Skriftliga källor och huvudgårdar
Det stora antalet senmedeltida huvudgårdar i Småland var det som ursprungligen väckte mitt intresse för det småländska frälset. Vid en genomläsning av olika verk som berör Smålands medeltid omnämns ofta frälsets huvud- och sätesgårdar. Genom att sammanställa de uppgif-ter man kan finna i lituppgif-teraturen, kan uppgifuppgif-ter om ett stort antal huvudgårdar åuppgif-terfinnas och därmed kan en översikt över områdets frälse och deras huvudgårdar erhållas. Det ska genast göras klart att den översikt som presenteras nedan bygger på sammanställning av tidigare historisk forskning. Huvudsakligen är det två doktorsavhandlingar i historia, Curt Hären-stams ”Finnveden under medeltiden” (Härenstam 1946) samt Lars-Olof Larssons ”Det medeltida Värend” (Larsson 1964) som använts som källor för denna sammanställning. Vid sidan om
sin avhandling har Lars-Olof Larsson gjort stora och genomgripande arbeten om småländsk historia och publicerat flera böcker och artiklar där uppgifter om medeltida huvudgårdar står att finna (ex Larsson 1979-81, 1987b, 1995). De borgar och huvudgårdar som kan beläggas i undersökningsområdet är förtecknade i bilaga 1.
Det kan naturligtvis tyckas vara problematiskt att på detta sätt bygga på ”sekundära käl-lor” och inte själv arbeta med primärmaterialet, men mot bakgrund av avhandlingens syfte att studera det senmedeltida frälset i ett långtidsperspektiv har det bedömts som fullt tillräckligt att för en översikt av områdets huvudgårdar bygga vidare på tidigare forskning, inte minst den vederhäftiga och källkritiskt noggranna forskning kring småländsk medeltid som Lars-Olof Larsson genomfört. Det är mycket möjligt att en genomgång av det skriftliga källmaterialet skulle kunna ge ytterligare belägg för medeltida huvudgårdar, men sett i det översiktliga perspektiv som här eftersträvas skulle helhetsbilden med största sannolikhet inte förändras. Avsikten med detta kapitel är således att presentera en översikt över senmedeltidens huvud-gårdar i undersökningsområdet och diskutera den bild som framträder. Eftersom översikten bygger på huvudgårdar nämnda i skriftligt källmaterial omfattar detta kapitel huvudsakligen perioden cirka 1300-1550.
Sammanställningen visar att utifrån skriftligt källmaterial uppgick antalet huvudgårdar i Tiohärads lagsaga under senmedeltiden till åtminstone 250 stycken (fig. 24). I den bilaga som medföljer avhandlingen upptas 281 huvudgårdar. Ett trettiotal av dessa är osäkra till sin karaktär. Bland de många huvudgårdarna finns också en del ”borglämningar” som inte är omnämnda i skriftligt material men som säkerligen ska tolkas som lämningar efter befästa huvudgårdar (se kap. 11). Mot bakgrund av den sannolikt dåliga representativiteten hos det skriftliga käll-materialet, speciellt för tiden före 1400 var antalet huvudgårdar i området sä-kerligen betydligt högre.
Det finns som alla vet som sysslat med medeltidsforskning en hel del källkritiska problem med att arbeta med skriftligt källmaterial från denna period, även när man vill försöka använda det till analyser av översiktligt slag. Ett skriftligt omämnande av en huvudgård kan många gånger vara svårtolkat. Många gånger kan det vara svårt att avgöra om ett omnämnande faktiskt innebar att en gård verkligen var en huvudgård eller bara en ”vanlig” gård. I andra fall kan gården nämnas utan att det framgår att den var huvudgård, trots att den i verkligheten var det. Andra problem gäller hur länge före respektive efter ett omnämnande som en gård fungerade som huvudgård. I Agunnaryd socken omtalas som nämndes inledningsvis gården Deranäs som huvudgård ett par gången på 1370-talet och år 1475. Var Deranäs endast huvudgård på 1370-talet och 1475 eller under hela den mellanliggande perioden?
Man kan också fundera kring vid vilka tillfällen som huvudgårdar kom att omnämns i skrivna dokument. Oftast är det i brev som handlar om försäljningar, testamenten och arvs-skiften av egendomar. Det innebär att man vid perioder med hög dödlighet, exempelvis i samband med de återkommande pestepidemierna skulle kunna förvänta sig att ett stort antal huvudgårdar kom att beröras i skrivna dokument. Att många huvudgårdar omnämns under en period skulle således kunna vara ett tecken på en krisperiod för delar av frälset då ett stort antal gods var till försäljning.
Det är också svårt att göra några kronologiska studier av förändringarna i antalet huvud-gårdar vid olika tidpunkter. Detta mot bakgrund av att de siffror som framträder är svåra att värdera med tanke på att mängden bevarade, tillgängliga källor från exempelvis slutet av 1400-talet är betydligt större än mängden källor från 1300-talets mitt. Vad innebär det för tolkningen av det faktum att ungefär lika många huvudgårdar, ett femtiotal, är kända i området både vid 1300-talets mitt och 1400-talets slut? Mot bakgrund av den ökande mängden källor borde detta rent statistiskt representera en faktisk nedgång av det reella antalet huvudgårdar i området. Det bör också poängteras att det som presenteras nedan är en analys av mängden skriftliga belägg för huvudgårdar. Vilken relevans som antalet belagda huvudgårdar har för det verkliga antalet huvudgårdar i området kan man grubbla länge över. Trots alla dessa problem kan dock den gjorda sammanställningen användas till att åtminstone diskutera vissa frågor.
Det första som slår en är att en stor del av de huvudgårdar som är kända i det skriftliga källmaterialet endast omtalas vid enstaka tillfällen eller endast kan knytas till enstaka individer. Det är naturligtvis omöjligt att avgöra om detta beror på att huvudgården bara existerade under en kort tid, kanske en generation, eller att avsaknaden av ytterligare omnämnanden är ett utslag av källmaterialets brister. Men många gånger får man ett intryck av att en huvudgård endast existerade under en generation. I vissa fall verkar det också som att en huvudgård åter
dyker upp som huvudgård efter ett varierande antal år. Huvudgården Deranäs är ett sådant exempel. Kanske kan man tala om grupp av huvudgårdar vilka existerade under en förhål-landevis kort tid. Vid sidan om denna grupp med ”kortvariga” huvudgårdsetableringar fanns även betydligt mer ”kontinuerligt” existerande huvudgårdar. I vissa fall finns gårdar som kontinuerligt existerade som huvudgårdar under flera hundra år.
När man ser på huvudgårdarna i Tiohärad så visar det sig att av de 207 huvudgårdar som säkert kan dateras till olika perioder av medeltiden så är lite mer än hälften (108 st) endast nämnda i en källa eller endast knutna till en individ. Ytterligare 48 huvudgårdar nämns bara vid två olika tillfällen eller kan knytas till högst två individer, ofta olika generationer av samma familj. Mer än tre fjärdedelar av huvudgårdarna kan utifrån det skriftliga källmaterialet således endast knytas till en eller två generationer frälsemän. En mindre grupp huvudgårdar (21 st) verkar å andra sidan ha existerat betydligt mer kontinuerligt, nästan under hela senmedeltiden. Dessa huvudgårdar kan kopplas till minst fyra olika individer/generationer inom frälset. Vissa av dem verkar ha existerat under betydande tid, i flera fall mer eller mindre kontinuerligt så långt tillbaka i tid som de kan följas i det skriftliga källmaterialet, i många fall från 1300-talets början till medeltidens slut. Inom denna grupp kan nämnas huvudgårdar som Bergkvara, Hindsekind, Segerstad, Vederslöv och Äpplaholm.
Det vanliga verkar således, utifrån det skriftliga källmaterialet att döma, vara att huvud-gårdarna i området existerade under kort tid, kanske bara under en generation. Detta kan naturligtvis också ses som ett utslag av källäget. Bara för att en huvudgård endast är omnämnd vid ett enstaka tillfälle, behöver det ju inte betyda att den endast existerade vid detta enda tillfälle. Men ser man på materialet i sin helhet och betänker att frälset i Småland till stora delar bestod av ett godsfattigt lågfrälse är det sannolikt att många huvudgårdar endast existerade under förhållandevis kort tid. I Tiohärad förefaller således antalet huvudgårdar och lokalise-ringen av dessa hela tiden förändras. Det är möjligt att man i materialet kan tala om två olika grupper eller typer av huvudgårdar. Vid sidan av en förhållandevis stor grupp av huvudgårdar som existerade under kort tid innan de försvann för att ersättas av andra, fanns en mindre grupp av huvudgårdar som mer eller mindre under hela medeltiden fungerade som lokala maktcentra. Möjligen ska dessa två olika ”typer” av huvudgårdar, med lång eller kort existens, ses som representanter för två olika grupper av frälse. Denna fråga kommer att diskuteras mer utförligt senare (kap. 8), men det är i flera fall tydligt att man när det gäller de huvudgårdar som existerade under lång tid kan ana en strukturell kontinuitet tillbaka till tidig medeltid eller yngre järnålder. Ofta kan man genom förekomst av runstenar och speciella kyrkor följa dessa gårdar som centrum för ett lokalt herravälde bakåt i tid.
Det medeltida samhället framstår därmed som dynamiskt och föränderligt, med huvud-gårdar som tillkommer och försvinner med jämna och ojämna mellanrum. En intressant aspekt i denna dynamik verkar generationsskiften vara. I flera fall kan man i samband med generations-skiften då en son ärver sin far/farbror eller liknande se hur släktens huvudgård flyttar över från faderns till sonens gård. Ett sådant exempel kan hämtas från den äldre Sten-bockssläkten vars stamfader Jösse Skytte 1379 och 1390 omtalas som bosatt på Ekornarp i Berga socken i Finnveden. År 1406 var gården möjligen bostad för sonen Olof Jönsson vilken dock från 1421 och fram till 1455 var bosatt på Erikstad i Vittaryd socken. År 1466 skrev sig Olofs son, riddaren och riksrådet Gustav Olsson (Stenbock) till Erikstad men senast 1474 hade han flyttat sin huvudgård tvärs över sjön Vidöstern, till Toftaholm i Dörarp socken där han lät uppföra ett stenhus. Sin gamla sätesgård gav han 1488 till sin hustru Anna Turesdotter Bielke som här upprättade sitt änkesäte (Härenstam 1946:407f). Möjligen ska man se flyttningen av huvudgårdsfunktionen som ett utslag av en ny generations vilja att manifestera tillkomsten av ett nytt herravälde över familjens egendomar.
Liknande exempel från lågfrälset kan hämtas från Agunnaryd socken. Åren 1475-94 var Rönnäs huvudgård för Per Jönsson från en släkt med en halv hjort i vapnet. Vid 1500-talets början framstår Birger Nilsson som släktens främste i Agunnaryd. Han hade sin huvudgård i Elmtaryd, där också hans son Isak Birgersson bodde på 1540-talet (Härenstam 1946:414).
Även om släktskap i rakt nedstigande led endast föreligger i fallet med den äldre Sten-bocks-släkten, visar ovanstående exempel på att man inom frälset lade ner och upprättade huvudgårdar under hela medeltiden. I vissa fall innebar ett arvskifte att sonen övertog fa-derns sätesgård, i andra fall att denna lades ned och sonens egen gård blev ny sätesgård. Fallet med Erikstad visar att en gård kunde fortsätta att fungera som huvudgård även efter det att själva sätesgårds-funktionen flyttat. I många fall har dock arvskiftet inneburit att den gamla huvudgården utplånades. Tidigare har arvskiftet efter ”Knut i Ryd” år 1385 berörts (SRP 2148) (sid. 15, 48). Det visar på uppdelningen av vad som förefaller ha varit ett typiskt lågfrälse godskomplex vilket verkar gå ett karaktäristiskt öde till mötes. Godset splittrades på de båda sönerna som redan hade andra sätesgårdar. Den ena sonen, Karl Knutsson (sparre), var enligt Härenstam under 1370-talet tidvis bosatt i Mellansverige, medan hans broder Nils hade huvudgårdar både i Bolmstad i Angelstad socken i Finnveden och i Stenbrohult i socknen med samma namn i Värend (Härenstam 1946:303f, 406, 410, Larsson 1964:470). Resultatet blev att faderns gamla huvudgård i Ryd sannolikt avvecklades och övergick till att bli en landbogård. Arvingarna hade tydligen inget intresse av att upprätthålla faderns huvudgård. I 1545 års jordebok över Sunnerbo bestod Ryd av tre gårdar, varav två var frälse, möjligen resterna efter den gamla huvudgården. I detta fall försvann en huvudgård utan att vare sig slukas av högfrälset, eller som det verkar av ekonomiska skäl, utan snarare på grund av de rådande förhållandena inom familjen.
En målsättning med att sammanställa uppgifter kring områdets huvudgårdar är bl. a. att försöka se om det skedde några förändringar i antalet huvudgårdar inom området under medeltidens lopp. Liknande sammanställningar i tabellform har presenterats tidigare (Larsson 1964:382) och avgörande för hur man väljer att tolka dem är det perspektiv man väljer att ha. Det finns som sagt betydande källkritiska problem när man ska tolka materialet.
I det här fallet har därför tiden efter 1300 delats in i 25-årsperioder. De skriftliga beläggen för alla huvudgårdar har gåtts igenom och varje gång en huvudgård är omnämnd har den förts till den aktuella perioden. Sedan har den korologiska spridningen av antalet huvudgårdar från respektive period studerats för att se i vilka områden huvudgårdar främst förekom. Det innebär till exempel att huvudgården Deranäs i Agunnaryd socken, som är omnämnd 1372, 1376, 1379, 1475 och på 1540-talet i vidstående diagram är markerad i dessa respektive perioder, däremot inte i mellanliggande perioder. På samma sätt har alla daterbara huvudgårdar gåtts igenom. De har endast markerats vid de tillfällen som de verkar ha fungerat som huvudgård. En enskild huvudgård kan alltså vara representerad flera gånger i tabellen.
Det finns som nämndes i kapitlets inledning stora källkritiska problem med att göra kro-nologiska indelningar av denna typ. Trots dessa problem kan vidstående diagram möjligen ge en fingervisning om när antalet omnämnda huvudgårdar var som flest och hur deras antal förändrades över tid. I sämsta fall kan den inte användas till att säga någonting alls om hu-vudgårdarna i området. Vilket tolkningsalternativ man väljer beror på hur källkritisk man vill vara. Det bör starkt understrykas att siffrorna i diagrammet inte ska tas bokstavligt. Det kända antalet huvudgårdar utgör minimisiffror, ett stort antal huvudgårdar är med största säkerhet inte omnämnda i skriftliga dokument. Karaktären av minimisiffror blir dessutom allt tydligare ju längre bakåt i tid man kommer. Siffrorna i diagrammet är således långtifrån absoluta. Det måste också poängteras att antalet huvudgårdar inte automatiskt kan jämställas med antalet frälsemän i området. Det finns flera exempel på att en frälseman hade mer än en huvudgård.
Men mot bakgrund av det småländska frälsets karaktär, med en stor majoritet av godsfattigt lågfrälse som knappast ägde fler huvudgårdar än sin egen sätesgård, kan man ändå anta att antalet huvudgårdar ger en fingervisning om antalet frälsemän i området.
Av huvudgårdarna i området har 207 kunnat tillföras en eller flera tidsperioder efter 1300 (fig. 25). Endast i enstaka fall finns skriftliga belägg från tidigare perioder. Många gånger är de huvudgårdar som är kända före 1300 ett resultat av att flera frälsemän med angiven hemort står uppräknande i ett och samma dokument. Det gäller exempelvis de tre huvudgårdar som omtalas 1238, Ya, Nöbbele och Vällersten i Finnveden, vars innehavare alla tre uppträdde som representanter för Östbo härad vid ett räfsteting i Värnamo mellan allmogen i Östbo och Nydala kloster (DS 294).
Flest huvudgårdar kan beläggas under 1400-talets första fjärdedel. Precis som väntat med tanke på den med tiden ökande mängden källmaterial så är fler huvudgårdar omnämnda under 1400-talet jämfört med 1300-talet. Detta faktum tillsammans med den bild som diagrammet ger väcker trots de många källkritiska problemen en hel del frågor inte minst om den s.k. ”lågfrälsets kris”. Just det småländska lågfrälset anses ha drabbats hårt av den sen-medeltida agrarkrisen och ödeläggelsen. Ödeläggelseprocessen i Värend kulminerade under 1400-talets förra hälft och under 1400-talets lopp minskade lågfrälset i Värend kraftigt i antal. För Vä-rends del har Lars-Olof Larsson konstaterat att antalet sätesgårdar minskat med 75% år 1520 i jämförelse med läget vid 1400-talets början (Larsson 1964:178ff, 382). Samma förhållande, att antalet sätesgårdar minskade kraftigt i antal vid medeltidens slut jämfört med tiden kring 1400 har Härenstam också konstaterat för Finnvedens del (Härenstam 1946:281).
Denna utveckling där antalet belagda huvudgårdar och därmed också sannolikt antalet frälsemän minskade framträder även i den sammanställning som gjorts här. Även om det verkar ha funnits ungefär lika många huvudgårdar under 1400-talets senare del som i mitten av 1300-talet, innebär som tidigare nämndes den ökande mängden källor att siffrorna san-nolikt avspeglar en reell minskning. Man kan dock diskutera när under senmedeltiden denna minskning började eller accelererade. Var det en långsam kontinuerlig utveckling eller resultat av snabba förändringar, för Värends del accentuerade av den exceptionella godssamling som Birger och Arvid Trolle genomförde under 1400-talets andra hälft?.
Fig. 25 Diagram som visar antalet skriftligt belagda huvudgårdar per 25-årsperiod.
Lågfrälsets kris – en diskussion
Att antalet frälsemän framför allt ur lågfrälset minskade under senmedeltiden har setts som ett allmänt skandinaviskt fenomen. På många håll har man noterat att antalet lågfrälse personer minskade kraftigt i antal som en följd av den allmänna utvecklingen under den s.k. agrarkrisen. Inom det medeltida Sverige uppskattar Lars-Olof Larsson antalet frälsemän i början av 1400-talet till cirka 1000, ett antal som ungefär halverats vid 1500-1400-talets början (Larsson 1997:123). Under senmedeltiden uppträdde både i Danmark och Sverige stora godssamlare, personer ur högfrälset som utnyttjade lågfrälsets problem under agrarkrisen där sjunkande avrad ledde till sjunkande inkomster med åtföljande ekonomiska problem (Larsson 1964:172f, Ulsig 1968:303ff, Dahlerup 1970, Myrdal 1999:152). Exempel på sådana godsamlare för Smålands del är Abraham Brodersen i slutet av 1300-talet och början av 1400-talet, samt släkterna Trolle och Stenbock under 1400-talets mitt och andra hälft. Att lågfrälsets huvudgårdar slukades av en större godsmassa behöver dock inte betyda att den tidigare huvudgården försvann. I en del fall kan de nya ägarna ha fortsatt att bruka godset med en huvudgård under en fogde. Det vanliga verkar dock ha varit att den tidigare huvudgården nu delades upp på flera landbogår-dar. Exempel på detta finns i Arvid Trolles jordebok där till exempel det gamla ”herresätet ” Engaholm brukades av två landbor. Samma förhållande gällde för den tidigare huvudgården i Ljungsåkra. Däremot verkar den förra sätesgården i Skögle i Åseda socken fortfarande möjligen brukas som huvudgård, eftersom den i jordeboken uttryckligen nämns som ”Hoffuidgården” (Almquist 1938:31, 59). En liknande utveckling där tidigare huvudgårdar delades upp på flera brukare har kunnat beläggas i Skåne (Riddersporre 1989:136)
Det har alltså tidigare funnits en samstämmig syn inom forskningen om att speciellt låg-frälset var i svårigheter under senmedeltiden och på många håll närmast utplånades. Detta har inte minst gällt för Smålands del. Orsakerna till det småländska lågfrälsets kris har getts flera förklaringar, allt ifrån krig och skövlingar, stora donationer till kyrkor och kloster, inte minst Nydala kloster, samt högfrälsets godssamlande (Vejde 1929:22f, Härenstam 1946:281). Lars-Olof Larsson menar att förklaringen snarare ligger i den ogynnsamma agrara utvecklingen under senmedeltiden vilken försvagade lågfrälsets ekonomi och underlättade för högfrälset att köpa gods (Larsson 1964:172f).
Mot dessa slutsatser kring det småländska ”lågfrälsets kris” har dock Kääthe Bååth kommit med en del invändningar bland annat av metodisk art. Exempelvis har man inte tagit hänsyn till att en frälseman kunde flytta mellan flera huvudgårdar varför flera huvudgårdar egentligen tillhörde en och samma person. Detta över tid ackumulerade mönster har sedan i vissa fall