något om makt
Makt och herravälde är begrepp som ofta används i olika typer av samhällsstudier. Som synes av avhandlingens syfte är de centrala begrepp även i detta arbete. Andra begrepp man kan hitta i studier med social inriktning är sociala system, sociala strategier och sociala mönster. Den konkreta innebörden och skillnaden mellan dessa begrepp varierar mellan olika författare. Gemensamt är att de alla berör frågor kring hur människor beter sig och interagerar i skilda situationer, något som begränsas av mer eller mindre dolda strukturer i samhället. Exempel på sådana strukturer kan var religiösa, ideologiska, politiska eller rent sociala (kön, ålder, per-sonlig status m.m.). Under senare år har arkeologin gått från att studera enskilda ”kulturer” och ”kulturgrupper” till ett mer antropologiskt och sociologiskt synsätt där studier av sociala system och strategier satts i fokus.
Under 1960- och 1970-talen dominerades den arkeologiska forskningen av tankar kring sociala system. Detta systemtänkande utsattes under 1980-talet för stark kritik. Kritiken riktade bland annat in sig på att systemmodeller har svårt att förklara varför systemen förändras. I ett systemtänkande riskerar också individen att reduceras till en viljelös aktör utan handlings-alternativ. Inom den postprocessuella arkeologin betonas snarare individens och den materiella kulturens roll som förmedlare av symboliska och därmed även sociala budskap (Hodder 1986, Shanks & Tilley 1987).
En viktig inspirationskälla för den moderna forskningen kring samhällets sociala för-hål-landen är den brittiske sociologen Anthony Giddens, vars struktureringsteori är ett försök att öka individens betydelse som aktör på systemens bekostnad (Giddens 1984, Johansson 1998). Enligt Giddens styrs människans sociala handlingar både av medvetna och omedvetna motiv och det är dessa handlingar som bidrar till att skapa samhälleliga institutioner. Bakgrunden till människans handlingar är den kontext hon lever i och de erfarenheter hon besitter. Gid-dens betonar att sociala institutioner skapas, reproduceras och vidmakthålls genom en daglig interaktion mellan människor. Individernas identitet är knuten till flera olika sociala kontexter och individen antar olika sociala roller beroende på i vilket sammanhang han/hon uppträder. Den process där människan intar olika sociala roller, konstrueras och rekonstrueras ständigt i det dagliga livet. Processen innebär en ständigt pågående strukturering av människans hand-lande där de strukturer som är inblandade utgör begränsningar men även ger möjligheter till sociala handlingar. Sociala strukturer existerar sålunda inte utan människan och hennes sociala handlingar och strukturerna bidrar till social interaktion och skapandet av sociala system.
Giddens struktureringsteori lägger stor vikt vid den enskilde aktören eller en grupp av ak-törer. Den bidrar samtidigt till att göra samhällsynen icke-statisk och möjliggör förklaringar av samhälleliga förändringar. Samtidigt är den egentligen inte direkt tillämpbar på ett arkeologiskt material där det ju ofta är svårt att nå ner till den enskilde individens ”biografi”. Arkeologer hamnar många gånger i diskussioner kring system. En kritik mot tidigare arkeologisk forsk-ning har just gällt förhållandet att man koncentrerat sig på att analysera mönster och system, för exempelvis varuutbyte, handel och maktrelationer, men missat att studera strukturer, det vill säga de regler och föreställningar som ger systemen mening (Shanks & Tilley 1987:51ff och anf. litt.). Men arkeologer har samtidigt en stor möjlighet att studera sociala strukturer eftersom dessa är ett resultat av mänskliga val och handlingar, vilka många gånger resulterar i materiella lämningar som i sin tur kan studeras arkeologiskt. Ett större problem är då det arkeologiska materialets inneboende kronologiska spännvidd och problemet med olika materials
samtidighet. Att knyta ett arkeologiskt material till enskilda individers handlande är många gånger omöjligt, likaså att genom ett arkeologiskt material studera de sociala strukturernas återkommande reproduktion. Man kan dock diskutera hur snabbt förändringar inom de sociala strukturernas reproduktion genomfördes i ett förindustriellt samhälle.
Den inneboende konservatismen hos landsbygdens befolkning inom vissa delar av sam-hällslivet är omvittnad. Det gör att man kanske ska räkna med långsamma förändringar av landsbygdens sociala strukturer. I det gamla allmogesamhället var individernas biografier i stor utsträckning på förhand givna. En far/son/sonson i en bondby levde i princip identiska liv, där jordbrukets årscykel utgjorde ramen (Asplund 1983:106f). Dessa förhållanden avser visserligen 1700- och 1800-talens samhälle men kan sannolikt också sägas ha gällt äldre för-hållanden. Att också medeltidens allmoge var konservativ och motståndare till förändringar märks till exempel vid Dacke-upproret i Småland som närmast hade karaktären av en reaktionär revolt mot dåtidens förändringar (Larsson 1999:117). Sociala förändringar var långsamma och märktes kanske inte ens på individnivå. En så omfattande förändring som kristnandet verkar många gånger ha varit en utdragen process som skedde utan större omvälvningar. Detta gör att man inte ska överdriva problemen med det arkeologiska materialets kronologiska spänn-vidd utan kan använda Giddens som inspiration och utgångspunkt även vid arkeologiska studier (jfr Gansum 1996).
Av avgörande betydelse för, och som en integrerad del i de sociala strukturerna är samhäl-lets rådande maktförhållanden. Makt handlar om styrning och kontroll av människor och om förmågan att påverka och förändra sociala skeenden. Människor som kan välja mellan olika handlingsalternativ har makt (Johansson 1998:424). Makt är ett centralt begrepp i en studie av den här typen. Makt är ett svårfångat begrepp som i dagens samhälle är något många verkar eftersträva men ingen erkänner att man innehar. Trots det finns makt mer eller mindre uttalat i alla samhällen. Weber definierar makt utifrån personers eller gruppers möjlighet att få sin vilja igenom i ett kollektiv även under motstånd från andra medlemmar av kollektivet (Weber 1987:34). Enligt Foucault är makt något som snarare kan sägas vara en allestädes närvarande kraft, vilken uppstår som resultatet av ett pågående växelspel mellan inneboende styrke-för-hållanden på olika områden (Foucault 1980:117ff). Makt är vidare något som utövas snarare än något som erhålles och precis som Giddens ser Foucault maktrelationer som intimt för-knippade med andra sociala relationer i samhället. Makten föder också motstånd.
Med ovanstående korta och förenklade diskussion kring maktbegreppet kan man konstatera att makt är något som är inneboende i samhällets sociala strukturer. Makt erhålls och bibehålls genom upprepad maktutövning varigenom maktrelationer och herravälden kan upprätthållas. Ett sätt att reproducera dessa herravälden är att använda den materiella kulturen i samhället och det är denna aspekt, materiell kultur som ett sätt att skapa, upprätthålla och reproducera herravälden, som ligger till grund för arkeologiska studier av makt. Det måste betonas att användandet av den materiella kulturen sker som en social handling inom den rådande struk-turen varför detta således på samma gång är ett utslag av strukstruk-turen och ett sätt att omforma densamma (jfr Shanks & Tilley 1987).
Arkeologiska studier kring maktrelationer bygger således på en tolkning av materiell kultur i någon form. Vissa materiella lämningar avslöjar genom sin monumentalitet, exklusivitet och dominerande position i landskapet att de personer som legat bakom deras tillkomst bör ha varit någon med betydande makt. Monumentala gravhögar, rika gravgåvor, exklusiva import-föremål och stora hallbyggnader förknippas allt som oftast med mäktiga personer. Under medeltid kan makthavare avslöjas genom residens, borgar samt särskilt utsmyckade kyrkor. Makt är således symboliskt uttryckt och manifesterad som materiella spår i landskapet.
Problemen uppstår när man konkret ska avgöra vilka lämningar i landskapet som avspeglar makt i olika områden. Här krävs att man tar hänsyn till den lokala kontexten. När det till exem-pel gäller småländska medeltidskyrkor så kan de i jämförelse med exemexem-pelvis skånska kyrkor verka förhållandevis oansenliga och utan några särskilda kännetecken. Men sett i den lokala småländska kontexten kan förekomsten av en stenkyrka i sig tas som belägg för att den aktuella kyrkan bör tolkas som en maktmanifestation (ang. kyrkor se kap.6). Vilka lämningar som kan sägas avspegla monumentalitet och makt är således relaterat till den lokala kontexten.
Men makt kan också existera på platser som saknar monumentala fornlämningar. Dessa blir naturligtvis svåra att spåra för en arkeolog, men även via ortnamn och ägoförhållanden kan makten i landskapet fångas (jfr Brink 1998, Berg 2000). Att således fånga maktens alla nedslag i landskapet är en komplicerad uppgift. I nedanstående studie har koncentrationen legat på att fånga makten genom materiella lämningar. Detta blir också naturligt eftersom materiella lämningar är det enda källmaterial som är gemensamt för hela den tidsperiod som studeras. Det skriftliga källmaterialet utifrån vilket man exempelvis skulle kunna identifiera godskomplex och därmed makt, är endast tillgängligt i större mängd för den allra yngsta delen av den studerade perioden. När det gäller ortnamn så avslöjar de ofta centralorter och stor-mannamiljöer på en mer regional nivå. I denna studie är intresset snarast fokuserat på den lokala nivån.
I centrum för makten, det lokala herraväldet, stod en makthavare i någon form. Dessa personer möter man ofta i termer av ”storman”, ”hövding”, eller ”magnat”. Med detta menas egentligen samma sak, en person som bott på eller kontrollerat en plats eller område och där varit den lokale härskaren över kringboende människor. Hur detta herravälde legitimerats har växlat med tid och rum. Utifrån dessa begrepp blir det ofta en manlig sfär av härskare som tonar fram trots att det många gånger inte går att avgöra vilket kön makthavaren hade. Dess-utom finns det åtskilliga bevis för att även kvinnor hade stor makt under både järnålder och medeltid (se ex. Herschend 1994:164ff, Wienberg 1997a). I den lokala kontexten kan nämnas Birgitta Haraldsdotter på Eknaholm som genom sin donation lade grunden för franciskaner-klostret i Växjö 1485. Även om manlig makt kanske var dominerande, inte minst inom den medeltida frälseklassen kan man dock inte utgå ifrån att den var allenarådande. Änkor som Birgitta Haraldsdotter var i princip jämlika med andra frälsemän på vissa områden.
Makt är således en i alla tider allestädes närvarande företeelse, knuten till både kvinnor och män. Rådande maktförhållanden har haft stor betydelse för samhällets utveckling. Det betyder däremot inte att makt och herravälden utövats och manifesterats på ett likartat sätt genom tid och rum. Maktutövning och herravälden kan vila på flera grunder, ideologiska, religiösa, politiska och ekonomiska, ofta samverkande i en kombination. För avhandlingens syfte är sättet att utöva makt under yngre järnålder och medeltid av intresse, speciellt mot bakgrund av frågan om det finns ett eventuellt samband mellan järnålderns magnater och medeltidens frälse. Saknas tecken på samband eftersom makt under de båda perioderna utövades på helt skilda sätt? Kan ett samband göras troligt eftersom makt utövades på ett likartat sätt under hela den studerade perioden? Om sättet att utöva herravälde förändrades, när skedde då detta och vilka konsekvenser fick det för landskapet? För att klargöra detta måste maktutövningen under den aktuella perioden belysas.
Makt och herravälde kan ses som synonymer, där herraväldet kan sägas vara det praktiska utövandet av makt. Med herravälde avses här den dagliga utövningen av makt, antingen den skedde som en följd av en persons position som lagman, kunglig fogde på en borg, eller i det egna hushållet. Herraväldet legitimeras på flera olika sätt, alltifrån religiösa föreställningar, traditioner, personliga egenskaper eller ämbete (jfr Weber 1987:56ff).
utövades av gårdsherren över hans egen familj och följe, den egna huvudgården med sitt tjänste-folk, men också över de underlydande landborna. Om frälsemannen dessutom hade en position i den lokala förvaltningen kunde herraväldet utsträckas till att gälla andra bönder i trakten. Själva positionen som frälseman gav säkerligen också huvudgårdens herre ett visst mått av herravälde över trakten enbart genom sina inneboende egenskaper i rollen som frälseman. Således var herravälde något som utövades från alla medeltida huvudgårdar men graden av och betydelsen av detta herravälde har naturligtvis varierat. Man kan möjligen ifrågasätta på vilket sätt det var möjligt för en frälseman som bodde på en mindre huvudgård med enbart ett par mindre torp under sig att utöva något reellt herravälde. Trots att herraväldet i detta fall sannolikt inte var utsträckt till eller erkänt av särdeles många personer måste man dock säga att på en principiell nivå var herraväldet av samma typ som för den frälseman som kontrollerade en större godsmassa. Med herravälde avses alltså i avhandlingen den makt som utövades från en huvudgård. Denna makt var på en principiell nivå av likartat slag, men i verkligheten fanns naturligtvis enorma skillnader mellan vilket herravälde som enskilda frälsemän kunde utöva. Hos lågfrälsets ”bottenskikt” var herraväldet knappast mer än ett ”vanligt” patriarkaliskt hus-bondevälde.
Arbetets koncentration till frälsets huvudgårdar och talet om dessa som centra för makt och lokalt herravälde ska dock inte ses som ett utslag av att allmogesamhället i övrigt var maktlös. Makt föder också som bekant motstånd. En välsituerad storbonde som aldrig tog steget in i frälseklassen hade kanske många gånger väl så stor makt i lokalsamhället som en fattig lågfrälse person. Att de småländska bönderna långt ifrån var maktlösa visar inte minst Dackeupproret. Men medan böndernas makt främst uppstod som ett utslag av gemensamt handlande, var frälsets herravälde på ett mer direkt sätt knutet till den enskilde frälsemannen som individ.
Makt ses ofta som intimt förknippad med religion och ritualer. I förhistoriska samhällen var kontakt med övernaturliga makter, samt gåvor och givmildhet två sätt att försäkra sig om makt. I det norröna samhället hade kungen två huvudsakliga uppgifter i fredstid, att sköta kontakterna med gudarna samt att leda rättsskipningen. I tider av ofred tillkom uppgiften att försvara landet. Dessa företeelser var basala för utövandet av herravälde även på lägre nivåer i samhället. På många av de storgårdar från yngre järnålder som undersökts under 1990-talet har kulten, genom fynd av guldgubbar, kunnat knytas till stora hallbyggnader. På dessa plat-ser har också rester efter specialiplat-serat hantverk och spår av importerade högstatusföremål framkommit. Det senare visar på betydelsen av prestigevaror och gåvor vilket verkar vara ett allmängiltigt fenomen i förhistoriska samhällen. Genom att kontrollera flödet av importföremål kunde makten och den sociala och politiska ordningen upprätthållas (Gurevich 1985:215ff, 1992b, Hedeager 1990:91f, Skre 1996:417). Genom att tillhandahålla rikligt med värdeföremål, hålla storslagna gästabud, samt vara frikostig med gåvor upprätthöll härskaren sin makt. När resurserna sinade riskerade herraväldet att vittra sönder. Maktutövningen vilade på personliga band mellan härskaren och följeslagarna, vilka genom gästabud och gåvor knöts till härskarens person. Samhället byggde på allianser mellan personer, kärnfamiljer och mindre släktgrup-per snarare än ätter (jfr Hermanson 2000). Framför allt var det viktigt att knyta sig till och underkasta sig en mäktig person, som kunde ge understöd och beskydd. Därmed framstår makten som personlig till sin karaktär. Makt grundades på personliga, ömsesidiga relationer mellan individer, vilka knöt ihop mindre släktgrupper.
Makten var knuten till person även i samhällets högsta nivå. Det innebar att politiska bildningar var instabila till sin karaktär. När härskaren dog eller på annat sätt tappade makten, föll ”riket” sönder. Detta märks tydligt i den statsbildningsprocess som kan spåras i Europas tidiga medeltid, där ett stort antal statsbildningar mer eller mindre upplöstes när härskaren
dog. Herraväldet var snarare knutet till det område där härskarens överhöghet erkändes, än till ett specifikt territorium. Det senare är något som kännetecknar den feodala staten vars framväxt innebar att staten stabiliserades, makten institutionaliserades vilket möjliggjorde statens fort-levnad vid skifte av härskare. Till skillnad från tidigare omfattade staten nu ett visst territorium, inte ett område som enbart accepterade härskarens överhöghet som person. Statsbildningen ledde till problem med territoriets kontroll och administration, vilket i Europa löstes genom det feodala systemet. Den feodala staten ersatte tidigare statsbildningar upp-byggda kring härskarens person och släkt med ett herravälde uppbyggt i flera hierarkier, vart och ett territoriellt avgränsat, där grunden utgjordes av läntagarens överhöghet över jorden inom sitt territorium (Dodgshon 1987:130ff).
För svensk del har historikern Thomas Lindkvist studerat den feodala statens uppkomst. Enligt Lindkvist skedde detta genom en övergång från yttre till inre tillägnelse av resurser. I den förfeodala staten kännetecknandes herraväldet av en överhöghetsrätt som var knuten till enskilda kungar. Grunden för deras överhöghet låg i att de lyckades knyta till sig stormän med hjälp av frikostiga gåvor och annat understöd. De resurser som detta krävde hämtades genom yttre tillägnelse, via plundringar och tributtagande av andra stammar. Det är i detta sammanhang som vikingatågen ska ses. När möjligheterna till inkomster via plundringar alltmer inskränktes tvingades kungamakten att övergå till en inre tillägnelse för att få resurser till att upprätthålla sitt herravälde. Det är i denna process som ett skatteväsende byggt på individuella och kollektiva skatter byggs ut. Det område som tidigare skulle ha ställt upp med ett visst antal krigare till ledungen skulle nu istället erlägga en viss skatt. Territoriet fick en helt ny roll mot tidigare, makten territorialiserades och den feodala staten uppstod. Slutfasen av denna process förlägger Lindkvist för Sveriges del till 1200-talets andra hälft (Lindkvist 1990).
Att denna svenska ”statsbildningsprocess” inte såg likadan ut i hela det område som sedermera blev svenskt har Thomas Wallerström visat för Norrbottens del. Först i och med freden i Teusina 1595 erkändes Norrbotten som en del av Sverige. Tidigare hade området närmast varit en svensk-novgorodsk allmänning. Under 1300-talet finns dock belägg för att den svenska kungamakten försökte etablera stödjepunkter i Norrbotten för att därigenom stärka anspråken på området. Kungamakten konsoliderades och territorialiserades i en pro-cess där introduktionen av jordbruk i kombination med ett överherravälde som garanterade männi-skor kungamaktens beskydd var avgörande. Wallerström betonar att kungamaktens terri-torialisering är intimt förknippad med genomslaget av en regalistisk syn på makten vil-ken utvecklades i Europa under 1100-talet och som slog igenom i Sverige under 1200-talet. När kungamakten gör anspråk på regala rättigheter, exempelvis allmänningsmark leder detta ofrånkomligen till ett behov av gränsläggning för att avgöra var olika makthavares rättigheter slutar respektive börjar (Wallerström 1995).
Även om makten och staten territorialiserades och institutionaliserades finns stora likheter mellan det feodala och förfeodala sätten att utöva makt på det rent personliga planet. Grunden i det feodala samhället var trohetseden mellan härskare och vasall. Denna ed var ett personligt trohetsband som till stora delar var av samma typ som de trohetsband som knöt ihop den vikingatida härskaren med sin hird. Den största skillnaden låg i trohetsedens ritualisering och religiösa sanktion under medeltiden. Exempelvis vilade vasallens och herrens händer på Bibeln i samband med att eden mellan vasall och herre svors. Samma typ av trohetsband knöt även samman den feodala landägaren och hans landbor (Gurevich 1985:185ff, Le Goff 1988:357). Likheter finns också i det sätt på vilket makten reproducerades. En feodal härskare skulle vara generös med gåvor och hålla rika gästabud, precis som sin tidigare föregångare. Generositet kännetecknade en stor man och gav ära, precis som tidigare. Rikedomar och inkomster skulle användas för att höja den sociala prestigen (Gurevich 1985:246ff). En studie av 1100-talets
politiska sfär i Danmark har visat att denna dominerades av löst sammansatta släktgrupper som bands samman av vänskapsförbund, giftermålsallianser och andra ömsesidiga beroenden.