på temat och ”du bestämmer dig för att bidra med ett inlägg” (s. 199). Eleven ”bestämmer sig” även i den andra uppgiften för att skriva ett inlägg till skoltidningens kommande nummer för att uppmärksamma hur föräldrar kan uppmuntra ärlighet (s. 200).
Detta kan jämföras med uppgifterna i Formativ svenska. Där var det tidningarna som valde ut eleverna men här tillskrivs valet istället eleven som därigenom tillskrivs en mindre passiv roll.
44
Även här finns ett halvhjärtat försök att skapa en känsla av autenticitet. Tonen av prestige saknas i dessa uppgiftsbeskrivningar och tidningen som medium kommenteras varken implicit eller explicit.
Svenska impulser
Även i Svenska impulser tas tidningar upp kortfattat vid ett antal tillfällen. I en del av kapitlet om dialekter står det att numera rör sig människor mer utanför sina geografiska boplatser. Författarna skriver att ”alla går i skolan och man kan läsa böcker och tidningar” och att människors många möten med olika språk ständigt formar deras eget (s. 125). När attityder till ungdomsspråk tas upp står det att dagspressen för hundra år sedan slog larm om att riksspråket hotades av ungdomsspråket (s. 156). Att svordomar letat sig in i tidningars recensioner tas också upp i kapitlet som berör fint och fult språk (s. 193).
Detta ger en nyanserad bild av tidningen. Den framställs både som en kanal genom vilken vårt språk utsätts för nya impulser och en kanal som historiskt försökt motarbeta språklig variation. Inga värderingsord används i anslutning till dessa beskrivningar men urvalet vittnar om ett försök att lyfta olika aspekter av tidningarnas roll i språkutvecklingen.
Resterande omnämnanden om tidningen sker när olika texttyper beskrivs. Det klargörs att det i tidningar går finna bland annat debattartiklar (s. 221), krönikor (s. 242), noveller (s. 295) och dikter (s. 314).
Genom dessa formuleringar framgår det tydligt att tidningen är ett medium vari flera olika typer av texter kan läsas. Att mediet i sig inte beskrivs mer vittnar om att författarna inte tycker att det är väsentligt eller viktigt för ett svenskläromedel. Inga negativa värderingsord används dock om tidningen.
Patos
En uppgift i Patos går ut på att eleverna ska jämföra kvälls- och dagstidningar och hur de skiljer sig åt. De ska analysera språket, rubriksättningen och innehållet samt ifall de läser tidningar diskutera vilken typ av tidning de helst läser. Efter det ska de fundera över vem som är målgrupp för de olika tidningstyperna och avslutningsvis ska de skriva och jämföra korta artiklar avsedda för de olika tidningstyperna (s. 97–98).
Här tar författaren fasta på en genremässig aspekt av tidningarna och hjälper eleverna att bli mer medvetna om dessa skillnader. Inga värderingsord används om de olika sorters tidningar som här tas upp och framställningen är neutral. När eleverna ska diskutera målgrupper hade de kanske varit behjälpta av en förklaring av skillnaden mellan de båda typerna men eleverna verkar antas bekanta med skillnaderna sedan innan.
Vid ett annat tillfälle ska eleverna leta efter intresseväckande rubriker i en tidning för att få inspiration till den krönika de ska skriva. Uppgiften heter ”slå folk på käften med en rostig cykel i rubriken” och det klargörs att de gärna får leta efter rubriker i en kvällstidning (s. 119). Här syns heller inga värderingar men en det betonas genom uppmaningen att kvällstidningars rubriksättning generellt sett är mer uppseendeväckande. Eftersom detta inte kommenteras mer går det inte veta vad författaren har för attityder till detta. Att det är i just kvällstidningarna
45
eleverna ska leta inspiration går att tolka som att dess rubriker är bättre eller mer passande som inspirationskälla än dagstidningarnas när det kommer till rubriksättning av krönikor.
I kapitlet om källkritik tas det upp att det förr var relativt enkelt att söka och hitta information, det räckte med att läsa en bok eller tidning eller fråga någon expert. Författaren menar att det dock gick långsamt och att det nu är lättare och snabbare med datorn och internet nära till hands. Svårigheten ligger nu i att sålla och sortera bland stora informationsmassor (s. 324). Här målas tidningen upp som ett långsamt medium i jämförelse med internet. Samtidigt tas svårigheter med internetsökning upp. Tidningen som källa återkommer dock inte i kapitlet och genom det valet tycks författaren anta eller anse att tidningen inte är en källa som behöver någon större källkritisk genomgång.