Copingstrategier

Människan som varelse är uppfinningsrik och utvecklar nödvändiga strate-gier för att klara av uppgifter som av olika anledningar visat sig svåra att bemästra (Fouganthine, 2003). Vi har vad man kallar en kompensatorisk förmåga vilket innebär att vi planmässigt och medvetet kan kontrollera de aktiviteter som ökar chanserna att uppnå ett mål (Høien och Lundberg, 1999). Denna förmåga har samband med vår förmåga till självreglering och har betydelse för en individs välbefinnande och hälsa (Lindwall, 2011).

Självreglering definieras som personens förmåga att ändra de inre tillstån-den eller beteentillstån-den till en viss standard eller mål (Baumeister och Voks, 2007). Lindwall skriver följande om vikten av självregleringen (2011:183):

Framgångsrik självreglering, och därmed bättre självkontroll, hänger ihop med en god anpassningsförmåga, bättre betyg i skolan, mer framgångsrik interaktion med andra och en rad positiva psykologiska tillstånd. … Dålig självreglering däremot har samband med högre grad av psykiska problem och ökad sårbarhet för missbruk och ätstörning.

Enligt Baumeister, Heatherton och Tice (1994) innehåller denna process fyra ingredienser som alla krävs för att processen ska fungera men som även till viss del kan kompensera för varandra.

1. Standarder. Tankar, känslor eller beteenden styrs av en viss stan-dard. Det kan handla om att hindra ett beteende som leder till omedelbar belöning men som får långsiktiga negativa konsekven-ser. Otydliga mål gör självregleringen svårare.

2. Bevakning. För att påverka tankar, känslor och beteenden behöver man kunna bevaka dem. Information från omgivningen jämförs mot ett referensvärde. Om diskrepansen är stor mellan intrycken och re-ferensen framkallas en reaktion för att minska den upplevda skill-naden.

3. Energi. Förändringsprocessen kräver energi och energikällan som används till självregleringen är begränsad. Energin kan ta slut då alla former av självreglering hämtar kraft från samma energikälla.

4. Motivation. Viljan att uppnå ett mål eller en standard genom självreglering handlar till stor del om hur pass viktig den är för att klara av regleringen.

Självregleringen handlar om att förändra ett beteende så det kommer i fas med något annat, och är en viktig mekanism för copingförmågan då i prin-cip alla utmaningar en person ställs inför har att göra med personens för-måga till självreglering.

Kompensation

Man kan lägga in olika innebörd i begreppet kompensation. En del likställer kompensation inom pedagogiken med att komma ifatt de övriga eleverna genom t.ex. mer undervisning. Andra ser istället kompensation som ett kvalitativt annorlunda tillvägagångssätt. Jacobson (1998) menar att kom-pensation är de åtgärder som är inriktade på att finna omvägar runt svårig-heter. Inom forskningsprojektet Läsutveckling Kronoberg konstaterades att tre av fem elever med läs- och skrivsvårigheter i åttaårsåldern fortfarande var svaga läsare sju år senare, trots att de fått specialundervisning. Detta talar för att fokus, när det gäller åtgärdsplanering, bör ligga på det kompen-satoriska planet. Idag lägger man ofta fokus på tekniska hjälpmedel när man talar om kompensation, vilket i sig kan få en viktig motivationshöjande ef-fekt när det gäller att komma vidare i utvecklingen. Alla vägar som leder till framgång leder till ytterligare motivation som i sin tur gör vidare utveckling lättare.

Jacobson (ibid) delar in begreppet kompensation i en inre och en yttre del.

Den senare delen behandlar företeelser som stödjer individens situation som till exempel ett accepterande förhållningssätt i miljön eller användning av tekniska hjälpmedel. Med inre kompensation menas att personer med ett funktionshinder försöker hitta egna vägar runt sina problem och be-greppet copingstrategier står för denna form av inre kompensation. Det kan t.ex. vara att utveckla en god avlyssningsförmåga, där strategin är att för-söka komma ihåg så mycket som möjligt av det som sägs eller att utnyttja en starkare visuell inlärningskanal genom att använda bilder som strategi.

Andra kan uppvisa en enorm ambition och ger inte upp förrän målet är nått. Då används personliga egenskaper som envishet som strategi. Perso-ner med en stark inre drivkraft att klara utmaningar motiverar sig själva till olika former av copingstrategier. De personer som inte lyckas utveckla andra förmågor kan komma att utveckla försvarsmekanismer för att upp-rätthålla självbilden (Taube, 2007). Det kan vara att förneka att man har

svårigheter för att förringa betydelsen av funktionsnedsättningen eller att inte anstränga sig, då strategin blir att undvika misslyckanden. Andra ut-vecklar förmågor som är skilda från läsning och skrivning, ofta inom idrot-ten, som en form av kompensation för att upprätthålla en positiv syn på sig själva.

I denna avhandling kommer jag att utgå ifrån en copingmodell som Alexan-der-Passe (2010) utvecklat (se figur 2.12) och som bygger på forskning av bl.a Lazarus.

Figur 2.12 Copingmodell (modifierad efter Alexander-Passé, 2010:36).

Enligt modellen kan man förklara strategier utifrån i huvudsak två typer av handlande. I ena fallet möter man svårigheten eller hindret och försöker

lösa det genom problemfokusering. I det andra fallet undviker man hindret och försöker hantera det genom känslomässiga och/eller beteendemässiga försvarsmekanismer. Forskning har funnit vissa karaktärsdrag hos personer med dyslexi som kan förklaras med någon av dessa copingstrategier (Alex-ander-Passe, 2006).

Många faktorer påverkar valet av copingstrategi (eg. personliga resurser, social omgivning, kognitiva insikter). En effektiv coping, som i modellen leder till positiv utveckling, är beroende av en balans mellan individ, omgiv-ning och de strategier man använder. Andra betydelsefulla påverkande faktorer är självförtroende, ålder, utbildning och kön. Pojkar reagerar till exempel oftare aktivt medan flickor i högre grad reagerar passivt och söker stöd (Gustafsson m.fl., 2010). I modellen kan man generellt säga att de be-teendemässiga försvarsmekanismerna oftare hittas hos män medan kvinnor oftare reagerar med känslomässiga försvarsmekanismer. Grad av hinder eller svårighet i samspel med omgivningen och de personliga resurserna styr hur stark försvarsmekanismen blir (se nedåtgående bred pil i mo-dellen).

Problemorienterad coping använder man för att möta svårigheter av olika slag och leder i bästa fall till en effektiv strategi för att komma runt svårig-heterna. Copingstrategin kan antingen vara uttåtriktad och fokusera på problemet för att försöka lösa det eller inåtriktad då fokus ligger på att han-tera känslorna som problemet framkallar.

Undvikandestrategier är en annan form av coping som kan fungera på kort sikt men som kan verka nedbrytande om de används på längre sikt då de kan bli bestående drag hos en person. Det är vanligt att man först reagerar med undvikandestrategier för att senare våga möta problemet. Utmär-kande för strategin är att personen inte vill tänka på problemet och tar till olika flyktmekanismer eller låtsas som om de inte existerar genom förne-kelse och ignorans. Modellen tar upp två typer av undvikande strategier;

känslomässiga försvarsmekanismer och beteendemässiga försvarsmekan-ismer samt symtom på dessa utifrån en varierande svårighetsgrad. Gemen-samt för elever som använder undvikandestrategier är att de ofta under-presterar. De skulle kunna utvecklas mycket mer om de vågade möta pro-blemet.

De känslomässiga strategierna handlar om att hantera de känslor som upp-kommer i den stressfyllda situationen och som präglas av rädsla. I skolmil-jön kan man hitta flickor som inte vill synas, de är tysta, tillbakadragna och oroliga. Andra sitter och drömmer sig bort eller försvarar sig med ett önske-tänkande om situationen. Ofta finns en stark självkritik eller självanklagelser inför problemet. Men de finns de som har en mer tuff attityd (passiv ag-gression) och uppträder oengagerat inför arbetet i skolan, speciellt högre upp i åldrarna. Dessa uttryck kan vara svåra att tolka för läraren som lätt kan misstolka situationen med att eleven är omotiverad eller lat. Hos äldre elever ser man andra strategier som alla har det gemensamma syftet att ockupera tankarna. Dessa försvarsmekanismer är mer allvarliga och består av t.ex. självskadebeteende, isolering, depression, överdriven matkonsumt-ion, rökning, alkohol eller andra droger.

Den andra undvikandestrategin handlar om att hantera den stressfyllda situationen med olika slags beteenden för att på så sätt avleda svårigheten.

I denna grupp hittar vi generellt de utagerande pojkarna som visar ilska och frustration. Ett annat typexempel är classens clown som ofta är en pojke som avleder svårigheten med hjälp av humor. Ett mycket vanligt förekom-mande beteende bland äldre elever är att sitta av lektioner och en svårare form av detta beteende är skolk och skolvägran. Svårare former kan leda till våld, skadegörelse och kriminalitet (Alexander-Passe, 2010).

Singer (2007) undersökte hur tyska elever med dyslexi i åldrarna 9-12 han-terar motgångar i skolarbetet. Alla de 56 elever hon intervjuade hade ut-vecklat strategier för att skydda sin självkänsla. Hon fann fyra kategorier av strategier, 1) att arbeta hårt för att närma sig målet, 2) sänka kraven och måluppfyllelsen, 3) söka stöd i viktiga personer i omgivningen och 4) und-vika att jämföra sig med kamraterna. Utifrån dessa kategorier delade Singer in eleverna i olika grupper utifrån vilka av de fyra strategier de använde sig av. Resultaten visade att strategierna kunde verka både adaptivt och de-struktivt. Singer menar att de pedagogiska konsekvenserna av studien blir att elever med dyslexi behöver få mer information och kunskap om sina svårigheter för att kunna utveckla positiva strategier. Även lärare behöver bli medvetna om att elever med dyslexi upplever skolarbetet som ett hot mot självkänslan, (2007:330) vilket leder till en särskild sårbarhet:

First, teachers should be aware that dyslexia poses a threat to a student’s self-esteem. For many student with dyslexia, protecting their self-esteem and position within the peer group is the most important issue, sometimes more important than overcoming their academic problems. Teachers should therefore be careful not to humiliate these students in front of their peers and to foster understanding of dyslexia within the peer group.

Eriksson Gustavsson (2002) fann i sin studie av vuxna industriarbetare en rad olika kompensationsmönster för att minska läs- och skrivkraven eller för att kontrollera den egna läsningen och skrivningen. Många hade tagit hjälp av personer i sin omgivning för att få hjälp i aktuella situationer. Det kunde vara familjemedlemmar, vänner eller arbetskamrater. En annan vanligen förekommande strategi var att undvika läs- och skrivaktiviteter och detta hade många av deltagarna grundlagt under de första skolåren.

I studien Dyslexia and the Life Course intervjuar McNulty (2003) vuxna per-soner med dyslexi med syfte att undersöka emotionella upplevelser av funktionshindret. Studien visade att många tidigt hade problem med själv-känslan på grund av sina inlärningssvårigheter. Deltagarna berättade om svårigheter och misslyckanden i skolan som för några få kunde ses som en form av trauma. Huvudresultatet var att det fanns ett samband mellan låg självkänsla och förmåga att kompensera svårigheterna.

Genom djupintervjuer har Hellendoorn och Ruijssenaars (2000) undersökt vuxna holländares erfarenheter av att leva med dyslexi. Deltagarna var 29- 30 år och sammanlagt intervjuades tjugosju personer. Deltagarnas berättel-ser visade att de flesta ansåg att deras dagliga liv påverkades i relativt hög grad. Problemområden som identifieradesfanns framför allt i samband med utbildning och yrkeskarriär men det fanns även socio-emotionella problem.

Skolminnena var i hög grad negativa men ett starkt stöd hemifrån framkom som en viktig framgångsfaktor. De personer som upplevde mer positiva minnen från skolan hade lättare att acceptera sitt funktionshinder.

Sammanfattningsvis består copingprocessen av den metod man använder och vad det är man vill uppnå. Halva vägen till en effektiv coping är att defi-niera det egentliga problemet. Synliga problem kan bero på bakomliggande orsaker och för att hantera situationen spelar personliga, psykologiska såväl som sociala faktorer roll. Copingresurser kan till exempel bestå av; kunskap,

självtillit, kreativitet, engagemang, envishet, hjälpmedel, stöd och upp-muntran, familj, vänner och gemenskap med andra i samma situation.