Teater som ett undervisningsinnehåll för sig
Fixa svenskan sticker ut bland de andra, i den ges teatern och pjäsen ett utrymme det inte
åtnjuter i övriga böcker. Dramatiken och teaterns långa historia står i stark kontrast mot de digitala medier som konkurrerar om utrymme i böckerna. Stoffträngseln är konstaterad sedan innan och genom att lägga ett relativt stort utrymme på teatern syns en viss konservativ tendens i denna bok jämfört med de andra. Sannolikt finns det ett eget intresse från författarnas håll av att introducera eleverna för denna typ av litteratur. Baserat i de andra böckerna tycks det i alla fall inte vara grundat i någon typ av genrekonvention.
I Fixa svenskan konstrueras teatern som likställd med romaner då de avhandlas på samma sätt. De lägger också fokus på att vidga uppfattningen och kunskapen om teatern som fenomen när eleverna ska öva sig i att läsa pjäsen och även se delar av en uppsättning. Teatern konstrueras alltså här också som ett medium med särskilda drag värda att studera.
När teater hamnar lägre på prioriteringsordningen
Att de andra böckerna, Patos, Svenska impulser och Formativ svenska, inte fokuserar någon märkbar del av sitt innehåll till teatern kan både bero på författarnas uppfattning om dess betydelse men också att det är ett medium som för eleverna inte är lika lättillgängligt som exempelvis film som det ofta ställs bredvid. Strävan efter att fastställa teatern som ett undervisningsinnehåll tycks inte vara stor hos dessa läromedelsförfattare.
Vid vissa tillfällen väljs också teatern aktivt bort som innehåll. Det sker exempelvis i Svenska
impulser när starka läsupplevelser ska diskuteras eller i Formativ svenska där ”annat
berättande” tar samma form som den resterande skönlitteraturen i boken – prosaisk text. De avhållsamma attityderna ger sig till känna både genom dessa val men också genom att teater som regel aldrig utgör ett primärt innehåll eller exempel. Det föregås alltid av andra medier i olika sammanhang eller uppräkningar. När dramatik avhandlas i formativ svenska sker det främst för att förklara dramaturgiska begrepp och att uppmärksamma epikens särdrag, inte för att förklara dramatiken i sig.
Att besvara frågan om hur teater konstrueras i dessa böcker är svårt då det knappt avhandlas. Det framstår som ett mindre viktigt medium utifrån hur det listas tillsammans med andra. Även om eleverna exempelvis får skriva en kort scen i patos ges de inte någon förståelse för varför de ser ut som de gör eller vad de kan tänka på när de skriver den. Innan de ska skriva den som en scen ska de också först skriva i prosaisk form och diktform vilket återigen visar på en återkommande prioriteringsordning.
Film
Förekomsten av filmmediet är i läromedlen ganska varierat. Störst utrymme ges det i Patos där det utgör 3,8 % av medierna. I Svenska impulser ägnas 2,0 % till film, i Fixa svenskan 1,1 % och minst utrymme ges det i Formativ svenska där filmen ges 0,3 % av utrymmet.
31
I Formativ svenska tas film upp väldigt kortfattat. Som redan beskrivits i avsnittet om teater finns det ett kapitel som heter ”annat berättande” där eleverna istället för att analysera muntligt och visuellt berättande får analysera sagor. Här nämns det att film och teater är exempel på sådant berättande som denna analysmodell kan användas för att analysera. Det står också att sagor fungerar bra att analysera för att de ofta gjorts om till film och musikaler (s. 182). Film ställs framför teater och musikaler i denna korta beskrivning men ges inget utrymme i kapitlet. Det bortprioriteras till favör för de skrivna sagorna på samma sätt som med de övriga berättelseformerna som kapitlet hade kunnat beröra.
I en mönsteruppgift visar författarna upp en tydligt konservativ inställning till droganvändning när de skriver att en drogliberal inställning kan vara förödande för individer och samhälle. De fortsätter uppgiftsbeskrivningen med att konstatera att en del filmer bland annat kan romant-isera droganvändning och ge en skev bild av fenomenet. Eleverna ska skriva en debattartikel om ”ungdomskulturens” framställning av droganvändning och ge tips på hur information om droger kan anpassa för unga (s. 144).
Här framställs film och annan ”ungdomskultur” som ett riskmoment som kan vara skadligt för ungdomar. Tonen är negativ och det framgår att författarna är kritiska till denna typ av filmer. Det lyfts eller förtydligas inte att filmer också kan vara drogkonservativa även om det klargörs att det bara är en del filmer som är drogliberala. Det är alltså inte en ensidig framställning av film, men om de drogkonservativa filmerna också beskrivits hade det resulterat i en mer neutral presentation (särskilt med tanke på att detta är enda gången film egentligen avhandlas i boken). Film ges alltså inte något stort utrymme i denna bok, när det väl sker är det åsidosatt eller med en något negativ ton.
Fixa svenskan
I de tre kapitel i Fixa svenskan som berör litteraturläsning tas film upp en del (s. 7–105). Alla kapitel berör varsitt motiv som innehållet i kapitlet cirkulerar kring. Särskilt i två av kapitlen klargörs det att dessa motiv är vanligt förekommande i litteratur och film. När exempel på detta ges presenteras romaner först och sedan filmer (s. 55, 91). I slutet av varje kapitel ska eleverna skriva en jämförande analys av två texter som presenterats. Alla dessa uppgifter avslutas med frågan ”vilka andra texter och filmer med samma motiv skulle du kunna lyfta in i din analys?” (s. 38, 68, 104). I den sista uppgiften som hör till litteraturblocket ska eleven resonera kring exempel på triangeldrama de mött i film och litteratur (s. 105).
Filmen ges inte något stort utrymme i dessa kapitel. Den fungerar främst som verktyg för att eleverna ska visa på en bredare förståelse för motiven i de analyser de författar. Filmen ställs nästan alltid sekundärt till litteraturen förutom när eleverna ska resonera kring triangeldrama, där är ordningen istället omvänd. Någon textmässig förklaring för detta ges inte. En röd tråd för kapitlen är att eleven kan använda sig av sina erfarenheter av film för att utveckla sina resonemang men att ordens placering ofta gagnar litteraturen.
I kapitlet om språk och genus klargör författarna att många filmer betonar skillnaden mellan pojkar och flickor (s. 167) och i en avslutande uppgift ska eleverna analysera språket i en
32
svensk film de nyligen sett eller ser tillsammans ur ett genuskritiskt perspektiv. Övningen heter ”me Tarzan, you Jane” (s. 181).
I denna uppgift används filmen bara som en kanal varigenom språklig variation och stereotyper går att upptäcka. Filmen som fenomen kommenteras inte i anslutning till detta. Om författarna inkluderat en fråga om filmens roll och ansvar som stereotypförmedlare hade filmen i sig gjort till studieobjekt, men nu är det istället språket som är intressant. Titeln på uppgiften förklaras och motiveras inte.
När eleverna ska träna på att skriva litterära analyser är filmen inkluderad men ställs sekundär till epik- och lyrikanalyser. Först finns det ett antal övningsuppgifter där eleverna ska analysera sagor, låttexter och kortfilmer. Efter det får de välja en slutuppgift. Den första går ut på att analysera en novell där sex noveller ges som förslag. Den andra de kan välja är att analysera en dikt och avslutningsvis ges förslag om en filmanalys. I uppgiftsbeskrivningen står det att likheten med att analysera litteratur är stor men att även ljud, bild och musik spelar in när det kommer till hur filmen berättas. Den dramaturgiska kurvan ska guida analysprocessen (s. 340– 343).
Filmen får ingen framskjuten roll här heller men den inkluderas utan att några negativa värderingsord används. Eleven ges flera exempel på noveller att analysera men förväntas komma på filmtitlar passande för analys på egen hand. Författarna förklarar i neutrala ordalag att det finns vissa skillnader mellan att analysera litteratur och film men trycker på att det i stort fungerar på samma sätt. Eleverna hade kunnat förberedas mer inför en filmanalys om samverkan mellan ljud, bild och musik beskrevs mer utförligt men det väljer författarna att inte göra. Genom att understryka likheter istället för skillnader minskar avståndet mellan filmen och litteraturen.
Filmens särdrag och egenskaper är något som inte behandlas särskilt mycket i boken. Den är dock inkluderad men sidoställd jämfört med litteraturen som oftast ges en mer framskriven plats. Filmen används för att eleverna ska visa på och få en ökad motivförståelse, som kanal för att analysera språklig variation men också som analysobjekt i sig själv i och med den sista uppgiften som ovan beskrevs.
Svenska impulser
I Svenska impulsers första kapitel ska eleverna träna sin samtalsförmåga och kapitlets slutuppgift heter ”litteratur- och filmklubben”. De ska samtala om antingen en novell eller en kortfilm och för kortfilmer föreslås SVT play som källa, inga exempel ges på noveller. Oavsett vilket medium de väljer att ta del av är frågorna desamma (s. 18-19).
Här framställs medierna som någorlunda jämlika. Författarna tycks anta att eleverna behöver hjälp att finna kortfilmer men inte noveller och erbjuder den hjälpen. Begreppen litteratur och novell ställs genomgående före film i uppgiften men inga värderingsord används och ingen utskriven skillnad görs mellan de två medierna.
Ett liknande mönster syns i det efterföljande kapitlet där det klargörs att berättelser går att finna i böcker, teater och film (s. 45). När eleverna sedan ska diskutera starka läsupplevelser föreslås de prata om böcker, men om de inte kan komma på någon bok ges film som exempel (s. 49).
33
Här formuleras en explicit uppmaning om att eleverna ska fokusera på böcker och bara prata om filmer om de inte kan komma på någon bok. De förklarar inte varför men mellan raderna går det ana en påtaglig prioriteringsordning där boken ställs framför filmen.
I kapitlet om utredande skrivande finns en artikel där skribenten framhåller argument för varför hen hellre ser på tv-serier än på film. Några nackdelar med filmen som format tas upp i exempeltexten och efter det får eleverna diskutera innehållet i artikeln. Den sista frågan de ska diskutera berör filmen som medium, där ska eleverna vända på resonemanget och ge förslag på varför så många ser mycket på film istället (s. 166-167).
I regel nämns aldrig film i läromedlen utan att böcker och annan litteratur tas upp i anslutning till det. Här är det istället tv-serier som mediet jämförs med vilket är intressant. Artikeln är tydlig i sitt ställningstagande för tv-serien och filmen får därför även i detta avsnitt en förskjuten plats. Även om eleverna ges möjlighet att vända på resonemanget och istället belysa det positiva med filmen så är det en liten del av uppslaget varpå särskiljandet mellan medierna tas upp. Att denna artikel inkluderas kan både bero på författarnas inställning till frågan men också bara vara tänkt som ett diskussionsväckande ämne.
Dialekter i film tas upp kortfattat där det står att de är ovanliga i svenska filmer. I tecknad film är det å andra sidan mer vanligt förekommande. De hänvisar till en artikel vari en röstskådespelare förklarar att stereotyper till viss del guidar valet av dialekter även om det är fördomar som inte stämmer. Efter det ska eleverna diskutera vad de tycker om bristen på dialekter i spelfilm och ifall de tror att stereotyper förstärks när dialekt används som det görs i tecknad film (s. 216). Litteratur tas inte upp i anslutning till detta resonemang men på sidan innan finns ett romanutdrag med dialektala inslag (s. 215).
Här ligger inte filmen i sig i fokus utan snarare de stereotyper som förmedlas genom dem. Ett visst riskmoment för spridandet av stereotyper genom filmen synliggörs alltså här. Inga värderingsord om filmmediet i sig används dock utan fokus ligger på just de fördomar som kan förstärkas genom dem.
I de analysuppgifter som finns insprängda i boken ska ingen film analyseras men i resursdelen i slutet av boken finns det ändå en mall för att analysera film. Innan den presenteras kan eleverna först ta del av mallar för att analysera epik, lyrik och bilder. Alla analysmodeller ser olika ut. Fokus läggs i filmanalysmallen på dramaturgi och närbesläktade begrepp såsom anslag, fördjupning och konfliktupplösning där varje aspekt berörs med ett antal frågor som eleven kan svara på (s. 279)
Det är intressant att se att en analysmodell inkluderas i boken men att eleverna aldrig uppmuntras använda sig av den. Den är placerad sist av de olika modellerna vilket tyder på att filmen inte prioriteras bland de övriga medierna. Att filmens särdrag jämfört med andra typer av berättelser utelämnas, såsom bildsnitt och musik, är ett val som inte ges någon förklaring i texten.
I Svenska impulser ges filmen aldrig någon framskriven plats även om den inkluderas på flera ställen. I en uppgiftsbeskrivning framgår det tydligt att författarna hade föredragit om samtalet handlat om böcker framför filmer men i stort saknas tecken på värderingsord som berör filmen.
34
Den används istället främst för att synliggöra andra företeelser, som dialekter och TV-seriens förtjänster.
Patos
I Patos tas film upp i flera kapitel, mest plats får det dock i ett eget underkapitel som handlar om att läsa och analysera film. I inledningen till kapitlet om att läsa skriver författaren att allmänmänskliga frågor kan besvaras genom att eleven läser romaner, dikter, ser filmer eller pjäser som flyttar läsaren rakt in i någon annans huvud. I nästa stycke står det att ”du kanske tänker att det är bättre att se en film än att läsa. Skillnaden är att du tränar hjärnans nervceller mer när du läser. I en film så får du karaktärer och miljöer serverade, men när du läser så stimulerar du hjärnan mer…” (s 173).
Här syns ett tydligt tilltal, ”du kanske tycker”, där författaren vänder sig till eleverna som inte ges möjlighet att svara på de antaganden som görs. Tonen blir myndig och något nedlåtande i och med antagandet och generaliseringen. Även om garderingen ”kanske” används verkar det som att författaren utgår från att eleverna som någorlunda homogen grupp tycker att det är bättre att se film. Han gör dock inga försök att fördjupa sig i vad det är som eleverna tycker är ”bättre”. När författaren sedan förklarar att skillnaden mellan de båda är att böcker ger mer hjärnträning framstår det som att svaret på frågan om vad elever tycker är bättre med filmer är att de där får allt serverat.
Efter det får eleverna läsa om lässtrategier och i slutet följer ett antal uppgifter varav en behandlar skillnaden mellan filmer och böcker. Där presenteras de olika medierna utan att någon tydlig skillnad görs mellan de båda. Det står att även om det sker på olika sätt så ger både filmer och böcker en berättelse. Sedan ska eleverna fundera över för- och nackdelar med de båda medieformaten, vad skillnaden är och vad de tycker om filmatiseringar av böcker (s. 184).
Här används inga värderingsord för att skilja film och böcker åt och som regelbrott nämns filmen innan boken. Baserat på hur kapitlet sett ut innan har eleverna fått fler uppslag om vad som gör bokläsning fördelaktigt vilket kan påverka deras svar, men uppgiften i sig är neutralt formulerad.
När eleverna ska analysera texter av olika slag ges filmen ett större utrymme än i de andra böckerna och det tilldelas en egen del av kapitlet. Det sker efter att analys av prosa och dikt avhandlats. Författaren förklarar att flera verktyg som används för analysen av prosa går använda när film analyseras men att det finns vissa olikheter. När person- och miljö-beskrivningar lyfts förklarar författaren att film lämnar mindre åt fantasin än en bok gör. Det är en av anledningarna att det kan vara en besvikelse att se en filmatisering efter att originalboken lästs menar författaren, för att ”du har själv andra bilder i huvudet!” (s. 247). Han lyfter också att filmen enkelt kan visa sådant som är svårt att förmedla i böcker, såsom blickar och språknyanser.
Här lyfts både för- och nackdelar med filmer. De inre bilderna som läsning ger tycks vara viktiga för författaren. Han tar upp att en filmatisering kan göra publiken besviken då de haft egna bilder i huvudet istället för att exempelvis lyfta att det kan vara intressant att se en annan
35
tolkning av boken. Filmen beskrivs i mer positiva ordalag när fördelarna med att enkelt förmedla innehåll genom ljud och bild tas upp. Det konstateras mer än det kommenteras, men det framgår att författaren här försöker ge en balanserad bild av filmen som medium.
Efter det tas ett antal analytiska begrepp upp som är särskilda för filmmediet. Mise-en-scène (vad som finns i bild), beskrivs med några exempel och detsamma görs för bildkompositionen och kamerarörelser. Två uppslag ägnas åt dessa aspekter av filmen (s. 248–251).
Detta sticker ut i böckerna, här tar sig författaren tid och utrymme att förklara vad som åtskiljer en film- och litteraturanalys. Det visar att filmen i denna bok inte bara presenteras som en annan form av text eller litteratur. I beskrivningen används inga värderingsord men det faktum att filmspecifika särdrag förklaras gör att filmen framstår som mer säregen och intressant att studera som just film och inte som en texttyp bland andra.
I denna bok ges en nyanserad bild av filmen och både för- och nackdelar lyfts med mediet. Fördelarna med böcker lyfts dock fram mer. De fördelar som författaren lyfter till favör för filmen är sådant som är svårt att göra i böcker. Han beskriver dock några av filmens särdrag men påstår inte att dessa utgör några egentliga fördelar.