en delsammanfattning
Innan vi går vidare till att studera herraväldets och huvudgårdarnas rumsliga förankring kan det vara värt att kommentera de resultat som hittills uppnåtts och som gällt frälsets framväxt i ett långtidsperspektiv. Den genomförda studien har visat att det lokala herravälde som avspeglas i ett rikligt omnämnande av senmedeltida huvudgårdar åtminstone på en strukturell nivå kan kopplas till de lokala magnater som var involverade i byggandet av stenkyrkor, vilka i sin tur kan kopplas till de personer som reste runstenar.
Flera exempel på detta kan påvisas. I Värend kan Östra Torsås tas som exempel. Den medeltida kyrkan i Östra Torsås är riven men var en korkyrka med absid. Enligt Brunius som beskrev kyrkan på 1800-talet, hade den ett murverk med ovanlig omsorg i stentekniken och med socklar och omfattningar av finhuggen gråsten. Här fanns också ornerade kvaderstenar av samma typ som i Skatelöv, Växjö och Vederslöv (Liepe 1984:141ff). Kyrkans utformning visar att den sannolikt var uppförd på enskilt initiativ. Cirka en kilometer väster om kyrkan ligger gravfältet i Ingelstad med två storhögar, däribland Inglinge hög och två stora skepps-sättningar
(fig. 65). I socken finns vidare två runstenar (Sm15, Sm16) varav den ena är ett fragment som hittades i ett trappsteg på kyrkogården. Området kring Ingelstad framstår som Värends verk-liga centralområde under yngre järnålder (Hansson 1999b:49ff). Här kan man se storhögarna, skeppssättningarna, runstenarna och kyrkan som ett uttryck för en kontinuerlig maktutövning i lokalområdet. Att det fanns en tidigmedeltida huvudgård i Ingelstad, kanske en arvtagare till järnålderns hövdingaresidens visas av gården ”Bosagård” i Ingelstad by. På den äldsta kartan över Ingelstads by, storskifteskartan från 1763-79, (akt 23 Ö Torsås sn, lantmäteriet i Växjö), var ”Bosagård” den gård som låg närmast Inglinge hög även om själva högen låg på ägorna till en annan gård i byn, Postgården. Detta kan dock vara en senare förändring. I mitten av 1500-talet hade Jöns Jönsson (gyllenparre) sin sätesgård i Ingelstad (Almquist 1976:1322f).
En liknande strukturell kontinuitet när det gäller det lokala herraväldet från vikingatid till tidig medeltid hittas i Lannaskede i Njudung. I Broby i Lannaskede socken visar flera rika vapengravar från vikingatid att det fanns en vikingatida storgård i trakten. Kyrkan i Lannas-kede är en romansk absidkyrka med romanska målningar och smyckad bland annat med en baldakin-portal (fig. 66). I kyrkans vapenhus står idag resterna efter en s. k. ”Eskilstunakista” som tidigare var inmurad i kyrkan. Kyrkan ligger centralt i socknen men ensam i förhållande till socknens bebyggelse, cirka 1,5 km väster om Broby. Kyrkans utformning med baldakin-portal, romanska målningar och förekomsten av en Eskilstunakista, för övrigt den sydligaste i Smålands inland, visar att den bör vara uppförd av en lokal magnat som en gårdskyrka. De rika gravfynden i Broby antyder att de magnater som anas genom kyrkans utformning san-nolikt kunde söka sitt ursprung i en vikingatida aristokrati. Just kontinuiteten mellan yngre järnålder och tidig medeltid förefaller många gånger som extra tydlig. Möjligen fanns här även en huvudgård under senmedeltid för 1358 bytte frälsemannen Johan Isesson bort sin huvudgård (?) Broby mot Svenstorp i Svenarum socken (Tollin 1999:153).
Förekomsten av vapengravar, inte minst ryttargravar, visar dessutom att den beridne kriga-ren under lång tid var en symbol för herravälde och makt. Under hela den studerade perioden har det lokala samhället varit i händerna på ett lokalt förankrat herravälde. Småland ansluter därmed till andra områden i Skandinavien. På detta sätt kan man tala om en strukturell kon-tinuitet vad gäller makten i landskapet. Hela tiden har någon plats i landskapet fungerat som centrum för herraväldet. Företeelser som runstenar, vapengravar, kyrkor och huvudgårdar
knyter samman vikingatidens och medeltidens lokala aristokrati på ett strukturellt om än inte personligt plan.
Även om det går att hävda att ovannämnda element visar på en strukturell kontinuitet behöver detta inte betyda att det rådde kontinuitet vad gäller enstaka släkter eller familjer, även om detta inte heller kan uteslutas. Kontinuiteten gäller i stället den på många sätt liknande hierarkiska samhällsstruktur som kan spåras från vikingatid och fram i medeltid och de byg-der och ibland även platser där denna samhällstruktur hade sin förankring, åtminstone fram till tiden omkring 1300. Fram till dess låg makten i landskapet centralt i järnåldersbygderna i anslutning till byar och annan bebyggelse. Det är här, i de områden som var bäst lämpade för jordbruk som vi finner storhögar, vapengravar, runstenar och stenkyrkor. Efter 1300 får vi allt fler tecken på att de rumsliga förhållandena för herraväldets bas började förändras genom att många huvudgårdar började flytta ut från byarna och även etableras i tidigare kolonisa-tions-områden. Denna rumsliga dimension av herraväldets utveckling kommer att studeras i avhandlingens avslutande del.
Frågan om kontinuitet eller diskontinuitet mellan vikingatidens och medeltidens samhälle är en av de mer spännande i skandinavisk historia. Kontinuitetens vara eller icke-vara har till exempel diskuterats vad gäller stadsväsendets framväxt, lokaliseringen av kyrkor i förhållande till hedniska kultplatser samt även bybebyggelsens uppkomst och lokalisering. Även det med-eltida frälsets eventuella ursprung i en vikingatida aristokrati har varit en av de frågor som berörts. För svenska förhållanden har vissa hävdat att Alsnö stadga var riktad till den ”gamla” hövdinga- och stormannaklassen som därigenom fick nya förmåner. En annan tolkning har
gjort gällande att stadgan endast avsåg medlemmarna i kungens hird. Diskussionen har således gällt om det var den befintliga stormannaklassen eller om det var personer gjorde tjänst hos kungen som konstituerade frälseklassen. Bland historiker verkar man många gånger se den gamla stor-mannaklassen som grunden till det medeltida frälset (jfr Bolin 1934:142, Andr³ 1960:83f, Rosén 1966, Christensen 1968:37ff). Svaret på frågan om kontinuitet eller inte har således växlat mellan olika forskare, kanske beroende på vilket perspektiv man intagit och beroende på vilket område som studerats. Vissa arkeologer har varnat för att parallellisera arkeologiskt belagda stormän med den aristokrati som under medeltiden framträder i skriftliga källor, då dessa källmaterial inte talar om samma sak (Varenius 1998:8). En del forskare har velat se ett kraftigt brott mellan vikingatidens aristokrati och det medeltida frälset, där det senare representerade en helt ny aristokrati som växte fram ur bondeklassen tack vare starka bindningar till kungamakten. För Mälardalens del har sätesgårdar och runstenar en negativ utbredning i förhållande till varandra i vissa områden (Larsson M G 1997:174, 181ff). Andra har dock hävdat en hög grad av kontinuitet för aristokratiska residens från yngre järnålder till medeltid, både i Mälardalen och Östergötland (Ambrosiani 1985, Rahmqvist 1996:158, Aspe-borg 1997, Berg 2000). I Norge har Dagfinn Skre presenterat en modell för hur gods-komplex liknande de medeltida storgodsen existerade och växte fram redan under järnålderns mellersta del. Avgörande för godsens framväxt var en kolonisation styrd utifrån huvudgården. Flera av dessa ”järnåldersgods” och deras strukturer kan även spåras under medeltiden (Skre 1996).
Detta leder till den viktiga om än något banala slutsatsen att frågan om kontinuitet eller diskontinuitet mellan vikingatidens och medeltidens aristokrati inte kan besvaras med ett enkelt ja eller nej. Förhållandena har sett olika ut i olika regioner. I Tiohärad, långt från kungamaktens centrum, är det svårt att se hur personer från allmogen med hjälp av kungens stöd helt skulle
Fig. 65 Inglinge hög är ett tydligt exempel på maktens manifestering i landskapet. Storhögen ligger på ett gravfält från yngre järnålder och ska sannolikt dateras till denna period. Högen är inte undersökt, men dess existens visar att ett magnatresidens bör ha funnits i när-området. Foto förf.
kunna bryta den gamla aristokratins lokala makt. På andra håll i landet kan utvecklingen ha varit mer diskontinuerlig beroende på att en framväxande kungamakt där lyckades med att bryta den gamla aristokratins herravälde. Frågan om man vill se utvecklingen som kontinuerlig eller diskontinuerlig beror också på vad man lägger i de båda begreppen. Om man som i det här fallet snarare vill hävda en strukturell kontinuitet än en rent personlig har kontinuiteten kanske varit större än man vanligen trott.
Man kan också diskutera på vilken grund som denna strukturella kontinuitet vilat. Var den ekonomiskt eller socialt betingad? Många gånger sammanfaller förekomsten av skilda ”maktmanifestationer” som storhögar, runstenar, romanska kyrkor och senmedeltida huvud-gårdar med den bästa jordbruksmarken. Man skulle därför kunna hävda att den strukturella kontinuiteten närmast var av ekonomisk art. Genom att det är i dessa områden som vi har de bästa förutsättningarna för jordbruk koncentreras också ett eventuellt överskott hit och därmed också möjligheterna till att på något sätt manifestera detta överskott. Därför hittas ”åter-kommande” maktmanifestationer i dessa områden.
Naturligtvis har den ekonomiska grunden varit av stor betydelse när det gäller vilka områ-den som kom att bli knutpunkter för herraväldet i landskapet. Det är också så, vilket påpekats tidigare, att de flesta medeltida huvudgårdar kan återfinnas i de centrala delarna av respektive land där de bästa förutsättningarna för jordbruk sannolikt återfanns. Men huvudgårdar fanns även i områden där förutsättningarna för exempelvis åkerbruk inte var de bästa och i en del fall har platser som under järnåldern framstår som maktcentrum försvunnit som sådana i medeltid trots att de legat i ”ekonomiskt fördelaktiga” områden. Därför kan man också hävda att även sociala bindningar i landskapet måste ha varit betydelsefulla för den strukturella kontinuiteten. Här kommer man in på de tankar kring ”platsens betydelse” som berördes ovan. Det är tyd-ligt att det finns platser där betydelsen av samhällets kollektiva medvetande runt en gård var av största vikt för dess existens som maktcentrum. Det gällde exempelvis huvudgårdar som
Fig. 66 Lannaskede kyrka med sin baldakinportal och “Eskilstunakista”, vilken idag står rekonstruerad i vapenhuset, är ett exempel på en strukturell kontinuitet mellan de mag-nater som begravdes i de rika vapengravarna i Broby och de som lät uppföra de romanska stenkyrkorna. Foto förf.
under hela senmedeltidens lopp var boställen för häradshövdingar och gårdar som genom att vara huvudgårdar och därmed också ett maktcentrum under lång tid, kom att erhålla en form av social kontinuitet. Även vid dessa gårdar har den ekonomiska basen varit betydel-sefull för gårdens ställning som maktcentrum, men inte allena avgörande. I de flesta fall har säkerligen den strukturella kontinuiteten baserats på de socioekonomiska förutsätt-ningarna och föreställningarna kring en plats.
Även om man kan tala om en strukturell kontinuitet vad gäller herraväldets utövande, så är materialets karaktär sådan att ju längre tillbaka i tid vi kommer, desto mer svävande blir lokaliseringen av herraväldet. I senmedeltid kan enskilda gårdar genom skriftligt källmaterial eller som befästa gårdslämningar visas ha varit centrum för ett lokalt herravälde. När vi går längre tillbaka i tid till tidig medeltid kan kyrkobyggnadernas utseende avslöja att någonstans i socknen, kanske i anslutning till kyrkan, bodde det en lokal magnat. Går vi ännu längre tillbaka i tiden kan runstenar och gravfynd på samma sätt visa vilka bebyggelseenheter som med allra största sannolikhet hyste en storgård. Kunskapen om herraväldets exakta position i landskapet går alltmer förlorad ju längre bakåt i tiden vi kommer. Genom skriftliga källor har vi under medeltiden möjlighet att lokalisera och studera enskilda frälsemän och deras gods. Herraväldet kan följas ner på en förhållandevis låg nivå. I tidig medeltid och sen vikingatid handlar det snarare om regionala magnater som syns i materialet. Den nivå som en enskild frälseman representerar under 1400-talet, går p.g.a. källmaterialens karaktär inte att återfinna i sen vikingatid eller tidig medeltid. Det är alltså viktigt att komma ihåg att ju längre tillbaka i tiden vi kommer desto mer förlorar herraväldet sin rumsliga exakthet och desto mindre möjlighet får vi att studera andra delar av herraväldet än dess allra högsta nivå.
Samtidigt som det går att spåra en sorts strukturell kontinuitet när det gäller var i landskapet som herraväldet utövats skedde det också förändringar i herraväldets utövning. Genom det stora antalet frälsemän som omtalas i det skriftliga källmaterialet från senmedeltid förefaller det som om stora och kanske helt nya grupper velat ta del av de fördelar som ett innehav ett lokalt herravälde i form av frälsestatus innebar. Utifrån den gjorda analysen verkar man kunna tala om två olika grupper av medeltida frälsemän. Under vikingatid och tidig medeltid, verkar kontrollen över lokalsamhället ha varit begränsat till en mindre grupp jämfört med stora grup-pen av frälsemän under senmedeltid. Denna grupp, som vi för enkelhetens skull om än något anakronistiskt, kan kalla för ”runstensfrälset”, var den grupp som i sen vikingatid manifesterade
sin kontroll genom att resa runstenar och så småningom också lät bygga stenkyrkor vid sina huvudgårdar. Det var dessa personer som kontrollerade de storgods som fanns i stora delar av järnåldersbygden. Genom spridningen av runstenar och romanska stenkyrkor kan detta ”run-stensfrälse” beläggas över i princip hela den gamla järnåldersbygden. Denna lokala aristokrati fortlevde i viss utsträckning också i medeltidens senare del. Det är huvudsakligen inom denna grupp vi hittar innehavarna av de huvudgårdar som under senmedeltid verkar ha existerat under väldigt lång tid.
Men från och med 1300-talets början verkar en ny typ av frälse uppträda vid sidan om det gamla runstensfrälset. Denna grupp framträder i det skriftliga källmaterialet som en stor grupp av lågfrälsemän vilka kanske främst kan knytas till den grupp av huvudgårdar som bara existerade under kort tid. Det rör sig sannolikt om personer som genom att börja göra rusttjänst ville och kunde ta del av det lokala herraväldet. ”Runstensfrälset” kompletterades med ett rusttjänstfrälse. Via införandet av det formella frälset öppnades möjligheter för andra än
medlemmarna av det gamla ”runstensfrälset” att etablera sig som frälsemän och ta del av det lokala herraväldet. Genom att göra tjänst som beriden krigare och slippa betala skatt kunde den egna ställningen förbättras och den sociala statusen höjas. Det lokala herraväldet delades upp på allt fler händer. Den möjlighet till förändring och därmed också ”ståndscirkulation”
som rusttjänstens införande öppnade, var av stor vikt för en grupp av storbönder som hade de erforderliga resurserna och också viljan att försöka etablera sig som frälsemän.
Den fråga som då inställer sig rör huruvida denna förändring var en reell förändring el-ler enbart något som genom det skriftliga källmaterialets uppdykande under senmedeltiden synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Det är ju fullt möjligt att det redan under tidig medeltid fanns en stor grupp som motsvarade det senmedeltida lågfrälset men som aldrig kommer till tals i källmaterialet. Om en sådan grupp existerade är det inte sannolikt att dessa personer hade möjlighet att manifestera sin existens genom att bygga stenkyrkor.
Man kan erinra om att under vikingatid och tidig medeltid så omgav sig enskilda magnater med ett väpnat följe, sin hird och storleken på följet var ett värdemätare på magnatens bety-delse (Steuer 1982:54ff, 434, Herschend 1994, Varenius 1998:17ff). Att personer med väpnade följen existerade även i Smålands inland visar till exempel runstenarnas titulatur. Att den härskare som satt i Ingelstad omgav sig med ett väpnat följe av viss omfattning är sannolikt. Möjligen ska man se de många lågfrälsemän som dyker upp i senmedeltid som ”arvtagare” till medlemmarna i dessa väpnade följen. Bakgrunden till det stora antalet frälsemän i Småland ska diskuteras i ett senare sammanhang (kap. 13), men en orsak skulle kunna vara att många lågfrälse personer i stor utsträckning ingick i följet till andra mer välsituerade frälsemän. Att även medeltida stormän omgav sig med ett väpnat följe framgår med all tydlighet av en stadga från 1335 som angav att vid möten i fredstid fick en biskop infinna sig med ett väpnat följe på trettio man, en riddare eller sven i rådet med tolv man, en sven eller riddares vederlike med sex man och slutligen en ”mindre man för sig” med två man (Rosén 1966:281). Till vissa delar har säkert dessa följen bestått av olika lågfrälse personer. Att ingå i det väpnade följet till en storman, eller att göra annan tjänst gav en viss möjlighet till försörjning för många lågfrälse personer.
Att det rådde ett nära tjänsteförhållande mellan hög- och lågfrälset under medeltiden verkar sannolikt även om frågan för svensk medeltids del ännu inte är särskilt utredd. Möjligen kan man se hur frälset under senmedeltiden alltmer utvecklades mot ett tjänstefrälse där innehav av tjänst blev allt viktigare för försörjningen jämfört med innehav av jord. Som exempel kan nämnas den betydelse som inkomsterna från tjänsten som häradshövding hade för lågfrälset (Claëson 1987). I Danmark finns flera exempel på att personer ur lågfrälset gjorde tjänst hos olika kyrkliga institutioner eller hos världsliga stormän. Adelsbrev utställdes efter förbön av högadelsmän och den nyadlade, trogne tjänaren fick ibland en vapensköld som liknade sin beskyddares (se Samuelsson 1993:228 och där anf. litt.). Överhuvudtaget har sannolikt patron/klientrelationer, d.v.s. relationer där personer ur högfrälset beskyddat och hjälpt låg-frälse personer mot att de fått deras stöd vid olika konfliktsituationer spelat en stor roll under medeltiden. Tjänst hos olika institutioner och stormän har sannolikt varit avgörande för att delar av lågfrälset skulle kunna upprätthålla sin status.
Från Småland finns ett par exempel som kan anföras som indicier på detta. Det första gäller Abraham Brodersen och hans fogde Peter Nilsson. Abraham Brodersen är kanske urtypen för den medeltida rovriddaren som genom giftermål erhöll stora jordegendomar i södra Småland. Genom att bli drottning Margaretas gunstling erhöll han även stora förläningar i Halland, Västergötland och Småland i slutet av 1300-talet, bl. a. Finnveden. Hans karriär ändades abrupt då han 1410 avrättades av Erik av Pommern under belägringen av borgen Sönderborg på Als, officiellt för att ha kränkt den frid som kungen utlyst över Als. I början av 1400-talet nämns väpnaren Peter Nilsson (snedbjälke) som Brodersens fogde på Piksborg. Peter Nilsson var fogde på Lagaholm 1399 och på Piksborg 1403-1411. Efter Brodersens död omtalas han också som fogde på Flataryd 1415 och 1421 omtalas en Peter Nilsson som fogde på Trollaborg (Härenstam 1946:73ff, Stibéus 1992a). Alla dessa borgarna var fram till
1410 i Brodersens händer, och det är möjligt att Peter Nilsson, som för övrigt var Broder-sens svärson, fungerade som hans ”läntagare” och skötte borgarna i Finnveden åt sin herre i början av 1400-talet. Att Peter Nilsson förefaller ha varit i Brodersens tjänst verkar vara ett rimligt antagande.
Ett annat exempel som sannolikt döljer en patron/klientrelation kan hämtas från Värend och huvudgården Vederslöv som tidigare berörts. År 1473 köpte Arvid Trolle på Bergkvara gården Vederslöv av väpnaren och häradshövdingen Magnus Nilsson och hans hustru Karin Sigvardsdotter (Almquist 1938:146). Trots att Magnus Nilsson sålt sin huvudgård så fortsatte han att skriva sig till Vederslöv i ytterligare tretton år. Samtidigt var han häradshövding i Kin-nevalds härad. Magnus Nilsson fungerade närmast som en sorts ”arrendeväpnare” åt Arvid Trolle. Kanske ska man se hans position efter 1473 som fogde åt Arvid Trolle, där han fortsatte att sköta sina gods som tidigare även om han av någon anledning blivit tvungen att sälja dem. Att tolka förhållandet mellan Magnus Nilsson och Arvid Trolle som en patron/klientrelation ligger nära till hands.
Inledningsvis nämndes också huvudgårdarna i Tjureda socken. Där framgick det att Karin Olofsdotter stod i ett klientförhållande till Birgitta Haraldsdotter på Eknaholm. Som tack för sin långa och trogna tjänst fick Karin två gårdar i Ekna i gåva. Gåvan omvandlades sedan till