Utöver dessa allmänna bestämmelser, som avsåg såväl män som kvinnor, innehöll 1928 års renbeteslag ett särskilt tillägg till första paragrafen som endast åsyftade kvinnorna inom renskötseln och deras rättsliga ställning.1
Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig; Konungens befallningshav ande obetaget att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, medgiva, att hon, med de begränsningar i fråga om tid och renantal som
kunna finnas lämpliga, må bibehållas vid rättigheten.2
Samiska mäns och samiska kvinnors rättsstatus påverkades olika av ett förändrat civilstånd. För männen spelade det i rättsligt avseende inte någon roll, vem de gifte sig med. Deras personliga rättigheter förändrades inte av giftermålet. Kvinnornas rättsstatus däremot var föränderlig. För dem var det av avgörande betydelse med vilken man de ingick äktenskap, eftersom den gifta kvinnans rättsliga ställning alltid anpassades efter makens rättsstatus.3 För de samiska kvinnor, som innehade
renskötselrätt, medförde detta stadgande att de förlorade sina rättigheter, när de gifte sig utanför den av staten definierade kretsen av 'privilegerade' samiska män. I praktiken innebar förlusten av renskötselrätten att kvinnorna blev tvingade att läm na renskötarlivet. Undantag från denna huvudregel skulle endast göras i mycket speciella fall. Samtidigt förbehöll sig lagstiftaren att i ett sådant fall begränsa kvin nans ägande (renantal) och att även sätta en tidsram för undantaget. Med detta till- lägg inleddes en fyrtiotreårig period av rättslig könsdiskriminering av samiska kvinnor som själva ägde renskötselrätt. Först i den följande rennäringslagen av 1971 blev dessa formellt jämställda med männen igen.
Intressant är också att lagen talar om kvinnans renskötselrätt; alltså kvinnan i
allmänhet, och inte den samiska kvinnan i synnerhet. Detta innebar att principiellt alla kvinnor, oavsett etnisk tillhörighet, kunde gifta sig till de samiska minoritets rättigheterna.4 I praktiken betydde detta att ickesamiska (t. ex. svenska) kvinnor
erhöll del i de samiska rättigheterna samtidigt som samiska kvinnor fråntogs sitt 'privilegium' när de gifte sig med 'fel man', dvs en man utan renskötselrätt. Detta oavsett om denna man var same eller svensk. Därutöver lades här grogrunden för sociala spänningar och konflikter inom renskötarsamhället, nämligen mellan sa
1 För en bakgrundsbeskrivning och olika myndigheters yttranden i denna fråga, se RD 1928. Kungl. Maj:ts proposition nr 43, s. 66f.
2 SFS nr 309 (1928), 1 §, första stycket.
3 Jfr Sjöberg, Maria (1997), "Kvinnans sociala underordning - en problematisk historia. Om makt, arv och giftermål i det äldre samhället", Scandia, band 63:2, s. 165-192.
Sâpmi iförändringens tid
miska kvinnor och ingifta kvinnor.1 Från samiskt håll hade man en annan syn på
giftermål över de etniska gränserna. Samerna ville att en svensk man som gifte sig med en samekvinna skulle betraktas som en same. De ville alltså hellre inkludera den svenske mannen än att exkludera kvinnan.2
Som vi såg tidigare var medlemskapet i lappbyn av avgörande betydelse för den enskilda individens möjlighet att faktiskt utöva sina rättigheter. I detta sam manhang är det alltså viktigt att undersöka på vilka grunder samekvin nans/kvinnans lappby medlemskap vilade. Lagen stadgade följande angående med lemskap.
Till lappby höra:
a) lapp, som inom lappbyn driver renskötsel eller biträder i sådan näring;
b) lapp, som inom lappbyn drivit eller på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat yrke, dock ej tjänare från främmande lappby;
c) lapp, som innehar tillstånd jämlikt 9 § att inflytta till lappbyn; samt
d) hustru och hemmavarande barn till lapp, som avses i a) - c), ävensom änka och omyndigt
barn till avliden sådan lapp, ändå att de icke själva driva eller biträda i renskötsel.3
I punkterna a) - c) uppräknades alla de personer, vilkas medlemskap grundade sig på aktiv verksamhet inom renskötseln. Inte förrän i sista punkten, under d) nämn des kvinnors medlemskap i lappbyn.
En kvinnas medlemskap baserade sig i vanliga fall på hennes makes medlem skap. Hon stod i relation till en manlig medlem, som hustru, änka, hemmavarande eller omyndigt barn. Det var denna relation som rättfärdigade hennes medlemskap (och därmed i förlängningen även hennes del i de samiska rättigheterna). Den roll som lagstiftaren tänkte sig för kvinnor i den renskötande miljön var inte den av en aktiv renskötare, utan kvinnorna reducerades i stället till renskötande mäns. bihang och till förmedlare av 'privilegier' och egendom mellan olika generationer av ren- skötselberättigade män.4
På grund av sin etniska tillhörighet blev samekvinnorna föremål för en mycket ogynnsam och paternalistisk speciallagstiftning som var utformad efter den i början av seklet rådande lapp-skall-vara-lapp-ideologin. 1928 års renbeteslag har, fram till år 1971 och verkställd genom lappväsendets tjänstemän, styrt de renskötande sa- mernas liv och vardag.
1 Se kapitel 4 där jag diskuterar de ingifta svenska kvinnornas situation.
2 Detta framgår av ett anförande av Carl Lindhagen inför Riksdagens andra kammare år 1917. RD
1917. Riksdagens protokoll: Andra kammaren nr 82. Onsdagen den 13 juni, kl. 11 f.m., s. 50.
3 SFS nr 309(1928), 8 §.
Utöver detta utsattes de samiska kvinnorna (med renskötselrätt) för en rättslig dis kriminering på grund av sin könstillhörighet. Eftersom de var kvinnor, och i enlig het med föreställningen att kvinnan skulle följa maken, fråntogs de sina minoritets rättigheter. De samiska kvinnorna kunde således under perioden 1928-1971 mötas av en dubbel underordning.