De samiska kvinnorna jämställdes genom andra paragrafen i 1971 års rennäring slag med männen beträffande renskötselrätten. I fortsättningen tillämpades lagen lika för båda könen. Män kunde numera förvärva renskötselrätten genom att ingå äktenskap med en samisk kvinna med sådan rätt.
1 SOU nr 99 (1975), s. 55.
Icke rensköt ande samer
Samebymedlemm Renskötsel-
Ytterligare ett steg i riktning mot jämställdhet för samekvinnan utgjorde omfor- muleringen av elfte paragrafen i rennäringslagen om medlemskap i samebyn. Jäm fört med den tidigare lagstiftningen från 1928 formulerade sig rennäringslagen könsneutralt. Förändringen i språkbruket blir tydligast, när första stycket i RNL från 1971 angående medlemskap ställs mot motsvarande stycke i den föregående RBL från 1928.
1. renskötselberättigad som deltar i renskötseln inom byns betesområde,
a) lapp, som inom lappbyn driver renskötsel eller biträder i sådan näring, (...).2
Bytet av den problematiska termen lapp mot den neutrala termen renskötselberätti gad implicerade, att till denna kategori kunde höra både män och kvinnor. En öp pen fråga är dock om den relativt könsneutrala avfattningen av lagtexten i prakti ken förmådde att ändra på köns- och maktfördelningen inom samebyarna.
Hur pass stor andel kvinnor deltog egentligen aktivt i rennäringen, genom att antingen själva vara renskötande eller genom att biträda i näringen?3 Av fyrtiotre
samebyar i Sverige4 uppvisade tjugo samebyar aktivt kvinnligt deltagande i näring
en. I nära hälften av samebyarna fanns det alltså i början på 1970-talet aktiva kvinnliga renskötare respektive biträden. Denna siffra skulle kunna tyda på ett mycket stort kvinnligt deltagande i renskötseln. Så var dock inte fallet. Relateras antalet manliga renskötare till antalet kvinnliga renskötare framträder en helt annan bild.
Totalt utgjorde de kvinnliga renskötarna bara sju procent av alla aktiva inom näringen. Därmed var alltså 93 procent av renskötarna i Sverige män. Eller uttryckt i totala siffror, av 887 aktivt renskötande personer var 824 män och 63 kvinnor.5
Det är också möjligt att se skillnader i fördelningen mellan län och enskilda samebyar. Norrbotten uppvisade med åtta procent den klart högsta andelen kvinnor i näringen, jämfört med fem procent kvinnor i Västerbottens län och bara fyra pro
1 S FS nr 437 (1971), 11 §. 2 SFS nr 309 (1928), 8 §.
3 Nedanstående beräkningar återspeglar förhållandena vid årsskiftet 1971/72 och baserar sig på det statistiska material som återfinns som rådata i SOU nr 100 (1975). Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. Betänkande av sameutredningen. Stockholm 1975. Utbildningsdepartementet, bilagorna 62-110, samt s. 96-193. Mina beräkningar utfördes på gruppen aktivt renskötande personer, dvs. personer som själva aktivt bedriver renskötsel eller biträder däri.
4 Koncessionsrenskötseln ej medtagen i beräkningarna.
5 Det är svårt att bedöma hur många av dessa 63 kvinnor som var egna husbönder. Sådana uppgifter
finns inte. Den mest positiva tolkningen av materialet skulle tyda på att maximalt 7% av de aktiva renskötarna i Sverige var kvinnor. Den mest negativa tolkningen av materialet skulle innebära att ingen av dessa kvinnor bedrev en helt självständig renskötsel såsom husbonde.
Sâpmi iförändringens tid
cent i Jämtlands län. Andelen kvinnor i rennäringen sjönk därmed successivt ju längre söderut man kom i Sverige.1
Tabell 2 Antal personer som vid årsskiftet 1971/72 själva aktivt bedrev renskötsel eller biträdde däri fördelade efter kön och län.
Län Totalt antal aktiva ren skötare Män Andelen män i % Kvinnor Andelen kvinnor i % Norrbotten 618 567 92 51 8 Västerbotten 117 111 95 6 5 Jämtland 152 146 96 6 4 Totalt 887 824 93 63 7
Källa: SOU nr 100 (1975). Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. Betänkande av
sameutredningen. Stockholm 1975. Utbildningsdepartementet, s. 96-181.
Intressant är också en jämförelse av civilståndsfördelningen bland renskötande män och kvinnor (se tabell 3). Merparten män inom näringen, 53 procent, var ogifta jämfört med bara 22 procent av kvinnorna. Detta innebär att det i början av 1970- talet var maximalt 14 kvinnor som var aktiva renskötare och ogifta. De flesta aktivt renskötande kvinnorna, nämligen 54 procent eller 35 stycken, var gifta.
Tabell 3 Civilståndsfördelningen bland aktiva renskötare vid årsskiftet 1971/72.
Ogift Gift Förut gift Totalt
totalt % totalt % totalt % totalt %
Män 436 53 371 45 17 2 824 100
Kvinnor 14 22 34 54 15 24 63 100
Källa: SOU nr 100 (1975). Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Bilagor. Betänkande av
sameutredningen. Stockholm 1975. Utbildningsdepartementet, s. 96-181.
Siffermaterialet, även om det tolkas med försiktighet, visar på en tydlig trend för en stark underrepresentation av kvinnor inom kategorin aktiva renskötare och man kan
1 Fördelat på enskilda samebyar uppvisade Könkämä, Vittangi och Lainiovuoma den högsta andelen
kvinnliga renskötare med 25 procent, 24 procent respektive 22 procent. Alla dessa tre samebyar är belägna i Norrbottens län. Det skulle vara intressant att undersöka dessa närmare, vilket dock inte har skett inom ramen för föreliggande arbete.
bara konstatera att det var mycket ovanligt för kvinnor att vara (registrerade som) aktiva renskötare. Rennäringen hade utvecklats till att vara männens domän och kvinnorna återfanns på 1970-talet endast i marginell utsträckning. Vilka orsaker som ligger bakom den kvinnliga underrepresentationen kommer att undersökas i kapitel 4.
Som nämnts, omvandlades samebyarna genom RNL 1971 till ekonomiska samfälligheter. Makt och inflytande i dessa samfälligheter skulle i alla betydelse fulla spörsmål utövas av byns (per definition) aktiva renskötare, dvs. av klass 1 medlemmar. Rösträtten graderades därutöver efter reninnehav. Varje påbörjat hundratal renar gav en röst. Rösträtten var därmed inte lika för alla samebymed lemmar utan baserade sig på den enskildes ägande. Familjemedlemmar och tidigare aktiva renskötare hade bara mycket begränsade möjligheter att utöva direkt infly tande över samebyns gemensamma angelägenheter.
Klass 2 och klass 3 medlemmar ägde således en röst i fråga om val av ordfö rande och revisor. I alla andra frågor, som samebyn skulle ta ställning till, tillkom rösträtt uteslutande de aktivt renskötande klass 1 medlemmarna. Vid årsskiftet 1971/72 utgjordes 93 procent av klass 1 medlemmarna av män. I praktiken betydde detta att 93 procent av dem som hade förutsättningen att utöva makt var män, och att kvinnornas möjligheter till inflytande begränsade sig till 7 procent. Eftersom rösträtten graderades efter den enskildes reninnehav, är det svårt att uttala sig om hur många röster som exakt tillkom män respektive kvinnor. För att kunna uttala sig härom skulle det behövas tillgång till information om de enskilda individernas renantal. Sådan information är dock sekretessbelagd.
Det torde vid det här laget stå utom allt tvivel att de samiska kvinnorna inom rennäringen utgjorde en marginaliserad grupp vars möjligheter att bli delaktiga i maktutövningen och få ökat inflytande var ytterst begränsade. Kvinnorna är snarare starkt underrepresenterade i fråga om att vara aktiva yrkesutövare och i fråga om innehav av reell rösträtt.
Man måste fråga sig vad som skulle kunna vara orsaken till kvinnornas margi- nalisering inom rennäringen. Förklaringen måste av allt att döma sökas på olika nivåer, dels finns det en extern förklaring som avser kvinnornas missgynnande i lagstiftningen, dels finns det interna förklaringar som måste sökas inom den ren skötande befolkningen och i de enskilda personernas individuella mål och strategi er; alltså i själva gruppdynamiken inom samebyarna. Jag kommer nedan att ge exempel på dessa två förklaringsnivåer.
Trots att rennäringslagen hade ambitionen att jämställa den samiska kvinnan, fanns det en paragraf som nästan enbart drabbade kvinnorna och som allvarligt inskränkte kvinnornas möjligheter till jämbördigt inflytande inom näringen och i fråga om tillträde till den. Det handlar om trettonde paragrafen och dess stadgande om husfolkets renar.
Såpmi i förändringens tid
Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som själv eller genom sitt husfolk dri ver renskötsel med egna renar inom byns betesområde.
Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag tillhöra den renskötande
medlemmen.1
Alla renar, som ägdes av personer i ett visst hushåll, ansågs tillhöra den renskötan de familjemedlemmen. I vanliga fall betydde detta att de kvinnliga familjemed lemmarnas renar registrerades/räknades under antingen fadern eller maken. Följden blev att de flesta samiska kvinnors medlemskap i samebyn snarare grundade sig på deras relationer till byns män, som dotter eller maka, än på deras egen renskötsel. Kvinnorna blev alltså även i 1971 års lag i praktiken underordnade männen och detta trots att de formellt var jämställda enligt lagen. Tvärtom, kan man säga att rennäringslagen, i detta fall och i praktiken, fastslog en ordning, där mannen är hushållets överhuvud.
Antropologen Hugh Beach har i en artikel beskrivit den samiska kvinnans ställning inom samebyn under 1970-talet.2 Beach säger i artikeln att det var dåligt
ställt med kvinnornas möjligheter till påverkan inom byn. Han menar att det kan ha legat i de stora renägarnas intresse att kvinnorna inte skulle ha full rösträtt. Ett en kelt räkneexempel ska förtydliga hur kvinnorna kunde bli en bricka i maktkampen mellan stora och små renägare.
Rösträtten graderades efter antalet renar. Ett innehav av 1-100 renar berättiga de till en röst, dvs. att alla klass 1 medlemmar förfogade över åtminstone en röst på bystämman. För varje påbörjat hundratal renar fick den enskilde en röst till, alltså 101-200 renar betydde två röster, 201-300 tre röster osv. Om alltså mannen ägde 60 renar och hans hustru ägde 45, så förfogade mannen över två röster för ett sam manlagt reninnehav av 105 renar. Men ifall mannen ägde 40 renar och hans hustru också ägde 40 renar, så fick mannen ändå bara en röst för det sammanräknade re nantalet av 80 renar. I detta fall, och förutsatt att hustrun tyckte likadant som sin make om byns angelägenheter, skulle denne renskötare och hans likasinnade inom byn tycka att det var en fördel om kvinnan förfogade över en egen röst på bya- stämman. Däremot vore det för de stora renägarna inom samebyn, alltså för dem som hade störst inflytande p.g.a. ett stort reninnehav, av fördel att eliminera kvin nornas röster för att minimera antalet medlemmar som kunde utöva inflytande.3
Det kan således har funnits krafter inom den renskötande befolkningen, som, även om de inte aktivt motarbetade kvinnorna, dock gynnades av deras marginali- serade och underordnade ställning i lagstiftning och i sameby.
1 S FS nr 437 (1971), 13 §. 2 Beach (1982), s. 127-143. 3 Beach (1982), s. 137.
Hur det känns att vara marginaliserad på detta vis framkommer i en intervju med Ann-Mari Spiik i en kort artikel i tidskriften Samefolket.
Det är så man blir arg när man tänker på hur det är. (...) I ett samehem är det kvinnan som regerar, men när hon kommer till samebymöte och begär ordet då börjar karlarna fnissa. Att kvinnan ska tiga i församlingen är något som blivit en lag i samebyarna. Det enda vi får vara med om att rösta är valet av ordförande på mötet. Oj, vilket förtroende! Ifråga om den ekonomiska förvaltningen har vi ingenting att säga till om, trots att det är vi som sköter ekonomin hemma och bör väl vara något så när insatta i ekonomiska frågor. Det är bara de som är aktiva i renskogen som har bestämmanderätt. Men jag uppfattar mig själv som aktiv i renskötselarbetet. Jag rustar säcken åt min karl och kör honom dit han ska för att titta till
renarna. När han kommer tillbaka på kvällen ska han ha mat och torra kläder. Sånvt här
måste väl också räknas som en insats i renskötseln. Nej, rennäring slagen har inte beaktat
kvinnorna.1
Det kan lätt tänkas att fler samiska kvinnor i likhet med Ann-Mari Spiik har upp levt sin situation som orättvis. Lagens definition att endast det direkta arbetet i renskogen skulle premieras och utgöra grunden för den reella maktutövningen inom byn överensstämmer illa med Ann-Maris uppfattning av den roll hon spelar i familjens renskötsel. Hon ser sig själv som aktiv i och med att hon sköter 'mark servicen' åt sin make. Hennes insats för rennäringen räknades inte. Trots dessa uppenbara orättvisor har kvinnorna hittills inte utlöst några stora proteststormar eller uppror. Men kanske borde det enorma kvinnounderskottet i den renskötande befolkningen, som har beskrivits i SOU nr 99/100 (1975), tolkas i detta ljus: som en tyst protest av samiska kvinnor mot att bli marginaliserade både som kvinnor och som samer. Beslutet att flytta eller stanna är i varje fall något som dessa kvin nor hade inflytande över.
Genomgången av rennäringslagen ur ett genusperspektiv har visat att det råd de en stor diskrepans mellan den normativa lagtexten och praktiken. Rent formellt fanns det inga hinder för samiska kvinnor (med renskötselrätt) att bli aktiva inom rennäringen och att komma i åtnjutande av alla därtill relaterade rättigheter och möjligheter till inflytande. Att bara ett litet fåtal kvinnor faktiskt har förmått att driva egna renföretag, tolkar jag som ett tecken på att det fanns strukturella hinder, både i lagstiftningen och i samebyn, som utgjorde svårigheter för kvinnorna.
Anmärkningsvärt är också att RNL 1971 på sätt och vis återinförde husbonde väldet, som hade avskaffats i Sverige år 1920, i och med att den gifta kvinnan blev myndig.2 Kvinnor och barn (husfolket) underordnades den renskötande medlem
men (husbonden). Husfolkets egendom (renarna) förklarades i denna lag tillhöra
1 " Varför skall vi behöva sitta där som 000000 på våra egna möten?" (1975). Samefolket, nr 5, s. 119. 2 Jfr t.ex. Sjöberg, Marja Taussi (1992), "Giftas och skiljas. Kvinnan, mannen och äktenskapet", i
Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar. Stockholm, s. 69 och Nordborg,
Sâpmi iförändringens tid
husbonden och det var han som förvaltade denna egendom och utövade det infly tande (genom rösträtten) som husfolkets egendom gav honom.1