Honneth (2003) definierar självrelationen som ”Den medvetenhet om eller den känsla som en person har av sig själv med avseende på vilka förmågor som tillkommer denne” (Honneth 2003:101). En positiv självrelation är en förutsättning för individuellt självförverkligande och så väl kunskapsbildning som moralutveckling föregås av en relation av erkännande, anser Honneth (2003). Det måste, menar Honneth, föreligga tre former av ömsesidigt erkännande för att man ska kunna utveckla en positiv relation till sig själv. Vad som krävs av en individ då det gäller moraliska prestationer är beroende på kretsen av subjekt. Den första och mest grundläggande nivån är den genetiska/primära nivån, där självrelationen relateras till självförtroendet. Denna form av erkännande krävs av subjekt med bindningar på en känslomässig basis och avser en individs behov och önskningar av att ha ett unikt värde för en annan individ (kärlek).
I min undersökning har jag kommit fram till att flera av de intervjuade eleverna efterfrågar erkännande på alla nivåer, även den nivå där individen känner att hen har ett unikt värde för en annan individ, alltså en omtanke för dennes egen skull – kärlek. Hussein uttrycker detta som: Läkaren när såg sjuk tänka och bestämma medicin. Men lärare behöver inte det…bara bli människa. Vad säger dig ditt hjärta? Vad är kärlek? Även i den beskrivning han ger av mötet med en lärare som skulle hjälpa honom med papper, visar på detta: När hon säger det är mitt jobb, verkligen jag behöver inte säga tack för hon visar som om det inte har med människor att göra… Var är personligheten då?
Den andra nivån, moralisk/rättslig nivå, innebär, menar Honneth, att individen är medveten om att hen är ett moraliskt tillräkneligt subjekt och blir erkänd som rättsperson, alltså som en person med samma moraliska tillräknelighet som alla andra människor - universell likabehandling. Ett erkännande på denna nivå leder till självrespekt och självaktning. Lärarna menar att de försöker behandla eleverna som individer med samma
55
moraliska tillräknelighet. Petra säger: Jag utgår från mig själv och det betyder att jag vill lära mig och du vill lära dig. Jag är hård men jag är fortfarande ödmjuk … Du måste se dina elever, känna igen deras sätt att kanske vara. Ola menar: Man försöker vara en bra förebild och behandla alla lika så gott man kan alltså. Det är inte samma bagage man har med sig.
För lärarna är känslan av närhet en faktor som underlättar för ett erkännande på denna nivå. När en elev är nära i ålder, har liknande utbildnings- och socialbakgrund är det lättare att ge och få erkännande som en person som har samma moraliska tillräknelighet som alla andra människor. Johan uttrycker: Visst är det lättare att i det mötet relatera mest till det oavsett nationalitet, så den som är mest lik en själv och har, och vars bakgrund liknar ens egen. De som är närmast en själv i ålder och i bakgrund, någon som man även kan relatera till i, med hänseende på erfarenhet, intresse och utbildningsbakgrund
Eleverna anser att det är viktigt att bli erkända och att erkänna andra som moraliskt tillräkneliga subjekt. Ali beskriver hur han i ett möte med en SFI-lärare behandlades som en jämlike och uppmanades att byta SFI-anordnare: Hon pratade mycket med mig som lärare, hur man jobbar. Vi pratade mycket om de här sakerna. Hon sa flytta. Hon sa du kan göra mer själv… Det beror på vilket samband eller vilken man har till lärare. Ammar berättar om hur han fick vara delaktig i utformandet av undervisning: Vi alltid lärare diskutera med oss. Vad ska ni göra? Vi fick bestämma. Ibland fick vi bestämma eller vi bestämde jättemycket
Den tredje nivån, medvetandenivån, innebär att individen är medveten om att hen besitter goda eller värdefulla förmågor, att hen är erkänd i sin individualitet och att hen erkänns som en person vars förmågor har ett värde för en gemenskap. Ali berättar att han, under SFI-studierna, hade ett möte med en lärare som var intresserad av vem han var, att hon hade diskuterat med honom som man diskuterar med andra lärare, som med en vuxen person, en jämlike, vilken besitter goda och värdefulla förmågor.
Lärarna menar att SFI kan ha en stor del i elevernas integrationsprocess och kan medverka till den nivå av erkännande där hen erkänns som en person vars förmågor har ett värde för en gemenskap. Eva säger: Jag tror att SFI är nödvändigt för kommande generationer alltså för andra generationens barn. Jag tror att det är nödvändigt i ett jämställdhetsperspektiv, nu tänker jag framförallt på kvinnorna, att de ska ha en chans att komma ut och skapa sig egna kontaktnät.
56
De intervjuade lärarna är omedvetna om att erkännande på en grundläggande nivå efterfrågas av eleverna, men menar att de försöker behandla alla deltagare som individer med samma moraliska tillräknelighet. Eva säger att hon är bra på att behandla alla lika i klassrummet, både då det gäller bedömning och i själva inlärningssituationen. Petra anser att hon ser sina elever och känner igen deras sätt att vara och Ola menar att han försöker behandla alla lika och att han vet att de inte har samma bagage med sig. Lärarna anser dock att det är betydligt lättare att relatera till och ge erkännande på samtliga nivåer om deltagarna är i samma ålder och har liknande utbildningsbakgrund eller social bakgrund. Det är, säger Lena: … lättare att fånga in saker per automatik om det ligger nära en själv. Genom att försöka skapa en trivsam stämning i klassrummet där deltagarna kan känna sig välkomna och trivas, vill lärarna få eleverna att känna sig bemötta som moraliskt tillräkneliga subjekt.
Honneth (2003) definierar begreppet moraliska plikter som de krav vi inom oss upplever när vi blir medvetna om att vi har försummat en del av vår egen personlighet, när våra redan etablerade eller ännu inte etablerade sociala relationer råkar i kris. Vi har, menar Honneth (2003), en förmåga att uppfatta sammanhang i våra egna liv, att kunna värdera och ta ställning till vårat eget agerande, samt att kunna förhålla oss till andra människor och deras behov och utifrån detta reagera med ansvar och känsla. Lärarna uppfattar att de krav som ställs från arbetsförmedlingen, socialförvaltningen och anordnaren, försvårar i mötet med eleverna. De menar att det är svårt att förhålla sig till krav på elevernas närvaro, snabb progression och självförsörjning och samtidigt vara medveten om att eleverna är vuxna individer med ett liv utanför SFI-utbildningen. Liknande upplevelser beskrivs av lärarna då det gäller det man uppfattar vara krav och förväntningar från samhället angående SFI:s roll i överföring av så kallade svenska normer och värderingar. På samma gång anser flertalet lärare att många elever ger uttryck för värderingar och normer som inte stämmer överens med de som gäller i det svenska samhället. Därför, anser många av de intervjuade lärarna, kan SFI-utbildningen, vara en viktig del i integrations/inkluderingsprocessen, både i ett, säger Eva, jämlikhetsperspektiv och ett, menar Sara, delaktighetsperspektiv. Men Petra anser att … Det inte bara handlar om vad samhället ska göra för att du ska känna dig inkluderad, vad du gör för att bli inkluderad. Även de intervjuade elever tycker att SFI-utbildningen är viktig för integrationen. Hussein uttrycker det som att SFI-utbildningen inte bara ska vara en språklärareplats men
57 måste tänka det är nånting mer, livlärarplats.
Flera lärare upplever att de försummar en del av sin personlighet när relationen med eleverna råkar i kris, men reflekterar inte över vad detta skulle kunna innebära i mötet. Lärarnas intention är att behandla alla studerande lika och visa ett solidariskt intresse och deltagande, samtidigt som man är tvingad till att förhålla sig till styrdokumenten, samhällets krav på normöverföring och elevernas föreställningar om det svenska samhället, myndigheternas ställning, värderingar, religiösa föreställningar, fördomar samt inställning till skolan, medför att det uppstår en konflikt då de olika erkännanderelationerna står emot varandra. Samma förhållande gäller för eleverna. Dessa motstridiga anspråk kan bara upplösas genom att individen gör ett individuellt övervägande, menar Honneth (2003).
Vi människor är kränkbara i moralisk mening för att vår identitet byggs upp av självrelationer som från början är beroende av andra människor. Moralisk kränkning är en förvägran av erkännande vilket kan yttra sig som osynliggörande, missaktning eller som ointresse hos den andra, menar Honneth (2003). Om en individ inte blir sedd kan hen aldrig bli en moralisk vetgirig person. En typ av moralisk kränkning är elementär och det som förstörs är tilliten till andra människor. Hit hör kränkningar som tortyr, misshandel och våldtäkt. Elever med PTSD har blivit fråntagna förmågan att känna tillit vilket bland annat innebär att de, för att kunna återbygga en känsla av tillit, är beroende av tillitsfulla relationer. Det krävs ett långt arbete av tillitsuppbyggnad och färdighetsträning för att den traumatiserade åter ska kunna känna tillit. Elever med PTSD och annan psykosocial problematik uttrycker ett behov av erkännande på en elementär nivå: Kärlek och omtanke för dennes egen skull, få känna att behov och önskningar har ett unikt värde för en annan individ och att få ett känslomässigt understöd, en omsorg som bygger på frivillighet. Hussein uttrycker detta när han säger: När hon säger det mitt jobb, verkligen jag behöver inte säga tack för hon visar som om det inte har med människor att göra. Hjälp behöver känsla. Om du säger att det så det betyder att det är inte du som person, utan det är du i ditt jobb. Det är en relation om människor hjälper varandra.
När en individs moraliska tillräknelighet ifrågasätts, förstörs individens självaktning. Hussein känner att han inte har någon makt att påverka, vare sig sitt liv, sin utbildning eller vilken skola han ska studera på. Hussein: Jag säger till henne Jag måste flytta till annan skola. Den grupp mycket snabb och jag kan inte stanna. Snälla kan du hjälpa mig?
58
Nej, nej, nej! Du måste stanna! Vad ska jag göra nu?
Eleverna beskriver också att de, trots att de vill studera och lära sig det svenska språket, aldrig blivit tillfrågade eller fått ett erbjudande om språkutbildningen. Istället uppfattar de att de tvingats till detta då studierna är kopplade till den ekonomiska ersättningen. Kahled säger: Det är hundra procent socialen som sa om du inte går till skolan det finns inga pengar, det finns ingenting… och Hussein uttrycker: För att jag måste. En människa som är trött och sjuk, de säger till dig att du måste, om jag säger jag kan inte gå, om du säger du är sjuk och kan inte och jag är trött i huvudet ska de säga till dig saker som är mer jobbiga än skolan.
Flera elever upplever att de ofta möts av ifrågasättande, förödmjukelse och brist på respekt. Lärare beskrivs som stränga och oförstående inför elevernas erfarenheter och problem. Ammar: Det var så strängt och man alltså de måste förstå att de människor som kommer som vuxen till Sverige, alltså det är inte alla som orkar att läsa…
Hussein: Jag känner mycket nervös. Jag förstår ingenting Jag känner samma den födde nu … Jjag känner huvudet stängd, efter paus jag kan inte stanna, jag måste ut. Det funkar inte att slå. Min kropp trött, min själ trött. Din hand ska bli trött, du ska få ont i din hand. Ont hos mig är redan full.
Khaled: Direkt han känner han kan inte prata, han kan inte skratta. Han känner som han inte på hans plats … De så nervösa.
Om en person, genom brist på respekt eller genom förödmjukelse görs uppmärksam på att dennes förmågor inte får något erkännande, skadas subjektets känsla av att vara socialt betydelsefull i en gemenskap. Ali menar: Men det finns inte svenska lärare för att lyssna … Jag förklarar för dem att jag lär mig ingenting här. Jag kan läsa boken hemma, ni bara delar ut papper och vi sitter på stolen och grammatik kan jag läsa hemma. Jag behöver någon som lära mig prata och lyssna … Jag vet inte, förskolan och undervisar svenska och lärare har inte utbildning. Vem har utbildning på den här skolan? I mitt land finns inte arabiska lärare som har inte utbildning. Det går inte.
Flera elever anser att deras anspråk på socialt erkännande inte blir tillfredsställt i SFI- utbildningen, att ingen frågade dem om vad de gjort tidigare i livet eller vilken utbildning de har med sig. Ali uttrycker det som: De frågar inte mig, de frågar ingenting … och sitta med eleverna i klassen och eleverna är olika nivå, det går inte att sitta här, jag
59
accepterar alla men, han kan ingenting och jag vill lära mig.
För att elever med PTSD och annan psykosocial problematik på SFI-utbildningen ska kunna utveckla en positiv självrelation, där individen i en relation får möjlighet att utveckla självförtroende, självrespekt samt solidaritet, vilket Honneth (2003) menar är en förutsättning för individuellt självförverkligande, fordras en relation av erkännande på samtliga tre nivåer. Så gott som varenda en av de intervjuade eleverna efterfrågar erkännanderelationer på alla nivåer, alltså även på en känslomässig nivå, vilket de intervjuade lärarna varken är medvetna om eller förberedda på. Eleverna upplever att lärarna ofta förvägrar dem erkännande vilket kan yttra sig som osynliggörande, missaktning eller som ointresse hos den andre och kan leda till skador på förmåga att känna tillit, utveckla självförtroende och självaktning eller på känslan av att vara betydelsefull för en gemenskap. Lärarna känner sig tvingade till att förhålla sig till de krav som ställs från samhället på närvaro, snabb progression och överföring av normer och värderingar, vilket kan leda till att eleverna tolkar lärarna som opersonliga, osjälvständiga och respektlösa.