I The Weight of the Word (1999) beskriver Bourdieu metodologiska riktlinjer för intervjuer som han kallar Deltagande objektivering och vars syfte är att få fram data som gör att den intervjuades position kan analyseras utan att forskaren ägnar sig åt objektiverande distans vilket gör den intervjuade till ett typfall.
33
as they are - except by providing the theoretical instruments that let us see these lives as necessary through a systematic search for the causes and reasons they have for being what they are? How can we give explanations without pinpointing individuals? How can we avoid making the interview and its analytic prologue look like a clinical case preceded by a diagnosis? (Bourdieu 1999:1)
Forskaren bör, menar Bourdieu, anta en position som ligger så nära den intervjuades som möjligt utan att känna sig som ett med denne och då själv bli ett subjekt i den intervjuades föreställning samt inte bara agera i själva intervjusituationen, utan även vara aktiv i valet av intervju, alltså i valet av vem som intervjuas.
Den ideala intervjun är, anser Bourdieu (1999), en ”Non-violent communication”, vilket innebär att den intervjuades uppfattning av själva undersökningssituationen kommer fram på så sätt att asymmetrin mellan denne och forskaren uppmärksammas. Avsikten är, fortsätter han, att försöka reducera det symboliska våld som finns inbyggt i själva intervjusituationen. I motsats till både den icke-styrda intervjun och frågeformulär, innebär en ”non-violent communication” ett aktivt och metodiskt lyssnande vilket i sin tur kräver att forskaren är fullständigt uppmärksam på informanten och medveten om det speciella i dennes levnadshistoria ” ... which can lead, by a kind of more or less controlled imitation, to adopting the interviewee's language, views, feelings, and thoughts ...” (Bourdieu 1999:609). Forskaren måste dessutom kunna kombinera denna hållning med en kunskap om förhållanden som är gemensamma för den sociala kategori som undersöks, skriver Bourdieu (1999).
I en intervju bör forskaren med hjälp av flera perspektiv, försöka fånga mångfalden av synvinklar som existerar bredvid varandra. Denna mångfald av perspektiv från forskarens sida, anser Bourdieu (1999), har sin grund i den sociala verkligheten och kan visa på de strider mellan olika intressen, livsstilar och uppfattningar som pågår i samhället idag. Vidare betonar Bourdieu social närhet och kännedom som nödvändigt för förståelsen av icke-verbala tecken i samtalet. På så sätt kan man, säger han, neutralisera kulturell asymmetri i så stor utsträckning som möjligt ” ... switch from the objectifying “you” to the impersonal collective “one” and then to “we”, the interviewer clearly signals a personal involvement in the objectification ...” (Bourdieu 1999:611), vilket innebär att forskaren måste känna till informantens fält. Fokus sätts på begreppet ”man”, på det som är gemensamt för oss alla; ett man som träder i förgrunden på bekostnad av ”jaget” som
34
ofta är så högfärdig i sin exklusivitet att det vägrar lyssna på det som är gemensamt, skriver Bourdieu (1999). Ibland, fortsätter Bourdieu (1999), har just vänskap kunnat överbrygga social asymmetri och risken för att informanten ska uppfatta sig som ett objekt minimeras.
En förutsättning för intervjun är att forskaren har en djup förtrogenhet med informantens sociala fält och därför måste intervjun noga förberedas. I intervjun bör forskaren låta den intervjuade framträda som en person och ställa sig bredvid denne när hen beskriver sin situation. Detta, att mentalt försöka sätta sig in i en annans situation kräver, säger Bourdieu (1999), att forskaren uppfattar habitus som ett i grunden socialt fenomen.
Genom att erbjuda informanterna en situation befriad från alla vanliga hinder som till exempel tidsbegränsningar och färdiga frågeformulär och istället ge dessa möjligheten att uttrycka oro, behov och drömmar, kan forskaren hjälpa till att skapa förutsättningar för en kommunikation, en intervjusituation, för en ”spiritual exercise”, skriver Bourdieu (1999).
Although they probably do not consciously perceive all the signs of this availability /.../ certain respondents, especially the most disadvantaged, seem to grasp this situation as an exceptional opportunity offered to them to testify, to make themselves heard, to carry their experience over from private to the public sphere; an opportunity also to explain themselves in the fullest sense of the term, that is, to construct their own point of view both about themselves and about the world and to bring into the open the point within this world from which they see themselves and the world, become comprehensible, and justified, not least for themselves. (Bourdieu 1999:615)
I en intervju deltar både forskaren och den intervjuade med sina egna föreställningar, sina egna förkunskaper, menar Bourdieu (1999). Därför måste forskaren ha god kännedom om sina egna dispositioner och samtidigt kunna lotsa fram den intervjuade med frågor som påminner om dem som man ställer i vänskapliga samtal. Bourdieu (1999) vänder sig mot illusionen om att söka neutralitet genom att avlägsna observatören och anser att de så kallade neutrala frågorna producerar sina egna data. Det är, fortsätter han, de spontana reaktionerna som kommer sanningen närmast, men denna spontanitet kräver förkunskaper. Att som forskare tränga in i fenomen som framstår som absurda, kräver till exempel att
35
känslor som ogillande tillåts komma fram. Forskaren, skriver Bourdieu (1999), ska agera som en barnmorska för nya insikter och samtidigt själv lära sig av detta. Förutsättningen för att dessa nya kunskaper ska kunna nås är, som tidigare nämnts, att forskaren har en djupare förståelse för de levnadsvillkor som producerar tankegångar samt känner till de sociala effekter som kan uppstå i en intervjusituation (Bourdieu 1999).