Föreställningen att samerna i århundraden har delat en och samma kultur är både vilseledande och felaktig. I stället har den samiska befolkningen varit kulturellt differentierad långt före den första renbeteslagen i slutet av 1800-talet. Det fanns stora variationer i fråga om levnadssätt och traditioner, även i den renskötande befolkningen: fjällsamer och skogssamer skilde sig från varandra genom olika sätt att bedriva renskötsel. Skogssamerna i sin tur var en grupp samer, vars livsföring varierade en hel del, då vissa levde på en kombination av jordbruk och renskötsel och andra enbart av jordbruk. Skillnader förelåg också mellan andra grupper; sydsamer, lulesamer och nordsamer hade delvis olika traditioner och talade olika dialekter/språk. Att tala om och framställa 'samerna' som en enhet utgör därför en grov förenkling av den mycket komplexa sammansättningen av den samiska be folkningen. Detta uttryckssätt implicerar existensen av en homogen allmänsamisk kultur som inte existerade i realiteten.
Trots detta faktum framställde den svenska staten — som min studie visar — den nomadiserande kulturen som mest genuin och 'autentiskt' samisk och staten förde huvudsakligen en assimileringspolitik gentemot alla de samiska kulturvari anter som inte motsvarade idealtypen. Jag vill hävda att den svenska staten genom lagstiftning och andra (same)politiska åtgärder har skapat en samisk befolkning efter den dominerande svenska befolkningens föreställning om hur 'äkta' samer borde vara och att den har bortsett ifrån alla andra samiska kulturvarianter. Detta skedde å ena sidan genom att staten via lagstiftning förstärkte och permanentade gränser för redan befintliga undergrupperingar inom den underordnade samiska befolkningen, och å andra sidan genom att skapa nya gränser mellan olika katego rier av samer, som bl.a. den mellan renskötande och icke-renskötande samer och mellan bymedlemmar och icke-bymedlemmar. Endast de samer som staten definie-
rade som 'autentiska' erhöll del i de samiska särrättigheter som bygger på urminnes hävd.
Studien visar också att statens talrika kategoriseringar av den samiska befolk ningen — i enlighet med den dominerande befolkningens stereotypa föreställning om den idealtypiska samen — har inneburit förtryck av gruppen. Detta berodde främst på att samerna som grupp varken ägde tolkningsföreträde eller hade någon reell makt i staten. De hade därför inget direkt inflytande över de kategorier som uppställdes, eller hur de definierades och de kunde i allmänhet inte heller själva välja vilken av kategorierna de ville tillhöra. Indelningen i olika kategorier har därmed i praktiken utgjort en form av förtryck av den samiska befolkningen.
Tolkningsföreträdet hade ju den dominerande svenska befolkningen, som därigenom kunde utforma en diskurs, som faktiskt innebar uppfattningen om en intellektuell och fysisk underlägsenhet hos den samiska befolkningen. Genom att samerna närmast blev betraktade och framställda som omyndiga barn, som var i trängande behov av skydd, legitimerades statens förmynderi och intensiva kontroll av en hel befolkningsgrupp. Samtidigt garanterades på detta vis att den rådande hierarkiska ordningen i samhället inte kullkastades. Med andra ord var den samiska befolkningens underordning en garant för den svenska befolkningens överordnade ställning i samhället och staten.
Studien visar att den dominerande befolkningens tolkningsföreträde var så långtgående, att det till och med var staten och inte samerna själva som definierade vem som tillhörde den samiska gruppen och vem som inte gjorde det. Speciellt efter 1928 var det uppenbart att en individs egenidentifikation som same inte åt följdes av ett statligt och juridiskt erkännande. Statens snäva definition av vem som var same innebar t.o.m. att den renskötande befolkningen förhindrades att rekrytera nya (manliga) medlemmar utanför den egna gruppen. I stället förväntades att de renskötande samerna skulle gifta sig och skaffa barn inom den egna gruppen. I detta avseende har studien även visat intressanta paralleller med Kanadas agerande gentemot indianbefolkningen i landet.
Också i Kanada hade staten tolkningsföreträdet, och staten utformade juridiska definitioner för om en person officiellt skulle betraktas som en indian eller inte. En annan likhet mellan dessa båda nationalstater var deras agerande gentemot kvin norna i den underordnade etniska gruppen. På samma sätt som man i Kanada hind rade indianska kvinnor från att ge upphov till indiansk grupptillhörighet och indi anska särrättigheter (Indian status) i nästa generation, förhindrade även den svens ka staten mellan 1928 och 1971 ett överförande av samiska särrättigheter via den kvinnliga bördslinjen. Barnens etniska tillhörighet definierades i stället utifrån och deras rättsliga status var såväl i Kanada som i Sverige endast beroende av faderns etniska bakgrund och rättsställning.
Ett annat intressant resultat av min undersökning är att samekvinnorna — i likhet med indiankvinnorna — blev dubbelt underordnade. För det första under
Sâpmi iförändringens tid
ordnades de på grund av sin etniska tillhörighet (som samer) och blev därigenom föremål för såväl negativ som positiv särbehandling. Sedan underordnades de en gång till på grund av sin könstillhörighet (som kvinnor). På detta sätt blev de sa miska kvinnorna dubbelt marginaliserade. Man kan även utgå ifrån att statens 'pri oritering' av renskötande samiska män och deras rättigheter i kombination med marginaliseringen av de samiska kvinnorna har påverkat relationen mellan könen. Vilka effekter lagstiftningen har haft för könsrelationerna och hur könsarbetsdel ningen har sett ut och förändrats under ett sekel undersöks i nästa kapitel.