Såväl teori som våra fallstudier visar med tydlighet att kommunerna spelar en viktig roll för utvecklingen av mötesplatser. Samtidigt framgår att kommunerna har vitt skilda rol- ler att fylla beroende på vilken typ av mötesplatser det handlar om. Man kan schematiskt urskilja tre olika roller, att skapa, möjliggöra och tillåta.
En första roll är att skapa mötesplatser. Det kan här handla om att skapa en offentlig yta (inomhus eller utomhus) som bidrar till att skapa möten människor emellan. Det kan vara ett bibliotek, stadsparken eller en lekpark. Kännetecknande är för denna typ av mötesplatser är att kommunen har mandatet att planera, besluta och sköta verksam- heten. Utmaningen för kommunen ligger här i att ha kunskap och fingertoppskänsla för att utforma mötesplatsen på ett sådant sätt att den blir uppskattad och används av de tilltänkta besökarna.
En andra roll för kommunen är att möjliggöra. Musikklubbar, shoppingcenter, caféer, gallerier eller restauranger kan vara viktiga mötesplatser, men är sällan eller aldrig kommunala verksamheter. Det är alltså inte möjligt för kommunen att planera att exempelvis ett café ska fungera som mötesplats och bidra till gatulivet. Här är kommu- nens roll i stället att möjliggöra, det vill säga att skapa förutsättningar och incitament hos andra, privata, aktörer att göra den investering som är nödvändig för att mötesplatsen ska uppstå. Detta förutsätter i sin tur att forum för att utbyta information, kommunicera och diskutera olika möjliga lösningar finns, där kommunen och berörda privata aktörer möts. Fallstudierna visar här tydligt att denna relation mellan kommunen och privata aktörer ofta har karaktären av ett förhandlingsspel.
Detta kan illustreras med hjälp av ett exempel. En kommun önskar förstärka attrak- tiviteten på en viss plats genom en mångfald av mötesplatser. Inte ovanligt är då att det privata intresset initialt är svalt på grund av tveksamhet om investeringens lönsamhet. Förhandlingsspelet kommer att handla om vilka förhållanden som krävs för att ge priva- ta aktörer incitament att skapa de mötesplatser kommunen ser som önskvärda. Här kan det handla om att utveckla möjligheter och handlingsalternativ som gör att den privata
investeringen blir lönsam. Kommunen vill utveckla ett gångstråk, men privata aktörer ser inte möjligheter att investera med mindre än att kommunen genomför förändringar exempelvis av trafikföringen, skapar parkeringsplatser eller svarar för en uppgradering av gaturummet. Det kan också handla om ett torg som kommunen vill utveckla till en mötesplats. Ett positivt intresse från näringslivet kan här vara avhängigt att kommunen parallellt med de privata investeringarna genomför kommunala investeringar i aktivi- teter som verkar som publikdragare och som kompletterar och förstärker de privata investeringarna. Kommunens roll som möjliggörare innebär i praktiken att man skapar en spelplan för utveckling av mötesplatser, vilket mycket tydligt illustreras i fallstudierna från Norrköping och Malmö.
Mötesplatsernas attraktivitet skapas ofta med hjälp av kluster och stråk. Klusterbild- ningen kring ett torg eller en avgränsad yta är ofta starkt önskvärt ur attraktivitetssyn- punkt. Fallet Knäppingsborg i Norrköping och Lilla Torg i Malmö är exempel på detta. Framgångarna ligger här i samlingen av mötesplatser av olika slag på en koncentrerad yta som på detta sätt fått en tydlig identitet. Parallellt med möjliggörande av kluster måste en utgångspunkt enligt flera exempel i fallstudier vara att skapa stråk. Exempel på stråk finns till exempel i Norrköpings ambitioner att knyta samman industrilandskapet med stadens centrala delar, Malmös planer för att utveckla stråk i Rosengård med hjälp av bland annat bokaler, och Upplands Väsbys planer för sträckan mellan Kairobadet och Vilundaparken via järnvägsstationen och centrum. Kommunens roll som möjliggörare innebär alltså ett ansvar att i samspel med kulturentreprenörer och privata aktörer ta fram en spelplan för utveckling av mötesplatser och stadsattraktivitet.
Slutligen har kommunen en tillåtande roll. Mötesplatser uppstår långt ifrån alltid som resultatet av planering eller politiskt beslutsfattande. Ibland uppstår de genom att en plats tas i bruk av en grupp människor, som finner att platsen är lämplig för den typ av umgänge de efterfrågar. En mycket tydlig illustration av detta fenomen finner man i fallstudien Västra Hamnen i Malmö. Nu har området utvecklats till att bli en av Malmös viktigaste mötesplatser, enligt flera av intervjupersonerna. Förklaringen ligger här i två sammanhängande förhållanden. Den första är att människor sett möjligheter i platsen och tagit initiativ till att utveckla den på ett sätt som möjliggjort den typ av möten de söker. Det andra förhållande som möjliggjort den positiva utvecklingen av mötesplatser i Västra Hamnen är enligt intervjupersonerna kommunens lyhördhet. Så som tydligt bely- ses i fallstudien har Malmö kommun ”lyssnat med stora öron” och tagit till sig av initiativ och intressen som artikulerats av människor.
Genom att skapa förutsättningar för möten och mötesplatser möjliggör man för olika former av självorganisering. Att skapa förutsättningar kan alltså ibland handla om att inte göra något alls, utan att låta mellanrum och kreativa kryphål vara ifred. I andra fall kan det handla om att ge både rumsliga och administrativa förutsättningar för möten och mötesplatser att uppstå. Möllevångsfestivalen som beskrivs i kapitlet om Malmö är en form av självorganisering i det offentliga rummet. Andra exempel är gatumusikanter och spontanidrott. Flera representanter i Malmöstudien gör associationer mellan olika for- mer av självorganisering och kreativa yttringar samt innovativa mötesformer i det offent- liga rummet. Ibland uppmuntras självorganiseringen på ett delvis organiserat sätt – som
i fallet med Stapelbäddsparken. Ibland motas självorganiseringen bort – som i fallet med diverseloppisen i Folkets park, som i stället ersattes av de betydligt mer organiserade temamarknaderna. Självorganiserade möten och mötesplatser har både dragningskraft och inspirationsinverkan och de tillför ”oväntade händelser” som beskrivs som efter- strävansvärt i stadsrummet. Samtidigt kan de utgöra ett hot just i den mån att kommu- nen inte har någon kontroll över dem. Det gäller därför som kommun att släppa på det eventuella kontrollbehovet och bejaka sin nyfikna och undersökande inställning till dess man utvärderat effekten av de självorganiserade mötesplatserna och deras betydelse för den aktuella stadsdelen/orten.
Den lyhörda och bejakande inställning som informanterna i Malmökapitlet beskriver, ökar förutsättningarna för mötesplatser att inte bara komma till stånd, utan också att bli välbesökta, populära och långsiktigt hållbara. I grunden handlar det om att som planerare inta en undersökande, öppen och nyfiken attityd och i sin tur låta denna prägla arbetet med stadsrummet. Vidare handlar det om att ha ett reflekterande förhållnings- sätt till allt som sker i stadsrummet – även det som kommunen själv ansvarar för i form av planering, markupplåtelse, underhåll, riktlinjer och direktiv. Detta innebär att även våga ifrågasätta den egna verksamheten. Ingenting är så osynligt för en som ens egna rutiner och invanda arbetssätt. En reflekterande och ifrågasättande inställning un- derlättas om man ventilerar sitt arbete i tvärsektoriella sammanhang och ser till att ha regelbunden kontakt med icke-kommunala aktörer, till exempel ideell och privat sektor, enskilda boende och brukare.
Men även om man jobbat fram en bejakande inställning gäller det att inte vara nöjd med det utan ständigt jobba på att vidga och öka möjligheterna för möten, och om det behövs, anpassa och utveckla verksamheten för att nå detta mål. Ett mått på hur pass öppen och bejakande en organisations attityd är, kan vara att reflektera över reaktioner och inställningar till andra aktörers sätt att (vilja) verka för möten och mötesplatser i det offentliga rummet. Ytterligare ett mått är att reflektera över det som ens organisation betraktar som icke önskvärt, det man väljer att ta bort eller dra undan förutsättningarna för. I vilken mån är det bara ett uttryck för ens egen begränsade inställning och syn på vad som är ”bra” respektive inte bra eller önskvärt respektive inte önskvärt, och i vilken mån är det mer generellt än så?
Sammantaget visar fallstudierna att kommunens roll vid skapandet av mötesplatser (vid sidan av de som uppstått som resultatet av kommunala beslut) kan liknas vid ett förhandlingsspel där kommunen, privata aktörer och civilsamhället i samverkan spelar avgörande roller för att socialt umgänge och mötesplatser ska utvecklas. Hur väl dessa parter förmår samspela och utveckla gemensamma synsätt och lösningar är avgörande för kvaliteten på de mötesplatser som skapas.