Intervjuerna med representanter för Stockholmskommunerna visar tydligt att det inte är något enkelt företag att skapa mötesplatser genom kommunal planering. Det ska vara platser där det tillför något att se andra människor. Det kan handla om att ”bara” se, men även att stöta på bekanta och att faktiskt interagera med andra. Möten uppfattas både som något man kan och bör planera, men samtidigt något ”naturligt”. Föreställningarna varierar mellan olika individer och grupper. Mötesplatser kan vara både tydliga och öppna, både kommersiella och platser där man bara kan vara, både specifika platser och ett förhållningssätt. Det är också tydligt att man inte alltid likställer offentliga rum och mötesplatser. Offentliga rum kan vara rum man endast passerar eller platser där man vill vistas, medan privatiserade miljöer inte bara behöver skapa en sluten stadsmiljö, utan kan fungera som viktiga mötesplatser. Föreningslivet har fortfarande betydelse som mötesplats, menar någon, men det syns inte då detta inte ”befolkar det offentliga rum- met”.
I flera av Stockholms kommuner står mötesplatser, betydelsen av allmänna platser, målpunkter eller offentliga rum högt på agendan i dag. Sigtuna kommun kallar sig till och med ”alla tiders mötesplats” och Värmdö har en vision om att bli ”Skärgårdens mötes- plats”. I något fall har det varit en fråga på agendan sedan länge – ”av tvingande nödvän- dighet” eftersom man tidigt blev en mångkulturell kommun och behovet och betydelsen
av kulturmöten av olika slag aktualiserades (Botkyrka). Tyresö kommun har i egenskap av ”utpräglad förortskommun” och med många villor och permanentade fritids hus histo- riskt sett varit dålig på att bygga parker och offentliga miljöer. Detta måste man förhålla sig till i dagens planering och förtäta, planera in verksamheter och skolor med mera för att öka tillgängligheten till mötesplatser. Behovet av mötesplatser i form av caféer, res- tauranger och verksamheter ökar med nya generationer boende, menar man. I några få fall säger intervjupersonerna att mötesplatser inte är något man arbetar aktivt med eller diskuterar, eller att det är mycket retorik men att man faktiskt är direkt dåliga på det. Man menar dock att mötesplatsen bör integreras i arbetet med fysisk planering.
När det gäller frågan vad som är en bra mötesplats, och vad som karakteriserar mötesplatserna i staden så framhåller intervjupersonerna dels vardagens mötesplatser (lokala centrum eller bara en parkbänk), och dels händelser och attraktioner som drar folk (kulturinstitutioner som Millesgården på Lidingö eller den årliga marknaden eller musikfestivalen). Dessa två typer har naturligtvis en hel del gemensamt, och de är båda viktiga. De kan båda vara utomhus eller inomhus och de inbjuder till att stanna till och vistas där. De skapar möjligheter för sociala kontakter av olika slag, liksom för att ”bara” titta på folk. Flera intervjupersoner nämner också betydelsen av trygghet. Goda mötes- platser är trygga miljöer ”för alla”.
En bra vardaglig mötesplats är en plats där ”alla kan känna sig hemma”, där man vill vara och där man har möjlighet att träffa andra människor. Den är alltså befolkad och fylld av funktioner som gör att man behöver vara där och gärna stannar till lite extra, och kanske av en slump stöter på någon bekant. Platser dit man behöver gå till vardags och där många människors vägar korsas har således potential att bli mötesplatser, enligt flera intervjupersoner. Det ger sådant som kollektivtrafikknutpunkter och existerande centrum stor potential. I de här vardagsmiljöerna finns platser att mötas på utanför den egna sfären, men också där man kan ”få vara för sig själv” – men bland folk. Någon tar också upp betydelsen av ett brett utbud av tjänster så att olika yrkesgrupper kan finna lokala samarbetspartner.
En händelse kan sammanföra människor och stoppa upp flödet, få människors rörel- ser att stanna upp ”vare sig man vill eller inte”. Den typen av möten och mötesplatser kan uppmuntra både till umgänge mellan bekanta och till att obekanta ses och blir sedda. Här betonar en intervjuperson betydelsen av miljöer som inte ”somnar in” klockan åtta på kvällen – det vill säga miljöer med både dag- och kvällsverksamheter. Det nämns också som viktigt att platserna ”har karaktär” och är möjliga att känna igen.
Mötesplatser är inte i sig goda. Den fysiska planeringen kan också handla om att förbättra dåliga miljöer, eller till och med försvåra risken för destruktiva möten. I någon kommun har man till exempel rivit en grillkiosk i centrum som inte fungerade som en önskvärd mötesplats, i en annan har ”förslummade verksamhetsområden” successivt försvunnit. Sociala insatser kan behövas för att få bort gäng som kan dominera till exem- pel ett lokalt centrum efter stängningsdags. I Haninge finns Dalarö torg som i dag inte längre är så ianspråktaget och i Vaxholms kommun är gästhamnen en viktig, men inte helt väl fungerande mötesplats. Kommunen skulle vilja få människor att röra sig längre in i stadskärnan i stället, till Rådhustorget, som skulle kunna vara en bra mötesplats men
inte är det i dag. Det finns således torg som inte nyttjas eller fungerar. Ett annat problem i just Vaxholm är ianspråktagna allmänna platser längs vattnet, vilket hindrar skapandet av en strandpromenad som skulle kunna bli en bra offentlig miljö. En annan miljö som nämns som problematisk i intervjuerna, är miljöer kring externhandelsområdena efter butikernas stängningsdags.
Relationen mellan mötesplatser, demokrati och tolerans är något som flera intervju- personer nämner. Fysisk planering kan skapa och bidra till möten mellan människor från olika områden eller olika kulturer, den kan överbrygga barriärer och gynna en känsla av delaktighet i staden, menar man. En intervjuperson nämner också betydelsen av att kom- munens företrädare kan möta kommuninvånarna – i det lokala centrumet, i kommun- huset, på ”politikercafé” eller liknande arrangemang.