huvudgården i kulturlandskapet
Hittills har huvudgårdarna huvudsakligen diskuterats i ett generellt kronologiskt perspektiv medan deras rumsliga lokalisering i landskapet ännu inte berörts i någon större grad. Ett av huvudsyftena med avhandlingen är att belysa huvudgårdarna ur ett rumsligt perspektiv. Hittills har detta bara gällt på en översiktligt nivå med avseende på i vilka delar av undersöknings-området och i vilka delar av de tre landen som huvudgårdarna återfanns. Av stort intresse är att ytterligare belysa rumsliga förhållanden kring huvudgårdar eftersom de kan ses som ett väsentligt element i det medeltida landskapet. Genom sitt läge i landskapet kan således huvudgården avslöja frälsets ideologi och föreställningar kring hur ett landskap skulle organi-seras och om detta landskap var ett aktivt eller passivt medium för frälset när denna ideologi skulle tydliggöras. I lokalsamhället var huvudgården på många sätt ett centrum i landskapet. Under huvudgården lydde landbor och torpare vars skyldigheter till jordägaren reglerades utifrån den avgränsade yta av jordägarens domän de brukade. Det rumsliga centrumet för de underlydande landborna var huvud-gården dit de i vissa fall även fick ta sig för att göra dagsverken. Huvudgårdens kvarn fungerade samtidigt som landbornas kvarn. På många sätt kan därför huvudgården ses och definieras ur ett rumsligt perspektiv, som ett centrum till vilket omgivningen på olika sätt, både ekonomiskt och socialt, var beroende. Huvudgårdens rumsliga förankring och förändringar i denna är således av största vikt för att förstå en viktig aspekt på det medeltida samhället.
Att studera huvudgårdens rumliga förankring under den långa tidsperiod som tidigare studerats hade naturligtvis varit önskvärt. För att kunna göra detta måste läget för huvud-gården vara känt men dessvärre är källmaterialet av den karaktären att detta i någon större utsträckning endast gäller för medeltidens mellersta och senare del. Som påpekades ovan blir kunskapen om herraväldets lokalisering i landskapet alltmer diffus ju längre tillbaka i tid vi kommer. Därför blir avhandlingens rumsliga del framför allt inriktad på förhållandena under medeltidens mellersta och senare del. Det bör dock inte råda några tvivel om att man vid framtida arkeologiska undersökningar i området har möjligheter att undersöka huvudgårdar och stor-gårdar från äldre perioder.
Nedan kommer en mer detaljerad diskussion av huvudgårdarnas lokalisering i landskapet att föras. Målsättningen är för det första att se i vilken miljö huvudgårdarna i Tiohärad låg, om de uppträdde i byar eller som ”ensamgårdar”. Detta kommer att ligga till grund för fort-sättningen där huvudgårdarnas befästande kommer att stå i fokus. Den schablonbild som idag är etablerad utgår från att huvudgården låg i byn i tidig medeltid för att under senmedeltid flytta till en mer avlägsen plats. Detta var exempelvis ett av resultaten av studien av huvud-gårdarna i Ystadsområdet (Reisnert 1989b). Denna anknytning mellan byn och huvudgården är ju naturlig för ett område som det kring Ystad eftersom Skåne redan under medeltiden till övervägande delen var ett bylandskap. I Småland var bebyggelsebilden annorlunda. En stor del av bebyggelsen bestod av ensam- och dubbelgårdar eller små byar om 3-4 gårdar. Därför kan det vara intressant att se om motsvarande koppling mellan by och huvudgård kan återfinnas även här. Är det så att även huvudgårdarna i Tiohärad huvudsakligen återfanns i bymiljöer, eller kan de också vara ensamgårdar? Vanligen ses kopplingen mellan huvudgården och den underliggande byn som något naturligt. Detta förhållande mellan huvudgård och by är dock inte alltid så tydligt i Småland.
Huvudgårdens förhållande till byn leder också in på frågan om dess eventuella utflyttning från byn. Inledningsvis redogjordes för resultaten från Ystadsprojektet där man kunde visa hur huvudgårdarna under senmedeltid flyttade ut ur byarna och i flera fall befästes. Däremot bortsåg man i viss mån från att vissa huvudgårdar kom att ligga kvar i byarna (se kap. 3). Frågan blir då vad materialet säger om denna förändring i undersökningsområdet. Går det att påvisa utflyttade huvudgårdar och/eller kvarliggande huvudgårdar i även i Småland?
Efter att ha redogjort för huvudgårdens förhållande till byn framgår det att det i områ-det finns ett betydande antal huvudgårdar som ligger utan någon direkt kontakt med en by. Dessa huvudgårdar har fungerat som ensamgårdar utan en direkt underliggande ”by”. Vad detta innebar berörs slutligen, innan det i nästa kapitel är dags att beröra frågan om de befästa huvudgårdarna och de många små borglämningar som finns i landskapet.
Att få reda på om en huvudgård under medeltiden låg i en by eller som en ensamgård är inte alldeles problemfritt. Enda sättet att få en uppfattning om medeltidens bebyggelsestruktur är att använda 1500-talets jordeböcker. De anses generellt avspegla en senmedeltida situation varför man därigenom kan få en uppfattning om en speciell bebyggelseenhet då var en by eller en ensamgård. Om huvudgården fortfarande existerade när jordeboken skrevs var den dock oftast inte medtagen i denna, men eventuella andra gårdar i samma bebyggelseenhet kan vara med. Att studera de äldsta jordeböckerna för hela Tiohärad är dock inte alldeles okomplice-rat. Speciellt när det gäller Njudung är ”luckorna” många. Därför har jag för denna delstudie endast utgått från huvudgårdarna i Värend, eftersom 1540-talets jordeböcker för Värend är publicerade (Larsson 1979-81). Resultatet härifrån får därför fungera som vägledning till huruvida huvudgårdarna huvudsakligen förekom i byar eller som ensamgårdar. Att utvidga denna undersökning till att även gå igenom jordeböckerna för Finnveden och Njudung har bedömts vara en alltför stor arbetsinsats som inte rymts inom ramen för detta arbete.
Naturligtvis kan stora förändringar ha skett sedan en medeltida huvudgård försvann. Att en huvudgård upplöses och styckas på landbor är en vanlig utveckling som det bl. a. finns exempel på i Arvid Trolles jordebok. Här framgår det att den tidigare huvudgården Enga-holm i Aringsås socken, i slutet av 1400-talet brukades av två landbor. Samma utveckling där tidigare huvudgårdar styckas upp och blir landbogårdar har för övrigt belagts på andra håll (Riddersporre 1989:136, Rahmqvist 1996). Därmed skulle man kunna riskera att förledas att tro att tidigare huvudgårdar, som egentligen var ensamgårdar, genom en senare uppsplittring av huvudgården, i 1500-talsmaterialet förefaller ha legat i en by. På samma sätt kan även en huvudgård redan under medeltiden ha avhyst en by, varför den under 1500-talet framstår som en ensamgård. Exempelvis verkar huvudgården Bergkvara ursprungligen ha legat i en by, som dock redan under medeltiden inkorporerades under huvudgården (Larsson 1964:425, 1979-81:43ff).
Av de hundratalet bebyggelseenheter i Värend som någon gång under medeltiden hyste en huvudgård var ungefär hälften byar i 1540-talets jordeböcker (by = minst 3 gårdar), medan resterande enheter då antingen var ensam- eller dubbelgårdar. Huvudgårdsenheter som var byar dominerar av naturliga skäl främst i den gamla järnåldersbygden, det var här som by-bebyggelsen var som störst, men i dessa områden finns också huvudgårdsenheter som var ensam- eller dubbelgårdar. Två exempel på detta är det tidigare nämnda Engaholm i Aringsås socken och Agnäs i Skatelöv socken. När bebyggelseenheter med huvudgårdar i de centrala delarna av Värend på 1540-talet framstår som ensamgårdar, kan detta ha förorsakats av att en tilliggande by avhysts. Detta skedde exempelvis vid Bergkvara. En liknande utveckling kan antas ha förekommit i flera fall i de centrala delarna av Värend, eftersom det var här som byar existerade i större utsträckning och det där var ”möjligt” att avhysa byar. I de medeltida
kolo-nisationsområdena har huvudgårdar däremot sannolikt i större omfattning redan från början etablerats på bebyggelseenheter som var ensamgårdar. Ett sådant exempel är Blidingsholm i Almundsryd socken i södra delen av Värend vilken kommer att beröras nedan. Men även i dessa områden kan en huvudgård ha omstrukturerat och avhyst bebyggelse. Antydningar till detta finns vid Agundaborg i Agunnaryd socken i södra delen av Finnveden, där marknamn som ”Gamla Agunnaryd” och ”Agunnarydsbackarna” indikerar förekomsten av en försvun-nen bebyggelse i anslutning till den befästa huvudgården ”Agundaborg”. Någon medeltida be-byggelse med namnet Agunnaryd, bortsett från kyrkan och prästgården, är inte känd (Hansson 1999a:38ff).
En utveckling där huvudgården avhyste eller inkorporerade byar var dock sannolikt mindre vanlig i kolonisationsområdena, framför allt mot bakgrund av att det här i princip saknades större byar under medeltiden. Ännu långt fram i historisk tid bestod bebyggelsen i dessa områden huvudsakligen av ensam- och dubbelgårdar, varför behovet eller ”möjligheten” att avhysa en by saknades. Dessutom beboddes majoriteten av de småländska huvudgårdarna av lågfrälse personer som många gånger säkert saknade resurser att likt Trollesläkten på Bergkvara avhysa byar.
Att flytta eller inte flytta — huvudgården och byn
Huvudgårdens läge i byn, gärna i närheten av kyrkan framstår som ett typiskt drag för framför allt den tidiga delen av medeltiden. I samband med diskussionen kring kyrkor och huvudgårdar, visades flera exempel på ett många gånger nära samband mellan huvudgård och kyrka också i Småland. Detta samband kan utvidgas till att gälla byn som helhet. I en diskussion kring förhållandet huvudgård/by blir också frågan om huvudgårdarnas eventuella flyttning ut ur byarna av stort intresse. Kan denna utveckling spåras i undersökningsområdet ?
Vallsjö är en by i socknen med samma namn som ligger i de centrala delarna av Njudung
längs Emåns vattensystem. Ett flertal järnåldersgravfält och två runstenar finns i socknen. Den medeltida kyrkan i Vallsjö har redan berörts (sid 109). Kyrkan ligger centralt i socknen och är en absidkyrka med ett något smalare, närmast kvadratiskt torn. Kyrkans utformning visar tydligt att den är uppförd på enskilt initiativ, troligen som en gårdskyrka (fig. 67). Strax sydväst om kyrkan står idag en runsten (Sm80). Runstenen omtalar tre bröder som byggde bro och satte sten till minne av sin fader. Runstenen är flyttad och stod tidigare närmare en kilometer söder om kyrkbyn på Vallsjö stomhemmans ägor (Kinander 1935-61:200ff). Yt-terligare en runsten finns i socknen, i byn Uppåkra ett par kilometer nordväst om kyrkbyn (Sm78). Det stora antalet yngre järnåldersgravfält och de båda runstenarna visar att området som sedermera blev Vallsjö socken var tätt befolkat under slutet av järnåldern. Runstenarna visar också att här fanns en eller flera familjer vars medlemmar manifesterade sin kontroll över landskapet genom att resa runstenar. Bland dessa familjer finns säkerligen föregångarna till de personer som sedermera lät bygga stenkyrkan i Vallsjö.
Vallsjö omnämns första gången i ett brev av Sverker Karlsson från tiden kring 1200 (DS 102). Brevet stadfäste att Nydala kloster hade rätt till fisket i sjön Rusken och bekräftade de stadfästelser som Sverkers fader Karl Sverkersson tidigare gjort då han satt i Sunnerby i Vrigstad. Brevet nämner att dessa i sin tur hade stadfästs av kung Knut Eriksson då han uppehöll sig i Vallsjö. Knut Eriksson som regerade under 1100-talets andra hälft uppehöll sig alltså någon gång i Vallsjö. Sannolikt fanns här vid denna tid en huvudgård. Därefter omnämns Vallsjö först på 1350-talet då Anders Ingemarsson, kyrkoherde i Svenarum, och systern Ormlög Ingmarsdotter, skänkte gods i Vallsjö till Nydala kloster (DS 4566). År 1355
skänkte Tyrgil ”staerlungur” (stallare ?) sin gård i Vallsjö till Nydala kloster, en gård som han köpt för 34 mark penningar (SRP 226). År 1379 skänkte jarlen Erengisle Sunesson (båt) med sin hustrus samtycke sin gård i Vallsjö till Nydala kloster (SRP I:1398). Gården i Vallsjö om-talas då som ”curia”, vilket antyder att det kan ha varit en huvudgård. Samma term användes i Tyrgils donation. I det skriftliga källmaterialet omnämns ingen huvudgård i Vallsjö rent ut men att en sådan funnits visas av kyrkans utformning och av det historiska kartmaterialet, där en huvud-gårdstomt kan anas i anslutning till kyrkan.
I samband med storskiftet i Vallsjö 1805 upprättades två kartor varav den ena visar ägoför-delningen före storskiftet (akt 16, Vallsjö sn, lantmäteriarkivet Jönköping) (fig. 68). I jordeboken 1545 bestod Vallsjö av fyra hemman varav ett tillhörde Nydala kloster, ett tillhörde kyrkan och två var frälsehemman (F-Topo, Jönköpings läns museum). Fortfarande 1805 bestod byn av fyra gårdar vilka alla låg i området söder om kyrkan, som låg och ligger i en nordsluttning ner mot Vallsjön. Tre av gårdarna taxerades till ett mantal medan den fjärde, Backagården, endast taxerades till 1/2 mantal. Den högsta punkten i området ligger strax sydost om kyrkan. Här låg
Vallsjö Storegård. Omedelbart söder om kyrkan låg prästgården. Ägofördelningen av inmarken
visar att Storegården hade huvuddelen av sina ägor samlade i anslutning till gårds-platsen, främst åt norr och öster, närmast i ett hemägoblock (om hemägoblock se Widgren 1997:54). Namnet Storegård visar att gården ursprungligen måste ha varit större än övriga gårdar i byn,
Fig. 67 Utsmyckat korportal vid Vallsjö kyrka.
vilket den av taxeringen 1805 att döma inte längre var. Storegårdens läge var manifest, på en markerad kulle med utsikt över sjön, byn och kyrkan. Kyrkan låg strax nedanför gårdsplatsen. Idag är Vallsjö by försvunnen och bebyggelsen består av Vallsjö gård, som är resultatet av en sammanslagning av gårdarna i byn till en enhet under 1800-talet. Därmed saknas den rätta känslan av förhållandet by, huvudgård och kyrka i dagens landskap vid Vallsjö. Trots det ger dagens Vallsjö åtminstone en bra bild av hur förhållandet mellan den medeltida huvudgården och kyrkan kan ha gestaltat sig eftersom Vallsjö gård ligger på ungefär på samma plats som den tidigare Storegården (fig. 69).
Sannolikheten är stor för att Storegårdens läge 1805 i princip motsvarades av läget för den tidigmedeltida huvudgård som bör ha legat på kullen ovanför kyrkan. Parallellen till hu-vud-gården i Bjäresjö är tydlig när det gäller det topografiska förhållandet mellan huvudgård och kyrka. Där låg den tidigmedeltida huvudgården på kullen omedelbart väster om kyrkan (Callmer 1992). Om det går att finna en parallell mellan utvecklingen i Vallsjö och utvecklingen i Bjäresjö även under senmedeltid är inte lika klart. I Bjäresjö kunde man som tidigare nämnts i mitten av 1300-talet konstatera att huvudgården flyttade från sitt läge byn intill kyrkan till ett mer avskilt och befäst läge på en ö i Bjärsjöholmsjön.
I det skriftliga materialet finns inga tydliga belägg för att en huvudgård skulle ha existerat i Vallsjö efter 1300. Visserligen används termen ”curia” om en gård i byn både 1355 och 1379 varför det inte är otänkbart att så är fallet. I så fall har denna huvudgård skänkts till Nydala kloster. Under medeltiden framträder också en annan huvudgård i socken, det senare Eksjö Hovgård. Eksjö ligger ungefär fyra kilometer väster om kyrkbyn Vallsjö och omnämns första gången 1287. Detta år testamenterade Cecilia Elofsdotter, gift med lagmannen Magnus Karls-son (Lejonbalk), bl. a. sju alnar tyg till sin gårdsfogde i Eksjö (DS 951). Att familjen hade en gårdsfogde i Eksjö visar att de här hade en av sina många huvudgårdar. Magnus och Cecilia
Fig. 68 Utdrag ur storskifteskartan över Vallsjö by 1805 (akt 16 Vallsjö sn). Här framgår tydligt att Storegårdens ägor till stor del var koncentrerade till området öster om kyrkan. Renritning förf.
var sannolikt bosatta i Västra härad i Njudung där de ägde en betydande godsmassa (Silfving 1951:11f). Senare blev Eksjö en befäst sätesgård och platsen var även tingsplats i Västra härad. År 1474 skrev sig Nils Bosson (Natt och Dag) som var dotterson till Sven Sture och antog Sture som släktnamn, till Eksjö. På 1490-talet ärvdes Eksjö av riksföreståndaren Svante Nils-son och därefter av hans Nils-son Sten Sture d.y. Både Svante och Sten skrev sig hit och Eksjö blev administrativt centrum i ett län. Vid Eksjö finns lämningar efter en slottsbyggnad som uppfördes under 1600-talets andra hälft, men som möjligen i vissa delar kan ha medeltida ursprung (Werdenfels & Garmer 1969, Lovén 1996:316). Om Eksjö var en huvudgård även mellan 1287-1474 är oklart men inte helt omöjligt. Det är dock tydligt att Eksjö övertog Vall-sjös plats som socknens maktcentrum under senmedeltid, något som också understryks av att platsen var tingsplats för Västra härad. Att det fanns ett samband mellan den senmedeltida huvudgården i Eksjö Hovgård och kyrkbyn visas av att en gård i Vallsjö ingick i arvskiftet efter Svante Sture 1528 (Werdenfels & Garmer 1969:9f) (se också sid. 184f, 211). Ännu 1805 ägdes Backegården i Vallsjö av Eksjö Hovgård.
Även om mycket är oklart kring Vallsjö och förhållandet med Eksjö, kan man hypotetiskt se förhållandet Vallsjö-Eksjö som en parallell till Bjäresjö-Bjersjöholm. Om så skulle vara fallet, så framstår Eksjö som en osedvanligt tidig utflyttning av en huvudgård, eftersom den existerade redan 1287. Det är också möjligt att huvudgården kan ha tidigmedeltida anor i Eksjö och att denna sedermera övertagit också funktionen från huvudgården i Vallsjö. Bortsett från detta så visar ändå exemplet Vallsjö att den nära koppling mellan by, huvudgård och kyrka som påvisats på andra håll också kan påvisas i Småland.
Samma nära förhållande mellan huvudgården, här i form av en ”borglämning”, och byn, hittas i Borshult i Lemnhult socken i sydöstra delen av Njudung. Lemnhult är en socken som
saknar gravfält från yngre järnålder och som därmed huvudsakligen kan karaktäriseras som ett medeltida kolonisationsområde. Byn Borshult bestod enligt 1541 års jordebok av sju hemman varav sex var frälsehemman under sätesgården Trollebo, medan ett hemman var av skattenatur.
Fig. 69 Dagens Vallsjö med Vallsjö gård på kullen och kyrkan nedanför ger en bra bild av hur det medeltida Vallsjö kan ha sett ut, en huvudgård med sin gårdskyrka strax nedanför. Det moderna Vallsjö gård ligger på Storegårdens plats. Foto förf.
Storleken på byn gör dock att man kan undra om byn inte existerade redan i tidig medeltid eller ännu tidigare. På 1490-talet ägde Arvid Trolle fem gårdar i Borshult.
Bebyggelseenheten Bo, eller Trollebo som det senare kom att kallas ligger norr om Borshult och var huvudgård för Nils Bengtsson (lejonansikte) 1361 och mödernearv och huvudgård för Birger Trolle d.ä. under 1400-talets första hälft (Larsson 1964:420, 450). Borshult nämns första gången 1287 i Cecilia Elofsdotters testamente. Även här hade hon och maken en hu-vudgård precis som i Eksjö (DS 951). Huhu-vudgården i Borshult omtalas sedan åter i mitten av 1300-talet. År 1352 utarrenderade Magnus Holmgersson, kanik i Västerås och brorson till Magnus Karlsson (Lejonbalk) huvudgården i Borshult på åtta år till Nils Bengtsson (lejon-ansikte), som då bodde på Bo. Huvudgården i Borshult omtalas som ”curiam meam in Byrssshult ... cum coloniis..”, d.v.s. med underliggande torp eller landbor (DS 4821). Året efter fick Magnus
femton mark av Nils Bengtsson i arrende för huvudgården ”..ok hans tillägor..” (DS 4899). År
1358 tilldömdes Nils Bengtsson äganderätten till godset Borshult av kung Erik Magnusson i en tvist med Magnus Holmgerssons broder Ulf, som hävdat sin bördsrätt till godset och ville häva det köp som Nils gjort. I transaktionerna mellan Magnus och Nils ingick också Virkesbo kvarn som verkar ha legat under huvudgården.
Det skriftliga källmaterialet visar tydligt att det fanns en huvudgård med kvarn och un-der-lydande gårdar/torp i Borshult under andra halvan av 1200-talet och åtminstone fram till mitten av 1300-talet. Eftersom Borshult är granne med Bo är det sannolikt att huvudgården avvecklades när Nils Bengtsson förvärvade den.
I Borshult finns en ”borglämning” i form av en vallgravsanläggning på Lögudden, en udde i Holmasjön (RAÄ 55). Udden är avgrävd av en vallgrav bakom vilken det förefaller finnas en husterrass. Stenvallar finns också på udden som delvis är påverkad av sentida täktverksamhet och båtplatser. Provstick med jordsond har visat att det verkar finnas kulturlager på platsen. Anläggningens topografiska läge på en udde i en sjö antyder att det rör sig om en lämning efter den medeltida huvudgården som således i något skede var att betrakta som befäst. Vad denna typ av enkla befästningar representerade kommer att diskuteras mer utförligt senare (se kap. 11).
Den äldsta kartan över Borshult är från storskiftet 1813 (akt 14 Lemnhult sn lantmäteri-arkivet i Jönköping) (fig. 70). Byn bestod då av åtta hemman som alla taxerades till ett mantal.