Brott mot JB 12 kap. 65 och 65 a §§

I samband med 2019 års ändringar gjordes som bekant en skärpning av straffska-lorna i JB 12 kap. 65 och 65 a §§ avseende försäljning och förmedling av hyres-kontrakt.²¹⁴ Trots att utbudet av lagföring och därmed praxis på området är be-gränsat kommer uppsatsen att diskutera ett relativt nytt och omfattande fall, NJA 2016 s. 540 som behandlar frågan om straffvärde och påföljdsval. I linje med tidigare avsnitt i detta kapitel är avsikten att diskutera fallet i förhållande till 2019 års lagändringar. Ändamålet med diskussionen i detta avsnitt är således att utreda huruvida de skärpta straffskalorna kan utgöra en mer effektiv åtgärd mot svarthandeln.

I NJA 2016 s. 540 var det i HD klart att de båda åtalade gjort sig skyldiga till brott mot JB 12 kap. 65 a §, grovt brott. Det ansågs vara bevisat att de hade för-medlat ett stort antal lägenheter under yrkesmässigt ordnade former vilket resul-terat i vinst motsvarande miljonbelopp. Målsägandena i målet befann sig inte i någon form av utsatt situation utan i samtliga fall var det de själva som tagit ini-tiativ till lägenhetsaffärerna. Angående bedömningen av straffvärdet vid brott mot JB 12 kap. 65 a § uttalar HD att det i brist på bedömningsunderlag för vad som ska utgöra grovt brott i 65 a § bör hämtas vägledning från 65 §. I 65 § ska bedömningen utgå från huruvida gärningen utgjort led i en verksamhet som be-drivits yrkesmässigt eller i större omfattning. Detta leder till slutsatsen att det vid straffmätningen även för förmedling bör läggas vikt vid hur pass organiserad verksamheten varit, hur många förmedlingar det rör sig om samt vinstens om-fattning.²¹⁵ Vidare uttalar HD att det enligt förarbetena till 65 a § framhålls att det ska leda till en strängare påföljd i de fall gärningsmannen utnyttjat någons sär-skilda trångmål.²¹⁶

HD gör bedömningen att det inte kunnat styrkas att de utnyttjat någons trång-mål vid förmedlingen men att det var klart att deras förmedlingsverksamhet, som varit av bred omfattning och bestått av betydande belopp kränkt det intresse som

214 Prop. 2018/19:107 s. 31 f.

215 Se p. 12 i HD:s domskäl i NJA 2016 s. 540.

straffbestämmelsen har för avsikt att skydda.²¹⁷ Likt vad hovrätten kom fram till ansågs straffvärdet för brott mot 65 a § innefatta åtta respektive tio månaders fängelse.²¹⁸ Vad gäller påföljdsval dömdes den ena personen, den vars straff-värde var något lägre, till villkorlig dom med motiveringen att han tidigare varit ostraffad samt att varken brottslighetens art och straffvärde kunde motivera fäng-else som påföljd.²¹⁹ Den andra personen, vars straffvärde var något högre samt att han dessutom skulle hållas ansvarig för grovt bokföringsbrott, dömdes till tio månaders fängelse. Motiveringen till den senares påföljd var att han dessutom skulle meddelas näringsförbud, att det gått förhållandevis lång tid sedan brottens utförande samt att det med beaktande av bokföringsbrottet förelåg hinder mot att välja annan påföljd än fängelse.²²⁰ Frågan som härmed aktualiseras inom ramen för uppsatsens område är huruvida domstolen skulle ha bedömt brottets straff-värde och påföljd annorlunda med stöd av 2019 års skärpning av straffskalan. I nuvarande lydelse av JB 12 kap. 65 a § kan den som begår brott av normal-graden mot bestämmelsen dömas till fängelse i upp till två år, i ringa fall upp till sex månader och vid grovt brott upp till fyra år. Enligt paragrafens tidigare ly-delse var emellertid straffskalans övre gräns angiven till fängelse i sex månader vid brott av normalgraden och fängelse upp till två år vid grovt brott. I NJA 2016 s. 540 utgjordes således straffskalan av fängelse i sex månader upp till fängelse i två år. Enligt den nya lydelsen i 65 a § hade den aktuella straffskalan för grovt brott inneburit fängelse i två år upp till fängelse i fyra år. I förarbetena till den nuvarande utformningen av 65 a § motiverades en skärpning av straffskalan bland annat av att utgången i NJA 2016 s. 540 inte speglar allvaret i de grova brotten. Vidare framhölls som ytterligare ett som ett skäl för dess skärpning att straffskalorna var något lindriga i jämförelse med andra förmögenhetsbrott. ²²¹ En direkt konsekvens av den förändrade straffskalan i 65 a §, med utgångspunkt från förarbetenas förväntade effekter, är möjligheten till användning av tvångs-medel under en förundersökning. Det är naturligtvis svårt att säga vad som skulle

217 Se p. 14 i HD:s domskäl i NJA 2016 s. 540. 218 Se p. 16 i HD:s domskäl i NJA 2016 s. 540. 219 Se p. 28 i HD:s domskäl i NJA 2016 s. 540. 220 Se NJA 2016 s. 540 p. 30-31. 221 Prop. 2018/19:107 s. 32 f.

kunna framkommit av eventuell tvångsmedelsanvändning och vilken betydelse det skulle haft för utgången i det aktuella målet. Det går därtill inte heller med säkerhet att säga hur straffvärdet av gärningarna i NJA 2016 s. 540 skulle bedö-mas med tillämpning av dagens strängare straffskala. Om något kan sägas är det möjligen att straffvärdet för grovt brott mot 65 a § generellt sett skulle kunna an-ses vara något högre nu.²²²

5.4 Sammanfattande kommentarer

Med anledning av kapitlets omfattande analys är det även i detta kapitel motive-rat att sammanfatta vad som här framkommit. Att hyresnämnden ges en huvud-saklig roll i förvarande kapitel är till stor del på grund av att de nya lagbestäm-melserna ännu inte hunnit bli föremål för den högre instansens prövning. Hyres-nämnden är dessutom enda instans som är behörig att pröva och avgöra tvister om tillstånd till lägenhetsbyten enligt JB 12 kap. 35 § jfr LAH 4 §. Vidare vad gäller hyresvärdens begäran om hyresavtals upphörande är hyresnämnden behö-rig att pröva eventuella tvister med JB 12 kap. 46 § som rättslig grund. För det fall det i stället är fråga om hävning av avtalet, enligt JB 12 kap. 42 §, avgörs eventuella tvister i tingsrätt. 2019 års lagändringar har medfört vissa begräns-ningar i bytesrätten där den huvudsakliga frågan är huruvida hyresvärdar på ett mer effektivt sätt kan motverka otillbörliga byten. Möjligtvis kan det sänkta be-viskravet i 35 § leda till att sådana byten inte ges hyresnämndens tillstånd i lika hög utsträckning, även om det i nuläget är alldeles för tidigt att konstatera. Vi-dare har det redan enligt tidigare praxis framkommit att, såväl vilseledande upp-gifter vid byten som uppställande av krav om ersättning, kunnat utgöra grund för hyresavtals upphörande. I förhållande till detta är det omöjligt att med säkerhet fastställa huruvida den nytillkomna förverkandegrunden samt en kriminalisering av köp kommer motverka svarthandeln. Det framstår emellertid inte som helt osannolikt att det vid förekomsten av otillåten ersättning kan bli mer effektivt för hyresvärdar att åberopa 46 § 1 st. p. 1 jämfört med 46 § 1 st. p. 2. I vart fall torde det med någorlunda säkerhet kunna antas, att framtida yrkanden om avtals

hörande, på grund av förekomsten av otillåten ersättning, kommer garderas ge-nom att åberopa 46 § 1 st. p. 1 i första hand, och 46 § 1 st. p. 2 i andra hand.

6 Avslutande reflektioner