om kyrkoforskning
Den gjorda översikten visade att frälsets huvudgårdar var rikligt förekommande i området redan under 1300-talets första hälft. Under 1300- och 1400-talen återfanns huvudgårdar nästan över hela landskapet. Frågan blir då om detta är ett fenomen som ska knytas till utvecklingen under senmedeltid eller om detta ”bara” är en fortsättning på en social struktur som existerade tidigare, men som genom ett bristfälligt skriftligt källmaterial då inte går att spåra? Denna fråga blir än mer intressant genom att utvecklingen under senmedeltidens lopp på en översiktlig nivå verkar ha gått mot ett minskande antal frälsemän i området. Varifrån kom då alla frälsemän som dyker upp i det skriftliga källmaterialet i början av 1300-talet?
Genom den diskussion som förts ovan så har det på en del ställen framgått att det redan under tidig medeltid finns indikationer på att det fanns huvudgårdar i området. Avsikten är nu att undersöka detta mer systematiskt genom att studera de medeltida kyrkorna. Efter att ha använt skriftligt källmaterial för att få en översikt av huvudgårdarna i området kommer nu det arkeologiska materialet att sättas i fokus. De medeltida kyrkobyggnaderna är många gånger det enda bevarade materialet från tidig medeltid och deras betydelse som källmaterial har ofta inte till fullo tagits tillvara. Den fråga som varit vägledande mot bakgrund av avhandlingens syfte, har varit att se om det går att finna några tecken på att kyrkorna i Tiohärads lagsaga varit uppförda på initiativ av enskilda individer vilka kan antas ha varit det senmedeltida frälsets ”förfäder”. Avsikten är att se om senmedeltidens stratifierade samhälle också går att spåra genom kyrkobyggnaderna. Var den stora förekomsten av senmedeltida frälsemän endast en kontinuerlig fortsättning på förhållanden som redan existerade tidigare, eller var det resultatet av en diskontinuerlig utveckling? Kyrkorna kan förhoppningsvis ge en ledtråd.
Det måste genast betonas att detta inte är en fullständig studie av de medeltida kyrko-bygg-naderna i området. Därtill är utrymmet inte tillräckligt stort. Det kan redan här fastslås att de 165 kyrkor som finns i området är värda betydligt djupare studier och att de i sig själva utgör material till en avhandling. Snarare ska den genomgång som görs nedan ses som en översikt där avsikten är att se om det i kyrkornas utformning finns några indikationer på att området redan under tidig medeltid hyste ett stort antal huvudgårdar som var centrum för lokala her-ravälden. Först i detta kapitel kommer en översikt över den aktuella forskningsbilden kring frågan om vem som lät bygga kyrkorna, följt av en genomgång av det material som ligger till grund för nedanstående översikt. Efter det att materialet presenterats följer en summering där kyrkobyggnadernas vittnesbörd kring den sociala strukturen i tidig medeltid sammanfattas.
Att använda de medeltida kyrkobyggnaderna som utgångspunkt för analyser av det med-eltida samhället är en metod som blivit allt mer vanlig under 1980- och 1990-talen, inte minst inom den lundensiska medeltidsarkeologiska forskningen (jfr. Andrén 1985, Wienberg 1993, Anglert 1995). Exempel från andra håll i landet är Ann-Catrin Bonniers studie av Upplands kyrkor (Bonnier 1987). Nedan kommer endast vissa aspekter av kyrkobyggnaderna att beröras. Det gäller främst vad kyrkorna kan säga om samhällets sociala struktur under tidig medeltid. En viktig fråga är att diskutera hur själva kyrkobygget gick till. Vem byggde kyrkorna? Detta är en av de mest diskuterade frågorna inom den kyrkohistoriska forskningen och svaret på frågan varierar mellan olika forskare, mellan olika områden och mellan olika tider. De flesta forskare som sysslat med frågan har kopplat samman kyrkobyggandet med kungamaktens och frälseståndets framväxt och konsolidering (Wienberg 1993:147ff). Redan tidigt uppfat-tades flera konsthistoriskt framstående kyrkor som uppförda av kungen eller biskopen, medan
mer allmänna lantkyrkor sågs som resultatet av allmogens byggnadsverksamhet. I en artikel från 1979 avfärdade Ebbe Nyborg uppfattningen att flertalet danska kyrkor var uppförda av socken-menigheten och hävdade att medan ett stort antal kyrkor var uppförda av enskilda personer så var huvuddelen av kyrkorna tillkomna som ett resultat av gemensamma ansträng-ningar av socknens mest framstående bönder, som tillsammans bildade ett sockenpatronat som kon-trollerade kyrkan. Bevis för detta finner Nyborg i att rättigheter till kyrkor är föremål för arv-skiften och försäljningar (Nyborg 1979).
Utifrån studierna av kyrkorna i Ystadsområdet har Mats Anglert påvisat ett samband mellan runstenar, skattfynd, medeltida huvudgårdar och kyrkor med olika typer av västmarke-ringar, inte minst romanska torn, varför en senvikingatida stormannaklass ansågs ligga bakom mycket av det tidiga stenkyrkobyggandet (Anglert 1989). I en senare studie av kyrkor och socken-bildning i Skåne konstaterar Anglert att majoriteten av kyrkorna från äldre medeltid sannolikt ingick i ett stor- eller huvudgårdskomplex, vilket bl. a. spåras genom romanska torn, herrskaps-gallerier eller andra västmarkeringar i kyrkorna. Överhuvudtaget betonas kunga-maktens och enskilda stora jordägares betydelse för framväxten av den kyrkliga organisatio-nen i äldre medeltid. Kollektivets betydelse ökar däremot från och med 1200-talet (Anglert 1995:172ff). I en studie av de medeltida kyrkorna i Danmark menar Jes Wienberg att även om tydliga exempel på aristokratisk byggda kyrkor ännu är relativt fåtaliga så är det sannolikt att de romanska kyrkorna i Danmark tillkom på initiativ av enskilda jordägare, kungar, drott-ningar, biskopar, herremän och deras fruar, men även fria bönder. Eftersom samhället under medeltiden knappast med tiden blev mer demokratiskt vill han även koppla gotiseringen av kyrkorna till initiativ från enskilda individer i samhället (Wienberg 1993:176).
I Sverige har forskningen länge betonat sockenmenighetens roll för kyrkobyggandet, fram-för allt utifrån landskapslagarnas kyrkobalkar där kyrkobyggandet framstår som en uppgift fram-för böndernas kollektiv. Även om enstaka kyrkor velats knytas till kungliga personer eller andra stormän, har dock sockenmenigheten setts som ansvarig för de allra flesta kyrkobyggena, exempelvis i Småland (Larsson 1972:22f, Liepe 1984:246). I en studie av kyrkorna i Östergöt-land har Gunnar Redelius betonat sambandet mellan de många kyrkorna med olika typer av västverk och kungamakten. Västverken var ursprungligen en symbol för kungamakten men när det nära sambandet mellan kyrka och kungamakt började upplösas i slutet av 1100-talet började olika stormän bygga egna kyrkor med västverk (Redelius 1972).
För Upplands del har Olle Ferm och Sigurd Rahmqvist huvudsakligen utifrån skriftligt källmaterial, analyserat förekomsten av ”stormannakyrkor”. Bland kriterier de anser talar för att en kyrka var en stormanskyrka är att byn där kyrkan ligger har givit namn åt socknen, att byns jord var helt och hållet frälsejord, att de tidigaste kända jordägarna var betydande fräl-semän samt att byn senare var hemvist för en frälseman. Slutsatsen blir att stormannakyrkor är vanligare än vad man tidigare trott (Ferm & Rahmqvist 1985). Även Ann-Catrin Bonnier har diskuterat stormannakyrkornas vara eller icke vara i Uppland. Hon konstaterar att vissa speciellt utformade kyrkor helt klart är uppförda av högfrälset. Dessa kyrkor är antingen uppförda i ett exklusivt material som tegel eller har spår av någon form av västmarkering. De flesta romanska kyrkorna i Uppland är sannolikt uppförda som stormannakyrkor medan de gotiska salskyrkorna snarare framstår som menighetskyrkor (Bonnier 1987).
Till liknande slutsatser har Eivind Claesson kommit när det gäller de romanska kyrkorna i Västergötland. De romanska stenkyrkorna förekommer i centrala områden där andelen krono- och frälsejord var hög under 1500-talet. Förekomsten av romanska torn och herrskapsgal-lerier gör att de romanska stenkyrkorna anses vara uppförda av stormän som privatkyrkor. Samtidigt byggde sockenmenigheten träkyrkor i landskapets mer perifera skogsbygder, i områden där skattejorden och därmed andelen självägande bönder under 1500-talet var stor
(Claesson 1989).
För Värends del har kyrkorna studerats av Anita Liepe som även om vissa enstaka kyrkor möjligen kan kopplas till enstaka stormän, främst biskopen i Växjö, inte finner begreppet gårds- eller egenkyrka relevant för Värend efter missionstiden. Rent allmänt betonar Liepe de värendska kyrkornas enkelhet och frånvaron av någon avancerad arkitektur. Överhuvudtaget ser Liepe Värend som ett isolerat område där nya impulser hade svårt att slå igenom. Exempel på detta är de träkyrkor med romansk planform som uppförs under 1400-talet. Styrande för utvecklingen av kyrkobyggandet i Värend var etablerandet av biskopssätet i Växjö där dom-kyrkobygget fungerade som startpunkt för stenkyrkobyggandet i Värend (Liepe 1984).
I Norge har Dagfinn Skre studerat kyrkorna i Gudbrandsdalen. Kyrkornas placering i förhållande till socknens bebyggelse i övrigt avslöjade att vissa icke-centralt placerade kyrkor var uppförda som gårdskyrkor på stora gårdar, medan kyrkor byggda som andelskyrkor var centralt placerade i förhållande till socknens bebyggelse. Studien visade vidare att privatkyr-kor oftast inte blev sockenkyrprivatkyr-kor utan lades ner när sockenorganisationen växte fram (Skre 1988:74ff).
Det visar sig alltså att forskningen kring det tidiga kyrkobyggandet alltmer kommit att fram-häva enskilda stora jordägares betydelse. Menighetens roll betonas snarare för ett senare skede av medeltiden. Intimt förknippad med denna utveckling är synen på sockenorganisationens framväxt och betydelse, där sockenborna via kyrkvärdsinstitutionen och inkomsterna från tiondet kunde ta kontroll över kyrkans inkomster och underhåll. Först när sockenorganisa-tionen konsoliderats, sannolikt under sent 1100-tal och 1200-talets början får sockenborna möjlighet att ta kontroll över kyrkan (om sockenbildningen i Norden se Brink 1990). Den tidigare kyrkoägaren övergick till att bli en beskyddande patronus, fortfarande med stort inflytande över kyrkan, men utan direkt äganderätt. Denna utveckling kan också ses mot bakgrund av den kyrkliga reformrörelsen och kyrkans allmänna strävan efter att frigöra sig från världsligt inflytande. Kyrkobyggnadernas formspråk började förändras, från det romanska till det gotiska. I Uppland byggs gotiska salskyrkor med början under 1200-talets senare del, men huvudsakligen efter 1300 (Bonnier 1987:147) I Danmark ser Wienberg denna förändring,
gotiseringen, med valvslagningen i kyrkorna som främsta kännetecken just som ett tecken på
kyrkans frigörelse från världsligt inflytande (Wienberg 1993:44).
Ovanstående genomgång visar att ”stormanskyrkor” spåras på många olika sätt, allt ifrån deras placering i förhållande till socknens övriga bebyggelse, genom skriftligt källmaterial till förekomsten av frälsejord eller senmedeltida huvudgårdar i kyrkbyn. Det huvudsakliga käll-materialet utgörs dock av själva kyrkobyggnaden. Den kristna kyrkobyggnaden är en rituellt utformad byggnad som ska fungera i ett visst liturgiskt sammanhang. Byggnadens orientering och innehåll är förutbestämt även om det yttre formspråket kan variera. Kyrkans olika delar motsvarar samhällets uppdelning i stort. Koret var prästernas del, långhuset allmogens del och tornet eller långhusets västra del representerade herremännen. Att kyrkans västra del förknip-pas med den världsliga makten går tillbaka på de kejserliga kyrkor med ”västverk” i form av herr-skapsläktare som uppfördes i Europa redan under karolingisk tid (Wienberg 1993:145ff, Anglert 1995:78ff, Andrén 1999). För skånska och danska förhållanden har förekomsten av västtorn, i vissa fall försedda med herrskapsläktare, s.k. empor, tagits till intäkt för att kyrkan uppförts av en enskild person. Tornet är en ur liturgisk synvinkel ”onödig” del av kyrkan varför dess närvaro inte enbart är religiöst betingat. Diskussionen om de romanska västtor-nen närvaro och deras betydelse har varit livlig. Henrik Jacobsen som studerat de romanska tornen i det medeltida Östdanmark anser att tornen primärt varit avsedda att använda som klocktorn, även om de också kan ha haft funktioner som symboler för religiös och världslig makt (Jacobsen 1993). Jes Wienberg hävdar att tornen var ett kombinerat uttryck, dels för en
religiös symbol där tornet symboliserar ”Det himmelska Jerusalem”, dels för den världsliga makt som bekostade tornbygget, och att dessa uttryck i många fall är oskiljbara (Wienberg 1993:154ff). Mats Anglert ansluter till denna tolkning men relaterar tornen mer generellt till lokal makt (Anglert 1995:83f).
Det som förutom olika former av västmarkeringar tagits som uttryck för ”stormanna-inflytande” bakom kyrkobyggandet är andra fall av mer uppseendeväckande utformning av olika byggnadsdetaljer. För Upplands del kopplar Ann-Catrin Bonnier förekomsten av tidiga tegelkyrkor, där teglet framstår som ett exklusivt material, till högfrälset (Bonnier 1987:167). Överhuvudtaget brukar företeelser som särpräglad utformning eller allmänt utsmyckade bygg-nadsdetaljer i form av kostsamt bearbetade portalomfattningar, men även målningar användas för att spåra inflytande från enskilda individer bakom kyrkornas uppförande eller utformning.
Precis som när det gäller forskningen om ”stormansgårdar”, måste man även när det gäller kyrkorna ha en något mer nyanserad bild när det gäller vem om lät bygga dessa kyrkor. Det behöver inte alltid ha varit män, även mäktiga kvinnor lät bygga kyrkor (jfr Wienberg 1997a). I de flesta fallen, så även inom det aktuella undersökningsområdet går det heller inte att avgöra om dessa kyrkor uppfördes av män eller kvinnor.
Småländsk kyrkoforskning
Medan kyrkorna i Smålands inland är mycket ojämnt bevarade, bearbetade och studerade, har kyrkorna på Öland och i Möre längs Kalmarkusten, länge varit i kyrkoforskningens centrum. Det är framför allt de många s.k. ”försvarskyrkorna”, som väckt forskningens intresse. Kyr-korna i Möre förändras upprepade gånger redan under medeltiden. Deras arkitektur är mycket varie-rande och ett stort antal av kyrkorna hade under vissa tider både en sakral och profan funktion (se Andersson K 1983, Anglert Marit 1993). De flesta stenkyrkorna i Möre uppfördes sannolikt under 1200-talet, och många var nästan genast föremål för förändringar. Kyrkorna i Möre och på Öland kontrasterar mot kyrkorna i de flesta områden av det medeltida Sverige, inte minst till kyrkorna i Smålands inland, som kännetecknas av enkelhet och där förändringar av den ursprungliga planformen närmast framstår som ett undantag.
Den som först intresserade sig för kyrkorna i Kronobergs och Jönköpings län var Ewert Wrangel i en artikel från 1907. Wrangel delade in kyrkorna i fyra grupper, dels träkyrkor, dels stenkyrkor av A-, B- och C-typ. Kyrkor av A- och B-typ motsvaras av kyrkor i romansk stil med långhus och smalare kor, där A-kyrkorna har absid vilket kyrkorna av B-typ saknar. Kyrkor av C-typ utgörs av salskyrkor utan yttre markerat kor (Wrangel 1907:53f). Inbyggt i denna indelning låg även en kronologisk aspekt där Wrangel ansåg att A-kyrkorna var äldst, följda av B- och senare C-kyrkor.
Den småländska romanska stenkonsten har varit föremål för en studie av Ragnar Blomqvist där dopfuntarna tillsammans med andra utsmyckningsdetaljer på bland annat portaler, utifrån olika stilmässiga kriterier indelats i olika grupper. På så sätt kan Blomqvist finna spåren efter olika ”byggmästare” och deras verksamhet. Bland annat konstateras ett stort danskt inflytande i den äldsta stenkyrkobyggnadsperioden. Blomqvist visar även på den betydelse de stora kyr-kobyggena i Rydaholm och Växjö samt uppförandet av Nydala kloster fick som förmedlare av kunskap och impulser ut till efterföljande kyrkobyggande (Blomqvist 1929).
På 1930- och 1940-talet publicerade Ragnar Lindstam ett par volymer kring kyrkorna i Småland, där uppgifter om deras medeltida utseende står att hämta (Lindstam 1932, 1935,
1943). Lindstams uppgifter för varje kyrka varierar, i vissa fall är uppgifterna mycket knapp-händiga, men som underlag för en översikt är uppgifterna de som är enklast att använda. Gunnar Svahnström har i en kort artikel berört kyrkorna i Njudung (Svahnström 1947). De medeltida träkyrkorna i Småland har beskrivits av Marian Ullén (Ullén 1983).
Bäst underlagsmaterial för en studie av kyrkobyggandet finns för Värend, vars kyrkor varit föremål för en studie av Anita Liepe (Liepe 1984). Här katalogiseras de medeltida lantkyrkorna i Värend med avseende på deras äldsta kända utseende. Därefter görs en relationsanalys mellan kyrkobyggnadens utformning och bygdens förutsättningar i den aktuella socknen. Resultatet visar att stenkyrkor främst förekommer i det som framstår som järnålderns centrala bygder, medan träkyrkor uppförs i områden som kännetecknas av medeltida kolonisation. Många gånger kan inflytande från världsligt frälse anas bakom utformningen av vissa stenkyrkor, men direkta belägg för ett samband mellan det äldsta kyrkobyggandet och enskilda frälsemän tycker sig Liepe inte finna, kanske främst på grund av källmaterialets brister. Begrepp som gårdskyrka eller egenkyrka anser Liepe inte vara relevanta för ett område som Värend. Kyrkorna i Dädesjö, Jät och möjligen Drev framstår som undantag. Däremot finns ett samband mellan socknar med stort inslag av frälsejord i senmedeltid och kyrkor med rik utrustning, antingen avseende byggnadsmaterial eller inredning, eller bådadera. Dessutom kan en del kyrkor, som Vederslöv och Hemmesjö antas ha stått i ett speciellt förhållande till biskopen i Växjö.
Material, metod och kronologi
Materialet är sålunda de medeltida kyrkorna inom undersökningsområdet. De småländska medeltidskyrkorna är med ett fåtal undantag relativt okända och bortsett från kyrkorna i
Vä-Fig. 37 Drevs romanska kyrka har genom dendrokronologi daterats till tiden omkring 1170. Foto Smålands museum.
rend, har ingen översiktlig sammanställning av de medeltida kyrkorna i området genomförts. Det gör att det inte är alldeles lätt att skapa en översikt över materialet. Detta problem accen-tueras av att en stor andel av de medeltida kyrkorna revs under 1700- och 1800-talen. Som grund för den aktuella översikten ligger sålunda det material som varit tillgängligt i form av litteratur och arkivmaterial. Några egna fältstudier eller uppmätningar av kyrkor har inte gjorts om man bortser från att bevarade medeltida kyrkor besökts. Översiktens främsta syfte är att bilda underlag för en bild av hur kyrkorna och kyrkobyggandet i området sett ut.
Källmaterialet för föreliggande studie utgörs för Värends del av den katalog som Anita Liepe upprättade till sin avhandling om Värends medeltida lantkyrkobygge (Liepe 1984). Vidare finns enstaka kyrkor publicerade i volymer i serien Sveriges Kyrkor. Dessutom finns en del artiklar om enstaka kyrkor eller grupper av kyrkor. För kyrkorna i Finnveden har arkivma-terial på Sveriges Kyrkor utnyttjats. Här förvaras mer eller mindre tryckfärdiga manu-skript till beskrivningar av nästan alla Finnvedens kyrkor. Dessa upprättades på 1930-talet av Eric O Johansson på uppdrag av Sveriges Kyrkor. På grund av pengabrist kom de dock aldrig i tryck. Av manusen framgår att Johansson gått igenom befintliga räkenskaper, avbildningar och planer för de enskilda kyrkorna och sammanställt deras byggnadshistoria. Sannolikt rym-mer materialet vissa felaktigheter vad gäller enskilda byggnadsdelars datering och detaljer. Däremot kan det ligga till grund för en grov översikt av kyrkornas utseende. För Njudungs del har huvudsakligen arkivmaterial i Antikvarisk Topografiska Arkivet och Jönköpings läns museum legat till grund. Kyrkorna i undersökningsområdet presenteras kort i en bilaga till avhandlingen (bil.2).
Avsikten har varit att kunna karaktärisera områdets kyrkor utifrån byggnadsmaterial, olika byggnadselement och andra företeelser. När det gäller byggnadsmaterial har förhållandet mellan förekomst av sten- respektive träkyrkor studerats, precis som förekomsten av de olika typerna av romanska kyrkor. Som anges nedan antas dessa två stenkyrkotyper ha sin huvudsakliga till-komst före 1300. Gotiseringen har studerats genom företill-komsten av senmedeltida salskyrkor av sten samt valvslagningen. Gotiseringen i Småland bör huvudsakligen dateras till 1400-talet. Förutom dessa byggnadselement analyseras förekomsten av de i sammanhanget viktiga tornen, samt annan speciell utsmyckning som stenskulptur eller kalkmålningar.
I området fanns vid medeltidens slut 164 socknar. En del socknar försvann redan under medeltiden. I Njudung omtalas Skärbäcks socken under medeltiden. Den ingår idag i Ramkvilla socken och utseendet på kyrkan i Skärbäck är okänt. I Finnveden omtalas Väcklinge socken i Västbo i ett dokument från 1501. Väcklinge ligger idag i Reftele socken och kyrkans utseende är okänd. Däremot finns kyrkan i Hallsjö kvar som ruin. Hallsjö socken i Sunnerbo slogs på 1500-talet samman med Dörarp (Härenstam 1946:208, 1947:89). I Värend var eventuellt Jäts socken under medeltiden tidvis delad i Östra och Västra Jät. Sockennamnet Östra Jät omtalas 1326 och ännu under 1400-talet. Den bevarade stenkyrkan i Jät ligger i Östra Jät. I Västra Jät finns uppgifter om att det ska ha funnits en kyrkogård. Från mitten av 1300-talet låg huvud-gården Jätsholm i Västra Jät. Byn avhystes slutligen under 1600-talet (Larsson 1979-81:69ff). Möjligen var kyrkan i Västra Jät en gårdskyrka.
Antalet sockenkyrkor som ingått i analysen uppgår till 164, till detta kommer klosterkyrkan i Nydala. Av dessa totalt 165 kyrkor är 144 rivna eller kraftigt ombyggda (fig. 38). Detta gör att bara lite mer än en fjärdedel av de medeltida kyrkorna är bevarade i någorlunda oförändrat skick. Flest bevarade kyrkor finns i Njudung. Att så stor andel av kyrkorna var träkyrkor har i kombination med det kraftiga kyrkobyggandet under framför allt 1800-talet bidragit till den