ett aristokratiskt samhälle?
Analysen av de medeltida kyrkobyggnaderna visade tydligt att undersökningsområdet under tidig medeltid dominerades av en grupp med magnater som kontrollerade större delen av de områden som sedan järnålder hyst bebyggelse. Genom sambandet mellan romanska stenkyrkor och runstenar kunde man ana att denna sociala struktur även kan gå tillbaka till förhistorisk tid. Frågan blir då hur dessa magnater framträder under yngre järnålder. Avsikten är att se om det medeltida frälset kan söka sitt ursprung i en vikingatida aristokrati. Var samhället i Småland hierarkiskt uppbyggt redan under vikingatid? Ansluter också detta område till den allmänna bilden av den yngre järnåldern som ett aristokratiskt samhälle som senare tids forskning etablerat?
Det tillgängliga källmaterialet från yngre järnålder är dock inte särdeles stort. Eftersom det saknas undersökningar av boplatser från den aktuella perioden får analysen bygga på runstenar och gravmaterial. Småland är ett landskap med förhållandevis många runstenar varför deras lokalisering och inskrifter kan säga en del om samhällets struktur. När det gäller gravmaterial finns ett stort antal bevarade gravfält från yngre järnålder men dessvärre är andelen arkeolo-giskt undersökta gravar i Småland som tidigare nämnts liten. De flesta gravar som undersökts, undersöktes i slutet av 1800-talet då framför allt höggravfält i Finnveden var föremål för undersökningar av kyrkoherde Palmgren (Palmgren 1875, 1879-81a-c). För övrigt har oftast enstaka gravar undersökts i samband med mindre exploateringar. De flesta av dessa under-sökningar har skett under 1900-talets första hälft. Av de gravar som undersökts är inte heller alla säkert daterade. Det gör det något problematiskt att använda gravar, både vad gäller deras yttre former och inventarier för en mer detaljerad studie av sociala förhållanden. Egentligen borde analysen omfatta företeelser som gravarnas yttre former och läge i landskapet, men detta skulle leda för långt i detta sammanhang. Denna fråga har delvis belysts på annat håll (Hanson 1999c). Nedan kommer analysen att koncentreras till att se vad runstenar och förekomsten av vapengravar avslöjar om samhällets sociala struktur under yngre järnålder. Målsättningen är att skapa en översiktlig bild av samhällets struktur vilken ska användas som jämförelse till den bild som kyrkorna gav av den tidiga medeltidens samhällsstruktur. Ett källmaterial som brukar användas vid denna typ av analyser är skattfynd men eftersom endast ett fåtal vikinga-tida skattfynd är kända från området har de inte bedömts kunna ge något ytterligare bidrag till bilden av det vikingatida samhället och har därför inte använts.
Forskning kring runstenar, varför de restes, vem som reste dem och deras innebörd har under lång tid intresserat flera vetenskapliga discipliner, förutom arkeologer även språkfors-kare och historiker. Medan den äldre forskningen kring runstenar framför allt var språkligt inriktad har runstensforskningen under senare år, inte minst inom arkeologin, mer betonat runstenen som samhällsfenomen där frågor kring runstensresandet och runstenarnas kontext kommit allt mer i fokus (Sawyer 1989, Johansen 1997, Zachrisson 1998). Gemensamt för den moderna arkeologiska forskningen kring runstenar, är synen på runstenarna som metaforer för andra förhållanden i samhället, där inte minst runstensresarna och deras position i samhället betonats. Under 1980-talet började de vikingatida runstenarna användas som underlag för tolkningar av sociala sammanhang, där bland annat analyser av omnämnandet av vissa titlar, som ”thegn”, ”dreng” och ”skeppare” användes för att studera den danska statsbildningen (Randsborg 1980, Christophersen 1982). Användningen av runstenar i ett socialt samman-hang och som bakgrund till medeltida förhållanden har sedan använts av flera forskare
(Rid-dersporre 1989, Anglert 1995:36ff). Bakom dessa tolkningar ligger den idag förhärskande synen att runstenarna rests av samhällets överklass, storbönder och lokala hövdingafamiljer. Det var dessa som hade råd att bekosta uppförandet av runstensmonumenten. Orsaken till runstensresandet var sannolikt flerfaldig, bl. a. omtalas många gånger arvsförhållanden, men gemensamt för alla runstenar är att de också fungerat som ”statusmarkörer” och använts för att manifestera gamla eller nya sociala klasser.
Här är synen på runstenarna som ”statusmarkörer” central. Runstensresandet ses som en social manifestation där någon eller några personer ville markera ett viktigt förhållande eller en händelse på ett bestående sätt i landskapet. De personer som stått bakom resandet av runstenar har av allt att döma tillhört samhällets övre skikt. För detta talar främst runstenarnas textuella innehåll samt deras relativa ovanlighet. Det intressanta blir därmed var i landskapet runstenarna restes samt innebörden av de inskrifter de innehåller. Lokaliseringen blir ett sätt att lokalisera frälsets möjliga föregångare.
Runstensresandet tar sin början i folkvandringstid men fick i Sverige sitt verkliga genomslag först under 1000-talet. I Danmark verkar de flesta runstenarna ha rests under sent 900-tal eller 1000-talets början. Sammanlagt finns runt 2000 runstenar i Norden, varav närmare 1750 i det medeltida Sverige. Av dessa återfinns mer än hälften, cirka 1000 i Uppland (Sawyer 1989:185). Seden att resa runstenar är alltså väldigt ojämnt spridd över landet. I Götaland är runstenar sällsynta i de områden som starkast kan knytas till den blivande kungamakten. Även i Danmark är runstenarna sällsynta i rikets kärnområde, på Fyn och Jylland, men vanliga i Skåne och på Själland. Idag ser många också runstensresandet som en kristen sed. Ytterst få runstenar kan uttalat sägas vara hedniska (Sawyer & Sawyer 1993:15f).
Inom undersökningsområdet, Tiohärads lagsaga finns eller har funnits ett åttiotal runstenar av vikingatida typ fördelade på fyrtiofyra socknar (fig. 58) (se bil.3). Dessutom finns ett par tidigmedeltida gravhällar med runinskrifter. En del av runstenarna i området är idag förkomna men kända genom avbildningar, andra är enbart bevarade som fragment. Flest runstenar, trettiosju stycken, finns i Njudung, trettio återfinns i Finnveden, medan femton påträffas i Värend. Koncentrationen till Njudung blir ännu större om man betänker att detta land till ytan är betydligt mindre än både Värend och Finnveden. Runstensresandet slog igenom betydligt kraftigare i detta område än i övriga Tiohärad. I Njudung finns flest runstenar i Vetlanda socken med tio följt av Alseda med sju. I Finnveden är Berga socken den runstensrikaste med fyra runstenar. Ytterligare fyra runstenar ska enligt en tradition ha murats in i den nya kyrka som byggdes under 1800-talet (Kinander 1935-61:90ff). Runstenarna uppträder i områden som utifrån järnåldersgravfältens spridning framstår som tätt befolkade under yngre järnålder. Dessutom finns några runstenar längs antagna kommunikationsleder mellan Värend och Nju-dung och Värend och Finnveden. De småländska runstenarna har publicerats i Småländska runinskrifter och även bearbetats i en utförlig C-uppsats (Kinander 1935-61, Zachrisson 1985). Beteckningen Sm+nr nedan härrör Smålands runinskrifter (Kinander 1935-61).
Att runstenar försvunnit visar att trots att det rör sig om stora och tunga materiella läm-ningar har de i ett flertal fall förstörts. Hur representativt det bevarade materialet är svårt att
Fig. 59 Runsten vid Transjö, Hjortsberga sn (Sm5). Inskriften lyder: “ Göt satte denna sten efter Kjell, sin son. Han var minst bland män en gnidare”. Foto Smålands museum.
svara på. Även om ett stort antal runstenar skulle vara försvunna är det inte troligt att så många skulle vara försvunna att den relativa fördelning som framstår av det bevarade materialet där flest runstenar förekommer i Njudung skulle förändras. De småländska runstenarna är relativt enkla till sin form och saknar oftast ornamentik. På språkliga grunder anses runstenarna i Småland huvudsakligen vara resta under 1000-talet (Kinander 1935:23).
Runstenarna i Tiohärad är i allmänhet huggna i granit och har rundad eller tillspetsad topp. Utsmyckningen på stenarna är oftast enkel, endast i ett fåtal fall förekommer djur-ornamentik. Därmed liknar de småländska runstenarna de västgötska. Det kristna inslaget på runstenarna är relativt stort. Nästan två tredjedelar av de bestämbara runstenarna i Småland är försedda med kors. Inskrifterna är enhetliga och följer oftast formuleringen ”NN reste denna sten efter NN, sin (fader, broder osv.)”. Zachrisson framkastar hypotesen efter en översiktlig genomgång
av kompositionstyper och stilelement, att de äldsta runstenarna i Småland finns i Tjust, Ek-sjöområdet, Växjöområdet och eventuellt även i Kalmartrakten. Det som idag framstår som centrala, runstensrika områden, Finnveden och Njudung tillhör utifrån dessa kriterier den senare delen av runstensresarperioden i Småland (Zachrisson 1985:50)
Av runstenarna i Kronobergs län som Kinander studerat mer ingående är ingen huggen med det äldsta germanska alfabetet. Det sk. ”svensk-norska” alfabetet förekommer i en inskrift, det sk. ”danska” i 33 fall och det yngre helstungna alfabetet i 12 fall. Flest inskrifter med det helstungna alfabetet förekommer i Värend. Flest korsförsedda runstenar förekommer i Sun-nerbo där de korsförsedda runstenarna är tre gånger så många som de utan kors. I Värend råder det motsatta förhållandet (Kinander 1935-61:6, 13).
Zachrisson antar att ungefär två tredjedelar av runstenarna återfinns på ursprunglig plats. Detta innefattar inte de runstenar som finns på kyrkogårdar och vid kyrkor, vilka enligt Zachrisson måste anses vara flyttade hit. Eftersom den äldsta belagda kyrkan i Småland, träkyrkan i Aringsås är daterad till år 1116 och runstenarna huvudsakligen tillhör 1000-talet finns här ett kronologiskt glapp (Zachrisson 1985:11). Andra forskare menar att runstenar vid kyrkor mycket väl kan stå på ursprunglig plats (Gräslund 1991:133). Birgitta Johansen anser att ett urval av runstenar flyttats till kyrkor. De runstenar som haft rätt historisk betydelse och rätt släktmässiga förankring med hänsyn till kyrkobyggnaden har flyttats hit. Framför allt verkar runstenar som tidigare stått på gravfält ha flyttats till kyrkor/kyrkogårdar. När runstenarna murats in i kyrkobyggnaden har det oftast gjorts i anslutning till öppningar, inte minst portaler (Johansen 1997:171ff, 192ff). Om de flyttats bör det sannolikt inte ha varit någon längre sträcka. Placeringen vid kyrkan, oavsett om den är primär eller sekundär, gör att man kan ana ett samband mellan runstensresarens familj och kyrkobyggnaden. Förutom vid kyrkor före-kommer runstenar framförallt vid vägar, broar, vadställen samt vid gravfält (Zachrisson 1985:11).
Rent allmänt ansluter runstenarna till de centrala jordbruksbygderna och den gamla järn-åldersbygden i Småland. Visst inflytande över deras placering anser Zachrisson att det övergripande kommunikationsnätet har haft. Ungefär 10 % av de antagna vikingatida bebyg-gelseenheterna i Värend, Finnveden och Njudung har rest runsten (Zachrisson 1985:52). Därmed framstår runstenarnas exklusivitet i dåtidens samhälle som tydlig. Runstenar var inget som vem som helst i samhället hade möjlighet till eller kanske ens fick resa.
inskrifternas innehåll - släktskap och titlar
Tittar man på inskrifterna ser man att män dominerar, både som resare av sten och som föremål för resandet. Fyra ensamma kvinnor förekommer som resare och i sex fall reser kvinnor och män tillsammans sten. Inte i något fall förekommer att en ensam kvinna är föremål för resande av sten. Precis som i Sverige i övrigt reser man stenar över fader (36%), broder (26%) och son (25%) (Zachrisson 1985:39f). I flera fall kan släktskap anas mellan olika runstenar, vilket visar betydelsen av anor, börd och släkthistoria i den yngre järnålderns samhälle. En människas plats i samhället avgjordes av hans eller hennes härkomst(Gurevich 1979:145, 1985:100).
Främst i raden bland dessa runstenar är en ensam runsten som står på en udde en bit från kyrkan i Norra Sandsjö, i Njudung. Inskriften omtalar sex generationer i rakt nedstigande led, ”Ärinvard lät resa denna sten efter Hägge, sin fader. och Hära, hans fader, och Karl, hans fader, (och) Hära, hans fader och Tegn, hans fader, (och) efter dessa fem förfäder” (Sm71) (fig. 60).Om stenen är
rest på 1000-talet och kan vi anta att Ärinvards släkts ”kollektiva minne” bör ha omfattat hela vikingatiden. Stenen är viktig på flera sätt då den dels visar vikten av familjens historia och vilken betydelse anorna hade som reglerare av den sociala praktiken, dels visar på en släkt som lyckats behålla sin sociala position under lång tid. En man vid namn ”Hära” omtalas också på en av runstenarna i Vetlanda (Sm110). En parallell till stenen i Norra Sandsjö är runstenen i Malsta i Rogsta socken i Hälsingland som omtalar sju generationer (Mogren 1994:84 anf. litt.).
Exempel på stenar som ”hör ihop” finns i Nöttja i södra delen av Finnveden. I Bolmaryd i Nöttja socken står en sten med inskriften ”Önd och Sven satte denna vård efter Assur” (Sm36).
I samma by men en bit därifrån står ytterligare en sten som av inskriften att döma är yngre än den förra. Här fastslås att ”Assur gjorde denna vård efter Önd, sin fader. Han var minst bland män en gnidare (niding), ej snål på mat eller snar till hämnd. På sin Gud den gode trodde” (Sm37). Av
inskrifterna att döma reser antingen först Önd och Sven, kanske två bröder, en sten efter en man (far?) vid namn Assur. En generation senare reser en annan Assur en sten över Önd, sin fader. Naturligtvis kan förhållandet mellan de två stenarna vara det omvända, att först reser Assur sten över sin fader Önd, varefter hans söner (?) reser sten över honom. Att det råder släktskap mellan stenarna är dock troligt och det visar hur en familj genom tre generationer manifesterar sin position som traktens ledare. Att yngre generationer namnges efter förfäder är ett vanligt inslag i samhällen där förfäderskult är vanlig, vilket var fallet i det fornnordiska samhället. Denna sedvänja lever kvar långt fram i tiden. Exempelvis är förnamnen för de medeltida svenska kungarna begränsade till ett fåtal namn som växlar över tid.
I Norra Ljunga socken (numera Sävsjö sn) står två runstenar, en i Sävsjö (Sm77) och en i Komstad (Sm76), som också sannolikt hör ihop. Stenen i Sävsjö har Vråe rest över sin broder Gunne, som dog i England, medan stenen i Komstad är rest över Vråe. Denna gång är det dottern Tova som rest stenen över fadern Vråe, som dessutom var Håkon Jarls stallare. Namnet Vråe tyder på att det är samma person som avses (von Friesen 1922).
Den titulatur som finns på runstenarna har i Danmark använts för att spåra den ”för-feo-dala” statens framväxt. Genom titlar som thegn, dreng, sven, m. fl. anser man sig kunna spåra personer som ingått i kungens hird (Randsborg 1980, Christophersen 1982). Det kan vara problematiskt att överföra resonemang om titulatur enligt danska förhållanden till Småland som ju inte på samma sätt kan sägas vara direkt inblandat i en statsbildningsprocess. Men även i Småland finns flera exempel på runstenar med titulatur av ovanstående slag. Framför allt återfinns denna titulatur i Finnveden och Njudung. I Finnveden återfinns en skeppare (Sm42 ”Assur, kung Haralds skeppare”), i Njudung en stallare (Sm76 ”Vråe, Håkon Jarls
stallare”). Båda dessa män omtalas som konungs respektive jarls män vilket är sällsynt bland
svenska runstensinskrifter. (Zachrisson 1985:42). Det ger också tydliga exempel på individer med personliga trohetsband till en härskare. Stallaren var under medeltid kungens rådgivare och stod närmast under jarl och biskop i rang. Skeppare återfinns framför allt på runstenar i kust-landskapen och har ansetts vara en befälhavare på ledungsskeppen. Andra titlar i detta samman-hang är två omnämnanden av ”thegn”, båda i Sunnerbo i Finnveden (Sm35 ”den bäste av fränder och thegnar som i Finnveden fordom levde”, Sm37 ” På sin Gud trodde den
gode thegnen”). I Värend finns ett omnämnande av fyra svenner (Sm16”(Rodsten och Eliv,
Åke och Håkan, svennerna,..”). I Västbo härad i Finnveden finns även ett omnämnande av en
dreng (Sm48 ”dreng harda godan”).
Utifrån epitet på andra runstenar visar det sig vilka egenskaper som skattades högt i det dåtida samhället. Det var viktigt att vara frikostig med mat, god mot sitt folk, ”mild i ord, på mat ej njugg” (Sm39), ”Han var minst av män en gnidare (oniding), ej snål på mat, ej snar till hämnd” (Sm37). Epitet av denna karaktär gör att man anar att de som stod bakom runstens-resandet var en mycket socialt medveten storbondeklass, med stora hushåll och mycket folk i sin tjänst som det gällde att försörja och styra på ”rätt” sätt. Dessa personer framstår som lokala hövdingar, sannolikt med betydande makt i sin hand när det gäller rättskipning, försvar och andra frågor av betydelse i lokalsamhället. Runstenar är en företeelse som kan knytas till
Fig. 60 Runstenen vid Norra Sandsjö kyrka (Sm71).
enskilda personer och de måste därmed ses som ett sätt att signalera den egna personens/släk-tens/familjens betydelse jämfört med andra. Mottagaren för dessa signaler har varit den övriga befolkning i området, men kopplingen mellan runstenar och vägar visar även på att man ville att signalen skulle uppfattas av de resenärer som drog förbi. Underlättandet av kommunika-tioner, bro och vägbyggen är även välkända fenomen som omtalas på runstenar. Stenar som omtalar utlandsfärder visar att man även i Smålands inland var en del av det samtida skeendet i världen bortom hembygden. Även landkrabbor från inlandet deltog i färder till England, till och med som skeppare. Ibland blev de begravda utomlands (Sm101).
Titlar som stallare, skeppare, thegn, dreng och sven, visar att dessa storbönder i vissa fall även lierade sig med de olika yttre inträngande makter av olika slag som under 1000-talet börjar göra sig gällande även i Småland. I Finnveden är olika typer av statusmarkörer betyd-ligt vanligare än i Njudung (Palm 1992:157). Att så stor del av de sydsmåländska runstenarna omtalar titlar som främst förekommer i danska sammanhang gör att det inte är uteslutet att södra Småland under 1000-talet framför allt var ett danskt intresseområde.
Seden att resa runstenar har varit särskilt vanlig i Njudung där ett stort antal runstenar restes i de centrala delarna av landet. Vetlanda och Alseda socknar framstår som exceptionellt rika på runstenar. I Vetlanda har fem stenar påträffats i anslutning till kyrkan eller på kyrko-gården. En har stått vid ”Klockarestugan”, även den i närheten av kyrkan. Vid Vetlandas marknadsplats, byn Torget, stod ytterligare en runsten. Runstenskoncentrationen i Vetlanda motsvaras till viss del av Berga i Sunnerbo. Även här fanns flera runstenar i anslutning till kyrkan, en marknadsplats som benämns Torget och på båda platserna har biskopen i Linköping under tidig medeltid skaffat sig huvudgårdar och sannolikt även legat bakom och påverkat kyrkobyggandet på de båda platserna (Schück 1959:288f).
Av de sju runstenarna i Alseda stod fyra stycken i byn Repperda (Sm87-90). En är försvun-nen men avbildad, en bevarad i fragment, en är starkt flagad och omöjlig att läsa, medan den fjärde slutligen verkar stå på ursprunglig plats vid ett gravfält. Om runstenarna i Repperda representerar olika generationer eller grenar av samma släkt går inte att avgöra, men det är inte osannolikt.
På många platser sammanfaller spridningen av runstenar, speciella gravar och vapengra-var, vilket tillsammans bidrar till att visa på platser dit ”makten i landskapet” koncentrerats. I Trotteslöv i Berga socken finns en storhög, två vapengravar och en runsten. Inskriften på runstenen är fragmentariskt bevarad och lyder ”..tulv, sin son av människor...” (Sm30). Strax söder
om gravfältet vid Hamnedatorp i Hamneda socken, med ett par storhögar, har två runstenar påträffats inmurade i den medeltida kyrkan (Sm32, 33). Även vid gravfältet vid Mjäryd i Södra Ljunga socken finns en storhög och här har också ett runstensfragment påträffats (förvaras på Smålands museum, utan inv. nr).
Det samma gäller för området kring Ingelstad i Östra Torsås socken i Värend, där ett run-stensfragment (Sm15) påträffats som ett trappsteg på kyrkogården. Dessutom står en runsten ett par kilometer norr om Ingelstad, i Nöbbele by. Denna sten (Sm16) har en lång inskrift som lyder ”Rosten och Eliv, Åke och Håkan, svennerna reste åt sin fader Kale, den döde, kumlet vitt synligt. Därför den gode icke skall glömmas så länge stenen står och runornas stavar”. Inskriften är intressant på
flera sätt, bl. a. eftersom fyra personer, bröder, omtalas som ”svenner”, när de reser sten över sin fader. ”sven” är en titel som omtalas på flera runstenar bland annat i Danmark och som tolkats tillhöra yngre medlemmar i kungens hird (Christophersen 1982:130f). Inte bara kungen utan även enskilda magnater omgav sig under vikingatiden med ett eget följe och svennerna i Nöbbele var sannolikt hirdmän till en lokal magnat med säte i Ingelstad. Run-stenarna i området visar således alldeles tydligt att samhället kontrollerades av en runstensresande ”aristokrati”.
gravarnas innehåll - vapengravar
En hel del gravar från yngre järnålder är trots allt arkeologiskt undersökta i Smålands inland. Huvuddelen av dessa undersöktes dock i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet varför materialet är behäftat med en hel del källkritiska problem, bl. a. rörande dokumentation.