Definitioner och forskningshistorik
Ett avgörande begrepp i avhandlingen är ”huvudgården”. Huvudgården kan ses som fokus i det medeltida samhällets sociala liv på landsbygden, en plats där människor möttes och där herraväldet utövades. Frågan blir då vad en huvudgård var i mer konkreta termer. Ofta an-vändes begrepp som sätes- eller huvudgård utan att de närmare definieras. De flesta forskare ansluter sig till definitionen i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid där ”en gård var hovedgård hvis den var bopael for en stormand, hvis den hade et stort jordtilliggende el. hvis den havde bøndergods under sig” (Olsen 1961). Viktigt i sammanhanget är att huvudgården ska ha drivits i stordrift,
antingen med trälar, daglönare eller senare under medeltiden med dagsverkskyldiga landbor. Ovanstående definition är främst ekonomisk till sin natur men en huvudgård har naturligtvis även haft en väldig betydelse på helt andra plan, som centrum för lokal makt-utövning, som mötesplats för yttre impulser o.s.v. En väsentlig del i detta ligger i frågan om huvudgården också var sätesgård eller inte. Om gården förutom att vara ekonomiskt centrum i ett lokalt godskomplex även var centrum för stormannens hela godsmassa och hans bostad, har detta inneburit att platsens betydelse som maktcentrum och mötesplats för kontakter var stor.
När det gäller småländska förhållanden är kanske just begreppet huvudgård något miss-visande, eftersom detta många gånger underförstått avser en gård som var en ”verklig” hu-vudgård i ett större godskomplex. Denna typ av huhu-vudgårdar fanns även i Småland, men som nedan ska visas var huvuddelen av de småländska huvudgårdarna små och fungerade kanske främst som säte för en lågfrälse person under vars huvudgård endast ett fåtal gårdar eller torp lydde. Dessa huvudgårdar kan inte, som exempelvis många skånska och danska huvudgårdar karak-täriseras som huvudgårdar ur ekonomisk eller driftsmässig synvinkel, eftersom de inte var huvudgårdar i ett godskomplex av någon omfattning att tala om. Däremot kan de sägas ha varit huvudgårdar genom att de var säte för ett ”huvud” i form av frälseman. De små-ländska huvudgårdar som omtalas nedan ska alltså till övervägande delen karaktäriseras som gårdar som var säte för en frälseman. Ur ekonomisk synvinkel var de sannolikt närmast att karaktärisera som ”vanliga” driftsenheter i många fall, ur social synvinkel var de däremot av stor betydelse, inte minst i lokalsamhället.
Vad gäller begrepp som sätesgård/huvudgård användes de i allmänhet om samma gård under medeltiden. Sätesgården var den gård där frälsemannen med familj bodde. Alla sätes-gårdar fungerade som en form av huvudsätes-gårdar, men alla huvudsätes-gårdar var inte sätessätes-gårdar. En storman kunde ha flera gårdar som huvudgårdar även om bara en var hans egentliga sätesgård, på övriga höll han fogde som drev gården för hans räkning. Vanligen var den största gården sä-tesgård och ofta förblev samma gård säsä-tesgård genom flera generationer. Under senmedeltiden kunde vissa högfrälsefamiljer ha flera huvudgårdar som sätesgårdar (Munktell 1982:17f). För enkelhetens och enhetlighetens roll används hädanefter huvudsakligen begreppet huvudgård oavsett om diskussionen rör en huvudgård eller sätesgård. Många gånger kan det också vara svårt att skilja de två begreppen åt. Speciellt under tidig medeltid men även senare levde kungar och stormän ett kringresande liv. De tidigmedeltida kungarnas resande mellan sina kungsgårdar är ett sådant exempel. På samma sätt har olika stormän rest mellan sina huvudgårdar vilka var och en fick utgöra bostad under en tid. Vilka av dessa huvudgårdar som för eftervärlden framstår som frälsemannens/-kvinnans sätesgård är således slumpmässigt beroende på vilka dokument som är bevarade. Omfattningen av frälsets resor mellan sina olika huvudgårdar och andra platser tydliggörs av riksrådet Sten Banér vars dagbok från år 1584 är bevarad för 234
dagar. Av dessa dagar befann han sig hemma på någon av sina två sätesgårdar sammanlagt 140 dagar men oftast inte mer än en vecka i taget (Samuelsson 1993:10). Visserligen rör det sig här om eftermedeltida förhållanden och om en person ur högadelns absoluta topp, men sannolikt har de ledande frälsemännen under medeltiden haft ett liknande rörelsemönster där de rört sig mellan sin gods i olika delar av landet och de förläningar de höll åt kungen. Dessa förhållanden understryker svårigheten att avgöra vad som är huvudgård respektive sätesgård i det medeltida källmaterialet.
I de medeltida diplomen omtalas huvudgård som ”curia”. Undantagsvis förekommer en
mer fullständig beteckning som ”curia principalis” (huvudgård) eller ”curia residentalis” (sätesgård).
En annan term som kan förekomma är ”mansio” vilket är en synonym för ”curia”. Gemensamt
för de båda termerna är enligt Sigurd Rahmqvist, som är den som senast diskuterat betydelsen av dessa olika latinska termer och begrepp, att de betecknar ett storjordbruk. Däremot säger de ingenting om hur dessa gårdar var bebyggda eller om det fanns någon form av försvars-anordningar på platsen (Rahmqvist 1996:17). Begreppet ”curia” är dock inte entydigt, utan
kan också användas för gård i största allmänhet.
Inom historisk forskning har man länge diskuterat betydelsen av dessa termer och synen på deras innebörd har växlat. Andræ har betonat att ”curia” under medeltiden användes om gårdar av olika storlek, alltifrån huvudgårdar ner till enstaka hemman. Han menade också att ägorna till de medeltida huvudgårdarna ofta var vitt spridda i landskapet och att huvudgårdens jord delvis brukades av landbor. Själva huvudgården hade mer karaktären av förvaltnings-centrum. Enligt Andræ var huvudgårdar med direkt huvudgårdsdrift via trälar eller legohjon ovanliga och de huvudgårdar som förekom var små. Storgods med huvudgårdsdrift var till skillnad från på kontinenten långt ifrån dominerande i Sverige och var därför också av mindre betydelse (Andræ1960:88ff). Enligt Rahmqvist har Andræs slutsatser fått alltför stort genomslag inom forskningen och lett till att man underskattat huvdgårdsdriftens betydelse och omfattning under tidig medeltid. Stora jordbruksenheter med huvudgårdsdrift var tvärtom vanliga ända till mitten av 1300-talet, åtminstone i Uppland (Rahmqvist 1996:18, 298).
Till skillnad från tidigare forskning betonar Sigurd Rahmqvist sambandet mellan huvud-gårdar och underlydande torp något som tidigare förbisetts. Många gånger omtalas en ”curia cum coloniis” (eller ”colonis”) i diplommaterialet. Denna benämning förekommer i samband
med att huvudgårdens olika nyttigheter räknas upp i diplomen. Till dessa nyttigheter kan räknas skog, fiskevatten, ängar m.m. Medan Thomas Lindkvist menade att ”colonis” i det här sammanhanget ska tolkas som landbo (Lindkvist 1979:41ff), anser Rahmqvist att uttrycket snarare rör huvudgårdens underlydande torp. Denna feltolkning har enligt Rahmqvist yt-terligare bidragit till att underskatta huvudgårdarnas och huvudgårdsdriftens betydelse under medeltiden (Rahmqvist 1996:25ff). I anslutning till Andræ, menade Lindkvist att viss stordrift på huvud-gårdar förekommit men att dess betydelse var underordnad drift med hjälp av landbor. Han anförde vidare att de latinska begreppen ”curia” och ”mansiones” inte nämner någonting om hur själva godsdriften gått till. Även Lindkvist anknöt till den förhärskande uppfattningen att huvudgårdsdriften minskade i senmedeltid och att landbornas betydelse för godsdriften ökade (Lindkvist 1979:73f).
Denna diskussion har långa rötter inom svensk historisk forskning. Redan Erik Lönnroth avvisade tanken på en mer omfattande förekomst av storgods med storskalig huvudgårdsdrift i Sverige under medeltiden (Lönnroth 1940:39f). Motsatt uppfattning hävdade Folke Dovring som menade att ett system med gods med huvudgårdsdrift under tidig medeltid senare under medeltiden delades upp på landbogårdar (Dovring 1953:388f). Detsamma ansåg Lars-Arne Norborg i sin studie om Vadstena kloster och Herman Schück i sin studie av godsen under Linköpings domkyrka (Norborg 1958:147f, Schück 1959:291). Efter att Carl Göran Andræ
i sin avhandling avvisade den storskaliga huvudgårdsdriftens betydelse för svensk medeltid (Andræ 1960:97f), har denna uppfattning i stort sett varit förhärskande, fram till Sigurd Rah-mqvist ”återupprättade” huvudgårdsdriften i svensk medeltid.
Ovanstående genomgång visar svårigheterna med att enbart studera huvudgårdar med utgångspunkt i skriftligt källmaterial. Diskussionen fokuseras lätt på innebörden av skilda termer och begrepp och man hamnar lätt i ekonomiska spörsmål kring hur godsdriften var uppbyggd. Däremot finns det få studier av hur huvudgårdarna etableras i landskapet och vad deras läge i landskapet avslöjar om innehavarens ekonomiska och sociala situation. Det blir också allt mer tydligt att man vid studier av det medeltida frälset måste lyfta blicken från det skriftliga källmaterialet och vidga perspektivet. Därför kommer det här inte att bli någon ytterligare diskussion kring innebörden av latinska termer som ”curia” eller ”mansio”. Det räcker med att konstatera att dessa termer när de förekommer i medeltida diplom kan avslöja förekomsten av en huvudgård. Det viktiga är dock att studera i vilket sammanhang termerna uppträder och inse att ordens betydelse växlar med tid och sammanhang. Det är också viktigt att konstatera att genom Rahmqvists studie framstår förekomsten av huvudgårdar och huvud-gårdsdrift som betydligt vanligare och betydelsefullare i Sverige än vad som tidigare ansetts vara fallet. Sannolikt döljer sig en stor mängd okända huvudgårdar i det skriftliga källmaterialet, även i ett område som Småland som redan idag hyser ett stort antal kända huvudgårdar.
Synen på storgodsens vara eller icke-vara har alltså förändrats genom tidens lopp inom den historiska forskningen. Inom arkeologisk och kulturgeografisk forskning har diskussio-ner om storgårdar förekommit regelmässigt under 1980- och 1990-talen både när det gäller för-historiska och medeltida förhållanden (Andersson & Anglert 1989, Larsson M G 1997, Callmer & Rosengren 1997, Tollin 1999). Inom det s.k. Ystadsprojektet utgjorde huvudgår-darna ett viktigt material för studiet av medeltiden (Reisnert 1989b). Framför allt resultatet av under-sökningarna i Bjäresjö har kommit att stå som modell för hur förhållandet mellan huvudgård och by kom att utveckla sig under medeltiden. Omedelbart väster om den roman-ska absidkyrkan i Bjäresjö framkom lämningar efter en senvikingatida storgård som kunde följas på platsen fram till 1300-talets mitt (fig. 7). I mitten av 1300-talet verkar huvudgården ha lämnat byn. Ett namnbyte från ”Berghusagård” 1344 till ”Berghusaholm” 1350 indikerar att en flyttning av huvudgården skedde vid denna tid. Vid Bjersjöholm finns ruinerna efter en renässansborg från 1570-talet på en holme i den nu utdikade Bjersjöholmssjön. Huvudgården Berghusaholm är omnämnd i flera dokument under hela senmedeltiden. Sannolikt ska läget för denna anlägg-ning sökas under de stående lämningarna efter 1500-talsborgen. Orsaken till flyttningen ut i ett mindre fördelaktigt bostadsläge anses ligga i de osäkra tiderna under 1300-talets mitt. Ägaren till Bergsjöholm vid mitten av 1300-talet var en av den danske kung-ens närmaste män, varför utflyttningen anses ha haft fortifikatoriska orsaker (Skansjö 1986, Skansjö, Riddersporre & Reisnert 1989:97ff, Riddersporre 1989, Callmer 1992).
Resultatet av undersökningarna i Bjäresjö har fått stor genomslagskraft inom medeltids-arkeologisk forskning, där Bjäresjö idag framstår som modell för hur frälsets huvudgårdar i Skåne och Danmark omstrukturerades under framför allt 1300-talet. Även andra huvudgårdar i Ystadsområdet flyttade under 1300-talet ut ur bykärnorna till strategiska platser lämpade för fortifikation (Reisnert 1989b:146). Samma utveckling har också kunnat beläggas på andra håll i Skåne. En parallell till utvecklingen i Bjäresjö har påvisats för Krapperup i nordvästra Skåne vars borg setts som resultatet av en utflyttning av en huvudgård från ett läge vid kyr-kan i Brunnby under första halvan av 1300-talet (Carelli & Salminen 1996). Även för gods i Mellansverige har denna huvudgårdsflytt vid tiden kring 1300 konstaterats. Ett exempel är godset Örby som under slutet av 1200-talet flyttade från sin centrala lokalisering i bygden kring Vendels kyrka till ett mer perifert läge i centralbygdens utkant. Orsaken till flytten har
varit godsägarens behov av att finna en lämpligare, mer skyddad plats för en befäst sätesgård (Rahmqvist 1996:136ff). Överhuvudtaget anses sätesgårdsflyttningar till befästa lägen ha varit vanligt förekommande även om de säkert konstaterade fallen är få. Kända sätesgårdsflytt-ningar har rört sig om sträckor på allt från ett par hundra meter upp till tre kilometer. I de fall sätesgården fortsatte att existera efter medeltidens slut blev det också vanligt att gården åter flyttade till ett mer obefäst läge (Lovén 1996:354).
Några liknande studier kring småländska huvudgårdar och deras eventuella flyttningar har inte gjorts varför en målsättning med föreliggande arbete är att se huruvida denna utveckling också kan beläggas i Småland. Ofta har dessa omstruktureringar kunnat kopplas till större gods som tillhört högfrälset. Därför kan det vara intressant att se om denna utveckling också förekommer i Småland där huvudgårdarna framför allt kan kopplas till lågfrälset.
Men samtidigt kan man fråga sig om inte ”Bjäresjömodellen” fått alltför stor genom-slagskraft inom medeltidsarkeologisk forskning. Inom Ystadsprojektet fanns också flera
ex-Fig. 7 Karta över Bjäresjö by 1699. Den svarta punkten markerar läget för den undersökta huvudgården belägen på huvudgårdstoften intill kyrkan. P = präst-gården. Ritning M Riddersporre. Efter Skansjö, Riddersporre och Reisnert 1989:99.
1989b:146). Ett sådant exempel är St Herrestad. Här genomfördes inte några arkeologiska undersökningar men genom skriftligt källmaterial och äldre lantmäterikartor framkommer spåren efter en medeltida huvudgård i byn (fig. 8). Till skillnad från i Bjäresjö flyttade dock huvudgården här aldrig ut ur byn, utan den ligger fortfarande kvar i byn omedelbart väster om kyrkan. I det skriftliga källmaterialet framträder huvudgården i St Herrestad från 1300-talets mitt och i princip fram till våra dagar, men byn omnämns redan i mitten av 1100-talet och mycket talar för att det redan i tidig medeltid fanns en huvudgård i byn, bl. a. kyrkans utform-ning med sitt västtorn. Sannolikt låg denna huvudgård på samma plats som dagens herrgård omedelbart väster om kyrkan, en parallell till den tidigmedeltida huvudgårdens placering i Bjäresjö (Skansjö, Riddersporre & Reisnert 1989:113ff).
Parallellerna mellan Bjäresjö och St Herrestad är sålunda mycket stora. I båda byarna fanns redan i sen vikingatid storgårdar. De magnater som bodde på respektive gård reste runstenar och byggde kyrkor. I båda fallen syns den geografiska kopplingen mellan huvudgård och kyrka tydligt. I båda byarna ligger komplexet huvudgård-kyrka i topografiskt dominerande lägen. Skillnaden består i att medan huvudgården i Bjäresjö i mitten av 1300-talet flyttade ut cirka en kilometer från byn, stannade huvudgården i St Herrestad kvar på sin tidigmedeltida plats.
Det är framför allt huvudgårdarnas utflyttning ur byarna som väckt forskningens intresse. Inte minst eftersom denna företeelse sammanfaller med 1300-talets borgbyggande. Förkla-ringen till att frälset flyttade ut sina huvudgårdar har, precis som i fallet med Bjäresjö, sökts i forti-fikatoriska orsaker. Man har sett flyttningen som ett sätt för frälset att i en osäker tid flytta sina gårdar till mer lättförsvarade platser samtidigt som man manifesterade sin egen position. Där-emot har diskussionen inte så mycket berört de huvudgårdar, som likt St Her-restad legat kvar i byarna. Att vissa frälsemän inte valde att befästa sina gårdar har förklarats, mer eller mindre uttalat, med ekonomiska orsaker. Detta kan säkert stämma i en del fall men samtidigt finns det exempel på att riddare och riksråd som sannolikt inte saknade ekonomiska förutsättningar för att befästa sina huvudgårdar, inte valde att flytta ut sina huvudgårdar ur byarna trots att de levde i samma oroliga tider som sina grannar. Detta gör att man kan undra om inte andra orsaker än rent militära eller ekonomiska kan ligga bakom dessa två olika för-hållningssätt. Kanske ska man se dem som olika sätt för frälset att förhålla sig till landskapet och det omgivande samhället. Skilda sätt att lokalisera sin huvudgård kan också avspegla olika sätt att utöva makt, men också skilda funktioner mellan huvudgårdar med avseende på förekomsten av stordrift eller drift med hjälp av landbor. Även mot denna bakgrund blir det intressant att studera de småländska huvudgårdarna.
Innebörden i begreppet huvudgård är dock något som inom medeltidsarkeologisk forskning verkat vara en självklarhet. Det kan man notera av exempelvis den medeltidsarkeologiska pub-likationen från Ystadsprojektet med den i sammanhanget talande titeln ”By, huvudgård och kyrka” (Andersson & Anglert 1989). Trots att huvudgårdar här diskuteras i flera artiklar saknas en definition av begreppet huvudgård. Samtidigt är huvudgården en mångfacetterad företeelse som undandrar sig en snävare definition. Mats Anglert vill upprätthålla en distinktion mellan den ”förmedeltida” storgården och den medeltida huvudgården där en väsentlig skillnad åter-speglas i avsaknaden respektive förekomsten av regelbundna överföringar av nyttigheter till den lokala makten. Avsaknad av sådana överföringar kännetecknar den vikingatida storgården, förekomsten kännetecknar den medeltida huvudgården (Anglert 1995:100). Denna distinktion är ytterst grundad i ekonomiskt-sociala förhållanden i landskapet, något som dock är svårt att påvisa i ett arkeologiskt material. I det arkeologiska källmaterialet skulle det vara svårt att särskilja mellan en storgård eller huvudgård enligt denna distinktion. Samtidigt belyser den något västentligt med tanke på att storgårdar också är en förmedeltida företeelse.
tolkade som stormansgårdar, varit föremål för undersökning. Det gäller bland annat under-sökningar av jylländska byar som Hodde, Omgård och Vorbasse där gårdar av denna typ framkommit från olika skeden av byarnas historia (Nielsen 1981, Hvass 1988). Under 1980- och 1990-talen har alltfler undersökningar av järnålderns storgårdar eller residens utförts. Här kan nämnas exempel som Lejre och Gudme-Lundeborg i Danmark samt Slöinge och Gamla Uppsala i Sverige (Lundqvist 1996, Callmer 1997, Christensen 1997, Duczko 1997). Forskningen kring den sena järnålderns aristokratiska miljöer har på alla sätt varit livaktig under
Fig. 8 Karta över St Herrestad kring 1700. Herrgården, kyrkan och prästgården ligger samlade i anslutning till den stora “Herre Gårdz Tofften”. Ritning Mats Riddersporre. Efter Skansjö, Riddersporre och Reisnert 1989:114.
senare år. Diskussioner har bland annat rört residenset och hallbyggnaden som en plats för maktutövning och kult (Herschend 1993, 1997). Till dessa platser kan förutom makt-utövning och kult även knytas handel och specialiserat hantverk, företeelser som tillsammans utgjort grunden för herraväldet.
Det råder således ingen tvekan om förekomsten av storgårdar under senare delen av järnåldern. I många fall, exempelvis i Slöinge, bestod dessa gårdar av flera hushåll, som låg grupperade kring en eller flera hallbyggnader i ett exponerat läge. I Slöinge verkar gårdens huvudbyggnader ha legat på nästan exakt samma ställe under flera århundraden. Samma förhållanden har konstaterats på andra storgårdar, som Hodde, Borg på Lofoten och Helgö. Överhuvudtaget har många storgårdar en exceptionellt lång kontinuitet på en och samma plats i jämförelse med en ordinär järnåldersbebyggelse. Just lägeskontinuiteten talar för att speciella funktioner var knutna till dessa platser. I Slöinge påträffas spår efter hantverk med ädelmetaller, bärnsten, textil och glas som råvaror (Lundqvist 1996:42ff).
Stora likheter finns mellan den sena järnålderns storgårdar och medeltidens huvudgårdar. Båda utgjorde centra för lokal och regional maktutövning, hit knöts yttre kontakter och san-nolikt även olika typer av hantverk. Förekomsten av gårdskyrkor och gårdskapell kan ses som en utveckling av den förhistoriska kult som ägde rum på den vikingatida storgården. Samtidigt finns skillnader, troligen främst av ekonomisk art. Den medeltida huvudgården var centrum i ett godskomplex, antingen som centrum för stordrift, eller som centrum för ett komplex av landbogårdar, till vilken det regelbundet skedde en överföring av olika nyttigheter (fig. 9). Vilken ekonomisk struktur som låg bakom den sena järnålderns storgårdar är mer oklart.