Kort om topografi
Det område som valts som undersökningsområde utgörs av södra Smålands inland, ett område som under medeltiden omfattade de tre landen Värend, Finnveden och Njudung. Dessa tre land utgjorde tillsammans den s.k. Tiohärads lagsaga. Denna lagsaga framträder i slutet av 1100-talet medan namnet Tiohärad första gången är belagt 1266. Begreppet används sparsamt före 1320 då området oftare kallas Värends lagsaga. Möjligen utgjorde Värend ursprungli-gen en eursprungli-gen lagsaga i vilken de andra två områdena så småningom inkorporerades (Larsson 1964:22ff). Precis som andra lagsagor hade Tiohärads, eller Smålands lagsaga som den ibland kallades, en egen lag. Endast dess kyrkobalk är bevarad (se kap 6).
Eftersom området sålunda under medeltiden utgjorde en erkänd enhet har det fallit sig naturligt att använda den som en analytisk enhet i avhandlingen. Då också de tre delarna i lagsagan redan under förhistorisk tid var avgränsade regioner (jfr. Burström 1991) blir det naturligt att i ett makroperspektiv använda landen Värend, Finnveden och Njudung som analysredskap. Idag omfattar området hela Kronobergs län samt södra delen av Jönköpings län. Den sydöstra delen av Värend tillhör sedan den senaste länsreformen Kalmar län medan de sydvästra delarna av Västbo härad i Finnveden tillhör Hallands län. Hela undersöknings-området ingår dock i landskapet Småland (fig. 1).
I avhandlingen har de medeltida gränserna på området använts. Det innebär till exempel att den östra delen av Vissefjärda socken i sydöstra hörnet av Värend inte omfattats av stu-dien eftersom denna räknades som en del av Möre, medan den västra tillhörde Konga härad i Värend (Larsson 1964:2). I övrigt bestod Värend av de fem häraderna Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge och Uppvidinge. Landet gränsade i norr till Njudung, i väster till Finn-veden, i öster till Möre och i söder till det danska Blekinge och Skåne. Finnveden var indelat i tre härader, Västbo, Östbo och Sunnerbo och gränsade i väster och söder till de danska land-skapen Halland och Skåne och i nordväst till Västergötland. Till Västergötland hörde under medeltiden det småländska Mo härad. De tre socknarna Bondstorp, Källeryd och Åsenhöga i Mo härad räknades under medeltiden till Finnveden varför de också ingått i undersöknings-området. Då tillhörde Åsenhöga och Källeryd Västbo härad medan Bondstorp räknades till Östbo (Härenstam 1946:7). Njudung slutligen var indelat i två härader, Östra och Västra härad och gränsade i öster till Aspeland (fig. 12). Undersökningsområdet var således en perifer del av det medeltida svenska riket och utgjorde ett gränsområde mot det medeltida Danmark.
I arbetet har de medeltida socknarna använts för analyser (fig. 13-15). Precis som på många andra håll har sockengränser ändrats. Socknar har tillkommit och försvunnit under tidens lopp. För Värends del har de medeltida socknarnas utsträckning rekonstruerats av Lars-Olof Larsson (Larsson 1979-81), för övriga delar av området har sockengränserna från en karta över Jönköpings, Kronobergs och Blekinge ”höfdingdöme” utgiven av friherre S G Hermelin 1809 använts, då den ansetts ge huvuddragen i de medeltida socknarnas utseende (Hermelin 1807-18). Uppgifterna på denna karta bygger på äldre kartor varför sockengränserna sannolikt kan antas avspegla en medeltida situation. För den del av kartan som omfattar Värend är över-ensstämmelsen också god med de sockengränser som rekonstruerats av Lars-Olof Larsson. På de kartor över undersökningsområdet som presenteras i avhandlingen framträder således de medeltida kyrksocknarna. Rent tekniskt har kartorna framställts med Röda kartans
för-samlingsgränser som utgångspunkt. Dessa har sedan modifierats så att de i så stor utsträckning som möjligt ska motsvara de medeltida sockengränserna.
Småland är södra Sveriges största landskap vars inre delar till huvuddelen upptas av Syd-svenska höglandet som med sina högsta delar når över 300 m ö h. Topografin i Smålands inre kännetecknas dock till stor del av sin flackhet. De södra delarna av området ligger mellan 100-185 m.ö.h. och är en mycket sjörik urbergsslätt. Landskapet består av ett stort antal nord-sydliga drumlin- och åsbildningar med mellanliggande sjöar, vattendrag och våtmarker. I de norra delarna tilltar landskapets brutenhet med nivåskillnader på över 100 meter, medan de västra delarna i stor utsträckning utgörs av myrmarker. Berggrunden består till största delen av gnejs med inslag av äldre vulkaniska bergarter som porfyr och leptit. Smärre förekomster av sandsten finns vid Vättern och i Njudung. De lösa jordlagren består till övervägande delen av en mager urbergsmorän, men isälvsavlagringar förekommer i större ådalar, bl. a. längs Lagan och kring en del större sjöar som Bolmen och Åsnen. Ett stort antal större åar, som Lagan, Nissan, Emån, Ronnebyån, Mörrumsån och Helgeå avvattnar landskapet år väster, öster och söder. Vad gäller nederbörd så faller de största mängderna i de västra delarna, i gränsområdet mot Halland. Här återfinns också mycket omfattande myrmarker. Mängden nederbörd avtar ju längre åt öster man kommer och från en årlig nederbördsmängd på cirka 1000 mm/år i de västra delarna av Småland så är mängden nederbörd ”bara” 400-500 mm/år vid smålands-kusten i öster (Nationalencyklopedin 1995 artikeln ”Småland”).
Kulturlandskapet kännetecknas i stor utsträckning av en ensamgårds- eller mindre by-be-byggelse. Bebyggelsen är i stor utsträckning lokaliserad till nord-sydligt gående drumliner på vilkas höjdlägen både bebyggelse och åkermark återfinns. Dessa historiska bebyggelselägen har i princip alltid lockat till bosättning. I de centrala delarna av Värend är det på dessa drum-liner
Fig. 13 Medeltida socknar i Värend.
som olika fornlämningar, alltifrån senneolitiska hällkistor, bronsåldersrösen och järnålderns gravfält påträffas. En orsak till detta är att moränen på drumlinerna inte är ursvallad utan ofta innehåller finare fraktioner som mo och mjäla vilket ger de bästa förutsättningarna för åkerbruk. Dessutom tenderar moränens blockighet att öka i lägre liggande partier.
Idag är Småland ett landskap som helt domineras av barrskog. Mellan de stora skogarna återfinns mindre öppna gläntor av åkermark som på många håll idag är under igenväxning. Bilden av Småland som ett landskap dominerat av barrskog, framför allt gran, är dock en sen företeelse. Ännu Linnés 1700-talslandskap dominerades av lövskog huvudsakligen bestående av ek och bok. Först i och med det mer intensiva skogsbrukets genombrott under 1800-talet började granskogens dominans tillta. I Sunnerbo var landskapet delvis skoglöst på 1700-talet och bestod av stora sammanhängande ljungryar. Överhuvudtaget ger flera äldre lantmäterikar-tor uttryck för den skogsbrist som rådde på många håll under 1700-talet (Tollin 1999:39).
Det kulturlandskap som existerade i äldre tid var på många sätt öppnare än det som mö-ter idag, med ett betydligt mer omväxlande skogslandskap dominerat av lövträd. Insprängt i detta skogslandskap låg by- och gårdsbebyggelsen som huvudsakligen var småskalig även om enstaka större byar med över tio gårdar existerade. Ur näringsmässig synvinkel dominerades jordbruket snarare av boskapsskötseln än av åkerbruket. Över-huvudtaget var bruket av ut-marken och dess resurser, alltifrån jakt och skogsbete, till tjär- och beckkokning, kolning och
Fig. 15 Medeltida socknar i Finnveden.
järnfram-ställning av största betydelse för smålänningarnas försörjning långt fram i tiden. Just närings-livets mångsidighet gav de nödvändiga inkomsterna. Större delen av Småland var ett ensädes-landskap där huvuddelen av åkermarken besåddes varje år. I Njudung fanns dock bygder med både tre- och fyrsäde. Under 1500-talet hyste Småland och i synnerhet de sydvästra delarna mer nötboskap än andra svenska landskap, något som vittnar om boskapsskötselns betydelse. I genomsnitt fanns det 4-6 kor per hushåll i Småland under 1500-talet. Framför allt uppfödning av oxar för avsalu som drag- och slaktdjur var en omfattande näring. Småländ-ska oxdrifter till östdanSmåländ-ska kuststäder är kända under 1500-talet, även om deras omfattning är okänd. En annan betydande persedel och exportprodukt från boskapsskötseln var smör (Myrdal & Söder-berg 1991:84ff, Larsson 1999:143ff).
En av de mest betydelsefulla utmarksnäringarna var järnhanteringen. Den småländska lågtekniska järnframställningen, blästbruket, var omfattande under medeltiden. Basen för den småländska järnhanteringen var de sjö- och myrmalmer som är rikligt förekommande i sjöar och myrar. Järnframställning har ägt rum i Småland sedan förromersk järnålder men denna järnframställning expanderade kraftigt i omfattning under 1100- och 1200-talen, framför allt i östra delen av Möre, och något senare också i sydvästra delen av Finnveden. Medan produk-tionen under järnåldern skedde i anslutning till bebyggelsen flyttade den under tidig medeltid ut i utmarken, samtidigt som den upphörde i den tidigare järnåldersbygden. Det är tydligt att produktionen samtidigt ökade och blev effektivare i tidig medeltid genom införandet av nya metoder, bl.a. genom användandet av vattenkraft vilket åtminstone kan beläggas från 1300-talet. Järnproduktionen sköttes av bönder utan inblandning av några yttre ”makter” som frälset eller kungamakten och var för sydvästra Finnvedens del främst inriktad på den danska mark-naden (Larsson & Rubensson 2000).
Järnframställningen kan således endast indirekt kopplas till frälset. Det finns inte heller speciellt många belägg för att landbor i Småland betalade ränta eller skatt i järn när sådana uppgifter står att få under 1500-talet. Vid 1400-talets mitt finns uppgifter om att gårdar i Ab-raham Brodersens godskomplex erlade avrad i järn. I Arvid Trolles ägor i slutet av 1400-talet ingick fyra järnhyttor och smedjor (Larsson 1964:454). Sammantaget verkar den små-ländska järnproduktionen ha varit ett bondehantverk, en del av böndernas sammansatta ekonomi. Några direkta samband mellan den höga andelen frälse i Småland och järnhanteringen verkar inte ha förekommit. De områden där lämningarna efter järnframställningen är som mest om-fattande är de områden som har lägst antal huvudgårdar. Däremot kan man mycket väl tänka sig att inkomsterna från järnhanteringen var av sådan omfattning att vissa bönder därigenom kunde börja fullgöra rusttjänst.
yngre järnålder i Smålands inland
Namnet Småland på en stor del av det område som så småningom kom att bli en del av södra Sverige får sin förklaring när man studerar bebyggelsens utbredning under järnåldern. Det område som senare kom att bli Småland framträder här som ett stort antal ”små land” av bebyggda områden omgivna av mer eller mindre stora ödemarker, i alla fall om man ska tro fördelningen av järnåldersgravfälten i Småland (Hyenstrand 1984:152ff) ( se fig. 16).
Smålands inland tillhör de arkeologiskt mer outforskade delarna av Sverige. Några större sammanhängande arbeten kring områdets järnålder saknas med få undantag. Utifrån studier av gravfält och gravkombinationer har olika typer av bebyggelsehistoriska studier genomförts. Det gäller en rad C-uppsatser där olika delar av området varit föremål för bebyggelsearkeolo-giska studier (Klang 1975, Areslätt 1979, Artelius & Streiffert 1980, Berglund 1983, Tagesson
1983, Helander 1986). Gemensamt för dessa bebyggelsearkeologiska studier är det översiktliga perspektivet där den främsta avsikten varit att belysa järnåldersbebyggelsens utbredning under skilda tider och de förändringar som skett. Vidare har i samband med olika länshistoriska översiktsverk förhistorien i Jönköpings respektive Kronobergs län sammanställts, men dessa lider av bristen att vara begränsade till de sentida länsgränserna (Löthman & Varenius 1987, Hansson 1999b).
Den kunskap som finns om områdets järnålder bygger huvudsakligen på information från gravarnas yttre former. Eftersom Småland är ett område med en ur nationellt perspektiv låg arkeologisk undersökningsverksamhet saknas i stor utsträckning undersökta boplatser från yngre järnålder. Den forskning som gjorts om Småland har således fått utgå ifrån gravma-terialet. Med detta som utgångspunkt har Mats Burström försökt spåra och avgränsa olika regionala samhällsterritorier under vikingatiden i Värend, Finnveden och Njudung (Burström 1991). Resultatet visar att ovala stensättningar ska knytas till Värend medan rena höggravfält främst ska knytas till Finnveden och denna rumsliga variation för olika gravtyper står att söka i samhälleliga skillnader. Burströms arbete är utfört på en generell och översiktlig nivå, gravtyperna är inte analyserade i sin kontext, d.v.s. på gravfälten, utan varje enskild gravtyp analyseras enskilt. Detta leder till att resultaten ger en förenklad bild av verkligheten.
Med delvis samma utgångspunkter som Burström har Leif Nilsson studerat järnålders-gravfält i delar av Värend. Utifrån kombinationer av olika gravformer kan han inom Värend se skillnader mellan olika områden, eller subregioner. Utifrån förekomst av ovala stensättningar och dessas kombination eller ickekombination med rektangulära stensättningar på gravfält, kan olika subregioner urskiljas. Dessa subregioner ses som ett resultat av olika sociala grupperingar under sen järnålder (Nilsson 1990). Viss kritik kan riktas mot Nilssons angreppssätt då han jämställer ovala ofyllda stensättningar, en gravtyp som förekommer i mycket stort antal med
Fig. 16 Undersökningsområdets läge i förhållande till bebyggda områden (markerat med svart) under yngre järnålder så som de avspeglas av gravfält, gravfynd och ortnamn. Efter Callmer 1991.
rektangulära stensättningar, som i jämförelse med ovala stensättningar förekommer i mycket litet antal. Detta gör att man kan diskutera om rektangulära stensättningar på grund av sitt lilla antal verkligen kan användas som grund för en indelning i olika subregioner. Snarare borde kanske denna gravtyp kopplas till andra sociala företeelser i samhället.
I annat sammanhang har jag behandlat frågor om gravskicket i området med inriktning på sociala förhållanden. Denna diskussion byggde på gravarnas yttre former och gravfältens sammansättning av gravtyper. Främst studerades det varierade gravskicket i Värend. Ett flertal faktorer ansågs kunna ligga bakom gravskickets utformning; lokala traditioner, bebyggelse-struktur och lokala maktförhållanden. Analysen framhöll vidare vikten av att inte enbart dis-ku-tera storhögar i samband med maktstrukturer utan även andra gravtyper (Hansson 1999c).
Kunskapen kring områdets järnålder är sålunda relativt bristfällig. De studier som gjorts har också helt utgått från gravmaterial, ett gravmaterial som många gånger dessutom är dåligt undersökt. Den helt övervägande delen av de undersökningar som berört gravar från yngre järnålder utfördes i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet varför dateringen av olika gravtyper många gånger är problematisk. Dessutom finns det korologiska och kronologiska skillnader mellan olika delar av området när det gäller dateringen av olika gravtyper. Vissa gravtyper har använts under olika perioder av järnåldern i olika delar av Småland. Medan domarringar i norra delen av Småland huvudsakligen dateras till äldre järnålder verkar de i Värend kunna dateras till yngre järnålder (Tomtlund 1977, Löthman & Varenius 1987:73f).
Fig. 17 Sammansättningen av gravtyper på större gravfält (minst 35 gravar) från yngre järnålder i olika delar av Tiohärad.
Överhuvudtaget så skiljer sig gravformerna åt mellan de olika delarna av undersökningsom-rådet under yngre järnålder.
Medan gravfälten från yngre järnålder i Finnveden nästan uteslutande innehåller högar (fig. 18) består de för Njudungs del av en kombination av högar och runda övertorvade stensättningar. I Värend däremot är järnåldersgravfälten fyllda med en stor variation av olika gravtyper (fig. 17). Även om det som tidigare konstaterats verkar vara vissa gravtyper som dominerar i vissa delar av Värend förefaller det snarare som om det typiska för gravskicket i Värend just är variationen i de yttre formerna. Medan gravskicket var strikt ritualiserat i Finn-veden och Njudung, där man ”alltid” begravde sina döda i gravar som var runda och välvda (högar, runda övertorvade stensättningar), begravde man i Värend de döda i en hel mängd av olika typer av gravar, högar, runda övertorvade stensättningar, ovala ofyllda stensättningar, skeppssättningar, treuddar och domarringar. Just det varierade gravskicket framstår som det typiska för Värend (Hansson 1999c).
Det är alltså tydligt att det rådde helt olika principer för hur man skulle begrava sina döda i Smålands inre under yngre järnålder där gravskicket i Värend tydligt skiljer ut sig. De olika förhållningssätten till död och begravning framträder också i fråga om hur stor andel av respektive befolkning som begravdes i gravar som är iakttagbara ovan mark. Undersök-ningar av gravfält, inte minst i Mellansverige, har visat att antalet gravar på gravfälten ofta mer än fördubblas i samband med en undersökning. Detta måste också vara fallet i Värend. Det framkommer om man jämför antalet gravar på gravfält av yngre järnålderskaraktär med antalet jordeboksenheter så som de framträder i Gustav Vasas jordeböcker på 1540-talet. Vad en jordeboksenhet på 1500-talet representerar i form av antal människor eller gårdar är om-diskuterat. Här har uppgifterna om antalet jordeboksenheter endast använts för att få perspektiv på antalet gravar i Värend respektive Finnveden. På 1540-talet fanns det 2801 jordeboksenheter i Värend mot 2224 i Finnveden (se sid. 69). Detta kan jämföras med antalet gravar på gravfälten. I Finnveden uppgår enbart antalet högar på gravfält till över 7000. Till detta
Fig. 18 Gravfältet Kånna högar är med sina över 200 högar ett typiskt exempel på höggravfälten i Finnveden. Foto förf.
kommer ytterligare andra gravformer. Det totala antalet gravar uppgår kanske till 8000 gravar. Det kan jämföras med att det totala antalet gravar på gravfält i Värend, alltså även inkluderat gravfält från äldre järnålder, uppgår till cirka 4400. Trots det fanns det fler jordeboksenheter i Värend än i Finn-veden på 1540-talet. Detta leder till en hel del frågor.
Om man utgår från att jordeböckerna i grova drag är jämförbara med varandra och faktiskt visar att antalet enheter och därmed sannolikt också antalet människor var större i Värend än i Finnveden på 1540-talet, framstår skillnaden i antalet bevarade gravar på gravfält som anmärkningsvärd. Det finns ingen anledning att anta att befolkningsökningen skulle ha varit dramatiskt högre i Värend än i Finnveden under medeltiden utan de stora skillnaderna vad gäller antal gravar i förhållande till jordeboksenheter måste antingen förklaras av markant större bortodling av gravar i Värend eller att det fanns vitt skilda föreställningar kring begravning mellan de två områdena.
Sannolikt är andelen bortodlade gravfält större i Värend än i Finnveden eftersom grav-formerna här i högre utsträckning består av olika typer av stenkretsar och resta stenar, gravar som är betydligt enklare att röja undan än de högar som karaktäriserar gravfälten i Finnveden. Detta kan dock inte vara hela sanningen utan huvudförklaringen måste ligga i skillnader i synen på hur man begravde sina döda. Medan man i Finnveden verkar ha gravlagt en större andel av befolkningen i individuellt väl synliga gravar har sannolikt det motsatta förhållandet gällt i Värend. Här har en stor del av befolkningen begravts i gravar som inte är synliga ovan mark. Om förhållandet mellan antal gravar och antal jordeboksenheter på 1540-talet varit detsamma i Värend som i Finnveden, borde antalet yngre järnåldersgravar i Värend uppgå till nära 10 000, att jämföra med det kända antalet gravar från hela järnålder som är cirka 4400. Järnål-dersgravfälten i Värend avslöjar kanske därmed endast en mindre del av järnåldersbygden. Sannolikt är dess utbredning kraftigt underskattad.
Gravfälten skvallrar om ytterligare en intressant skillnad mellan de tre områdena. Om man lyfter blicken utanför undersökningsområdet och ser på vilka gravformer som användes i angränsande områden, ser man att Värend även här skiljer ut sig och verkar ha kontakter huvudsakligen åt söder. Samma varierade gravformer som finns i Värend återfinns också på gravfält från yngre järnålder i Blekinge, norra Skåne och till viss del i Halland. Ett mer strikt reglerat gravskick med högar och runda övertorvade stensättningar som i Finnveden/Nju-dung återfinns i Möre, i Mälardalen och i Västergötland (Selinge 1985, Hansson 1999c). Det är tydligt att Värend ur denna aspekt har haft sina kontakter åt söder med de blivande danska landskapen, medan de övriga delarna av Småland snarare verkar ha sina kontakter åt norr. Detta