Den 1 juli 1971 trädde en ny rennäringslagstiftning (RNL) i kraft som helt ersatte 1928 års renbeteslag.1 Genom den nya lagen upplöstes och upphörde slutligen
lappväsendet, som hade styrt de renskötande samernas liv och angelägenheter i nästan ett sekel. Samtidigt erhöll samerna större möjligheter att själva bestämma över interna samebyangelägenheter. Rennäringslagen tilldelade därför samebyarna en helt ny, självstyrande roll. De statliga administrativa uppgifter, som skulle fin nas kvar, övertogs därefter av lantbruksnämnder och länsstyrelser.
Rennäringslagen 1971 präglades av nya tongångar. Såväl förarbetena till lagen som själva lagen genomsyrades av ett marknadsekonomiskt förhållningssätt och terminologi. Renskötsel döptes om till rennäring. Räntabilitet, rationalisering och renföretag blev nya slagord och återspeglade därmed tydligt samhällsförändringen och lagstiftarens förändrade grundinställning; nämligen att renskötseln i Sverige fortsättningsvis borde bedrivas i enlighet med marknadsekonomiska principer. Målet för rationaliseringsverksamheten var att, i likhet med den process som på gick inom jordbruket, skapa så effektiva renföretag som möjligt,2 som skulle ga
rantera den renskötande befolkningen en levnadsstandard jämförbar med den svenska genomsnittsbefolkningens.3
1964 års rennäringssakkunniga kom i sitt betänkande fram til! att renskötseln i Sverige sett ur marknadsekonomisk synvinkel bedrevs på ett olönsamt sätt av sa merna.4 Alldeles för små renhjordar var fördelade på allt för många händer. Det
fanns helt enkelt för många samer som försökte livnära sig på renskötsel och som endast hade ett otillräckligt antal renar till sitt förfogande. De sakkunniga ansåg att renhjordarna var för små för att möjliggöra ett rationellt och därmed ekonomiskt vinstbringande renskötselarbete som kunde försörja de renskötande familjerna. För att lösa problemet omvandlades lappbyarna till ekonomiska samfälligheter. Enligt lagförslaget skulle dessa ekonomiska samfälligheter i fortsättningen benämnas renbyar.5 En sådan namngivning ville dock inte samerna acceptera. Svenska Sa-
1 SFS nr 437 (1971). Rennäringslag; given Sofiero den 18 juni 1971. 2 SOU nr 16 (1968), s. 255.
3 Beach (1982), s. 136. 4 SOU nr 16 (1968), s. 50. 5 SOU nr 16 (1968), s. 10.
Sâpmi iförändringens tid
mernas Riksförbund (SSR), som hade grundats 1950 och som fungerade som re missinstans i ärendet, krävde därför i sitt remissyttrande att de nya ekonomiska samfälligheterna borde betecknas samebyar.1 Förslaget bifölls.
Enligt utredarna var många renskötare undersysselsatta och upp till 30 procent av arbetskraften inom näringen var överflödig.2 Ekonomiskt stöd skulle därför ges
av staten för att å ena sidan främja och påskynda en rationalisering av näringen och för att å andra sidan underlätta den nödvändiga utflyttningen från näringen. För att åtgärda de rådande missförhållandena föreslogs ett avgångsvederlag som skulle utgå till "renägare med alltför litet reninnehav som avvecklar sin renskötsel på sådant sätt att strukturrationaliseringen inom hans renby främjas".3 Detta gällde
också sådana renägare som frivilligt lämnade plats till förmån för en annan nä ringsidkare, som bedrev en mera storskalig renskötsel, vilken gav större avkastning och därmed, ur marknadsekonomisk synvinkel betraktat, räknades som räntabel. Vederlaget skulle i normalfall utgå till renskötare vars reninnehav låg mellan 50 och 300 renar i nettostocken. Vederlaget skulle bestå av två delar, dels av ett av gångsvederlag på 6 000 kr och dels av ett utflyttningsbidrag på maximalt 15 000 kr. Utflyttningsbidraget utbetalades till "den som avflyttar till ort som anvisas av arbetsmarknadsorganen".4 Med andra ord skulle sådana renskötare och deras fa
miljer, som hade svårt att livnära sig enbart på sin renskötsel, kompenseras med pengar ifall de frivilligt sökte sin utkomst inom andra områden av arbetsmarkna den. Man skulle alltså satsa på att skapa ett mindre antal livskraftiga renföretag.5
Inom ramen för rationaliseringsåtgärderna inom rennäringen rekommendera des även en högre grad av mekanisering. Förhoppningen var att en intensifierad mekanisering skulle hjälpa till att genom ökad avkastning och högre inkomster skapa bärkraftiga renföretag.6
När det gäller renskötselrätten i allmänhet förändrades inte mycket genom 1971 års rennäringslag. Renskötselrätten var även i fortsättningen beroende av individens samiska härstamning och föregående generationers aktivitet inom ren skötseln.7 En nyhet däremot var bestämmelsen i andra paragrafen som fastslog att
1 Sv enska Samernas Riksförbund (1969), s. 47.
2 RD 1971. Bihang till Riksdagens protokoll: Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennäringslag, m.m.; given Stockholms slott den 26 februari 1971. Se även Beach, (1982), s. 136.
3 SOU nr 16(1968), s. 256. 4 SOU nr 16(1968), s. 256.
5 Ruong ansåg i denna sak att en vettig strukturrationalisering av renskötseln var en oundviklig del av utvecklingsarbetet inom näringen. Att många unga familjer i d e produktiva åldrarna blev tvungna att lämna renskötseln och omskolas och övergå till andra yrken innebar, enligt Ruong, en åderlåtning av befolkningen, som dock inte gick att undvika då renskötseln ej kunde föda hela det samiska folket. Ruong (1982), s. 102.
6 SOU nr 16 (1968), s. 50f och s. 254f. 7 SFS nr 437 (1971), 1 §.
"den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötselrätt".1 Efter
fyrtiotre år av diskriminering jämställdes slutligen de samiska kvinnorna formellt med männen i lagen. Lagen tillskrev genom en (relativt) könsneutral formulering samma rättigheter och skyldigheter för både män och kvinnor. Paragrafen om att en samisk kvinna skulle förlora sin renskötselrätt, då hon gifte sig med en icke- renskötselberättigad, avskaffades och fick i stället den ovan citerade könsneutrala lydelsen. I fortsättningen förvärvade var och en, oberoende av kön, renskötselrätten om de ingick äktenskap med en renskötselberättigad person. För ingifta män be tydde den könsneutrala formuleringen i rennäringslagen att de vid ingånget äkten skap blev renskötselberättigade. Den elfte paragrafen öppnade dessutom möjlighe ten för de ingifta männen att få tillträde till samebyn, med allt vad det innebar av särskilda rättigheter. Även i denna paragraf hade lagtexten fått en mera neutral ordalydelse i och med att termen renskötselberättigad ersatte den tidigare använda termen lapp.
Medlem i sameby är
1. renskötselberättigad som deltar i renskötseln inom byns betesområde,
2. renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3. renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under
1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.2
Jämför man utformningen av tredje stycket i paragrafen om medlemskap i samebyn med tidigare lagstiftning,3 ser man att begreppen hustru och änka har fått ge vika
för uttrycken make och efterlevande make.4 Trots att lagstiftaren hade ambitionen att jämställa kvinnorna, lyckades den inte att rensa lagen från alla bestämmelser som kunde få negativa följder för kvinnorna.5 Den mest långtgående konsekvensen
1 SFS nr 437 (1971), 2 §, första stycket. 2 SFS nr 437 (1971), 11 §.
3 SFS nr 309 (1928), 8 §.
4 Det är intressant att notera vilka svårigheter det tydligen innebär att formulera en lag på ett helt könsneutralt sätt. Så fort män kunde tänkas ingå i den kategori, där tidigare endast kvinnor kunde hamna, anammade denna kategori manligt genus.
5 1964 års rennäringssakkunniga framhöll i sitt betänkande att lagstiftaren alltid har betraktat rensköt seln som ett utpräglat manligt yrke och att därför endast mannens härkomst ansetts vara av betydelse i sammanhanget. De menade vidare att det var på tiden att revidera detta synsätt och att jämställa kvin norna inom rennäringen. Antagandet att kvinnor, generellt sett, var mindre lämpade att utföra arbets uppgifter inom rennäringen saknade enligt de sakkunniga grund. Dessutom nämndes det att redan under 1960-talet unga samiska kvinnorna i allt större utsträckning flyttade från inlandet och de sak kunniga påpekade att det i många fall var svårare att få de unga kvinnorna att stanna kvar i lappbyarna än de unga männen. Utifrån denna insikt, att det behövs såväl samiska män som samiska kvinnor för en levande samekultur, konkluderade de sakkunniga: "en lagregel som i viss utsträckning innebär att samekvinnor mot sin vilja måste överge rennäringen får därför betraktas som föga rationell från all män synpunkt. Några egentliga olägenheter torde inte heller uppkomma om det i något fall inträffar
Sâpmi iförändringens tid
för kvinnornas faktiska jämställdhet fick ett förtydligande som bifogades medlem skapsparagrafen och som preciserade vilka som skulle anses vara renskötande medlemmar i samebyn.
Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som själv eller genom sitt husfolk dri ver renskötsel med egna renar inom betesområde. Renar som tillhör renskötande medlems
husfolk anses i denna lag tillhöra den renskötande medlemmen.1
Det är speciellt det andra stycket i denna paragraf som är av vikt. Här sägs det att alla renar som ägs av till hushållet hörande personer, t.ex. hemmavarande barn, maka eller husfolk, ska räknas med i den aktivt renskötande medlemmens reninne hav.2 Om inte båda makarna blev registrerade som klass 1 medlemmar i samebyn
och var för sig drev ett eget renföretag, räknades således klass 3 medlemmens renar till den 'aktive' klass 1 medlemmens reninnehav. Detta förfarande är inte oproble matiskt med hänseende till kvinnornas ställning inom samebyn.
Eftersom lappväsendet avskaffades genom den nya lagen och samebyarna om vandlades till ekonomiska samfälligheter, blev det nödvändigt att inrätta en styrelse i varje sameby som genom omröstning skulle avgöra interna angelägenheter.
I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av särskild bestämmel se, i denna lag,
1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelse eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38§ andra stycket 1-6,
2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, som därvid har en röst
för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom, (...).3
Att inneha rösträtt och därmed kunna göra sin röst hörd var en nödvändig förutsätt ning för den enskilda samebymedlemmen för att kunna utöva direkt inflytande över interna angelägenheter. Hur skulle då rösträtten, och därmed makten att påverka,
att en ingift icke samisk man blir den som i praktiken driver familjens renskötsel. Vi anser på grund härav att tiden nu är inne att inom rennäringen genomföra full rättslikställighet mellan könen." SOU
nr 16 (1968), s. 60f. För en statistisk undersökning av den renskötande befolkningens sammansättning
efter kön, ålder och civilstånd, se SOU nr 99 (1975). Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Betänkande av sameutredningen. Stockholm 1975. Utbildningsdepartementet, s. 79ff. Undersökning en visar att det fanns ett enormt 'kvinnounderskott' bland de renskötande samerna vid årskiftet 1971/72.1 åldrarna 30-50 år var drygt 50 % av männen ogifta.
1 S FS nr 437 (1971), 13 §.
2 De renskötande samebymedlemmar, sådana medlemmar som själva bedriver renskötsel, kallas i det
följande också för klass 1 m edlemmar, därför att deras medlemskap baserade sig på de under 1) upp ställda villkoren för medlemskap i samebyn. Medlemmar under 2) respektive 3) kommer också att betecknas som klass 2 respektive klass 3 medlemmar.
fördelas bland medlemmarna? Principiellt skulle varje myndig medlem utöva in flytande i frågan om val av ordförande respektive revisor och vid beviljande av ansvarsfrihet. I alla övriga frågor, rörande samebyns finanser, godkännande av ett nytt renmärke etc, förbehölls rätten att påverka uteslutande de renskötande med lemmarna. Det var alltså klass 1 medlemmarna i samebyn som ägde de största möjligheterna till direkt inflytande och som därmed innehade den reella makten. Det är uppenbart att den enskilda individens art av medlemskap spelade en avgö rande roll i frågan om maktfördelningen och maktutövandet inom samebyn. Det var därför av yttersta vikt om individens medlemskap i samebyn baserades på egen renskötsel (klass 1 medlem) eller om hon/han registrerades som familjemedlem (klass 3 medlem) till aktivt renskötande medlem.
Angående rätten till jakt och fiske stadgades dels vem som skulle inneha dessa samiska rättigheterna, dels var och när dessa rättigheter fick utövas.
Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör
till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötseln är tillåten där.1
De samiska minoritetsrättigheterna knöts genom denna paragraf även i fortsätt ningen till den enskildes medlemskap i samebyn. Rättsförhållandena som skapades av rennäringslagen 1971 har av Johannes Marainen åskådliggjorts i en skiss (se figur 3.)
1971 års rennäringslag medförde således inte någon förstärkning av den sa miska befolkningens rättsliga ställning i allmänhet. Minoritetsrättigheter, som jakt och fiske, förblev även i denna lag förbehållna ett litet fåtal 'privilegerade' samer, nämligen dem som var medlemmar i samebyn. Ytterst, skulle man kunna påstå, att de samiska rättigheterna var knutna till ägandet av renar.
Även vad gäller kretsen av renskötselberättigade personer förändrades inte mycket genom RNL. Merparten samer var också i fortsättningen uteslutna från rätten att bedriva renskötsel och därtill relaterade rättigheter. För att få till stånd lönsamma och vinstbringande renföretag var ambitionen att ytterligare krympa antalet aktivt renskötande samer med 30 procent. Grundidén var att skapa en, vis serligen liten, renskötande befolkning, som dock med hjälp av diverse rationalise ringsåtgärder, som t.ex. en högre grad av mekanisering, kunde förvandla rensköt seln till en räntabel näring. Några år senare framhölls även vikten av renskötselns rationalisering för hela den samiska kulturens fortbestånd.
Rennäringen är en förutsättning för att samekulturen skall bestå. Endast i begränsad omfattning torde det därför vara möjligt för samerna att, om renskötseln skulle upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande under någon
Sâpmi iförändringens tid
längre tid. Det allmänna borde därför genom olika åtgärder medverka till att för bättra förutsättningarna för renskötselns rationalisering.1
Figur 3 Samer enligt 1971 års rennäringslag. A. Aktiva renskötare. B. Icke-aktiva renskötande samebymedlemmar. C. Icke sameby medlemmar. D. Icke-renskötsel- berättigade. Efter Marainen, Johannes (1992), "Social Stratification and Marriage among the Saami in Talma and Könkämä, 1901-1923", i Roger Kvist (ed.) Rea
dings in Saami History, Culture and Language III. (Center for Arctic Cultural Re
search, Umeå University, Miscellaneous Publications, no 14.) Umeå, s. 93.
Rationaliseringen av rennäringen och minskningen av arbetsstyrkan framställdes på 1970-talet som villkor och garanti för samekulturens fortbestånd. Drygt en tredje del av de i renskötseln sysselsatta personerna, och med dem deras familjer, skulle överge sin plats och sina rättigheter för att på så sätt garantera den samiska kultu rens fortsatta existens.