Indelningen av den samiska befolkningen i en renskötande och en icke-renskötande grupp skapade en tydligare distinktion mellan olika slag av samisk livsföring och näringsfång, som i och för sig redan existerade vid slutet av 1800-talet. Det är där för inte förvånande att även den första renbeteslagen förankrades i denna indelning som föreföll vara 'naturlig'.2 Eftersom 1886 års renbeteslag ville bekräfta och lag
fästa de renskötande samernas rättigheter/skyldigheter gentemot den bofasta be folkningen, stadfästes enbart de aktivt renskötande samernas rättigheter. Detta innebar att i princip samtliga samiska särrättigheter blev direkt knutna till rensköt seln. Den icke-renskötande delen av befolkningen nämndes aldrig i lagen och ex- kluderades därmed i praktiken från etniska särrättigheter som ju förutsatte aktiv renskötsel.3
Den nomadiska livsstilen, som främst karaktäriserade fjällsamerna, skilde sig väsentligt från den i lappmarkerna bosatta svenska befolkningens företrädesvis agrara livsföring. Renskötseln utgjorde den mest markanta kulturella skillnaden
1 S FS nr 309(1928), 41 §.
2 Även många samer accepterade indelningen i renskötande och icke-renskötande, men det fanns också samer som inte godtog denna. Här ska främst nämnas Elsa Laula som pläderade för att inte göra åtskillnad mellan renskötande och icke-renskötande samer. Hon bifogade till 1908 års motion en skrivelse där hon framställde sina åsikter. Om denna motion och Elsa Laula, se Ruong (1982), s. 183- 186. Se även Laula, Elsa (1904), Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena. Stock holm.
3 De samiska särrättigheterna bestod bl.a. i att bedriva renskötsel, att begagna sig av land och vatten, att jaga och fiska. Den gav dessutom rätt till skogstäkt för husbehov utan erläggande skatt. De flesta av dessa rättigheter var inte villkorslösa, utan lagen dikterade tid och plats för rättigheternas giltighet. Även om de icke-renskötande samerna i praktiken exkluderades från alla rättigheter som följde ren skötseln, hade de såsom en del av den samiska befolkningen trots allt rätten att själva när som helst åter ta upp renskötseln. På detta vis kunde de icke-renskötande samerna enligt 1886 års lag i princip få del av de samiska minoritetsrättigheterna. Mer om renbeteslagstiftningens bestämmelser och dess konsekvenser för samerna från ett genusperspektiv, se Amft (1997), s. 301-310.
Sâpmi iförändringens tid
mellan grupperna1 och framstod därmed som en 'naturlig' markör och ett slags
demarkationslinje mellan det som var autentiskt samiskt och det som var svenskt. Staten skapade i det här fallet inga nya kategoriseringar utan använde en redan befintlig distinktion, för att skilja mellan olika slags samer, vilka sedan tilldelades eller berövades olika rättigheter. Det var alltså inte själva kategoriseringen som var ny och som verkade förtryckande, utan förtrycket bestod i den dominerande grup pens definition av vilka som skulle hänföras till den ena eller den andra kategorin. Genom att skydda de renskötande samernas rättigheter, men lämna de icke- renskötande samerna utanför, byggde den första renbeteslagen en hög mur som åtskilde olika samiska grupper, så att den samiska befolkningen i Sverige kom att delas mitt itu. Denna första kategoriklyvning skärptes och utökades att gälla nya områden i de efterföljande renbeteslagarna och samerna hamnade ofrivilligt i allt fler kategorier.
Även om det på det konkreta planet redan år 1886 blev av avgörande betydel se för den enskilda samen till vilken av de två kategorierna han/hon hänfördes, var det fram till s lutet av 1920-talet ännu teoretiskt möjligt för varje same att välja att tillhöra den ena eller andra kategorin. En icke-renskötande same kunde i princip börja med renskötsel och en renskötande same kunde slå sig ned och bli jordbruka re.2 Efter den stora revideringen av renbeteslagen år 1928 blev samerna i praktiken
förhindrade att fritt välja vilken kategori man ville tillhöra.
Renbeteslagen 1928 införde en uttalad renskötselrätt för en liten och i lagen väldefinierad grupp samer.3 Alla som föll utanför denna grupp ålades i princip ett
'renskötselförbud',4 dvs. de fick enligt lagen i fortsättningen inte börja med ren
skötsel och åtnjuta de privilegier, som hörde samman med denna näringsform. Samerna delades nu in i renskötselberättigade och icke-renskötselberättigade per soner och staten introducerade därmed genom denna lag helt nya kategorier. Ren skötselförbudet innebar för de icke-renskötande samerna ytterligare en försämring av deras redan försvagade rättsliga ställning. Nu uteslöts de såväl formellt som reellt från alla samiska rättigheter och likställdes i stället i juridiskt hänseende med den svenska befolkningen och kunde därmed inte göra några anspråk på samiska särrättigheter.
Men statens kategorisering av den underordnade samiska befolkningen stan nade inte vid en sådan enkel tudelning, utan via lagstiftningen skapades ännu fler
1 Renskötseln som kriterium kunde lika väl användas för att skilja mellan olika slags samer som för att åtskilja samiskt från svenskt.
2 Jfr Cramér och Prawitz (1970), s. 64 .
3 För en detaljerad redovisning av lagens bestämmelser och deras konsekvenser för samerna, se Amft
(1998a), s. 28-36.
4 'Renskötselförbud' är inte någon term som användes i 1928 års renbeteslagstiftning, utan ett be grepp som jag har använt för att förtydliga den faktiska innebörden av lagen för den icke- renskötselberättigade delen av den samiska befolkningen.
kategorier som ledde till en ökad uppsplittring. Om den första kategoriklyvningen delade in den samiska befolkningen i personer innanför renskötseln och personer utanför renskötseln, så splittrades den förstnämnda gruppen ännu en gång; den här gången i renskötselberättigade samer som var medlemmar i lappbyn och sådana som inte var medlemmar i lappbyn.1 Lappbymedlemmar fick bara de samer och
deras familjer vara, som bedrev aktiv renskötsel inom byns område. Och det var endast denna lilla grupp som faktiskt tilläts att utnyttja de särrättigheter som var knutna till renskötseln. Detta innebar dock inte att alla som formellt hade rensköt selrätt också i praktiken utnyttjade den, därför att medlemskapet i lappbyn definie rades som en tvingande förutsättning för renskötseln. Kategoriklyvningarnas komplexitet framgår av figur 2 (s. 77).
Sammanfattningsvis kan man hävda att nästan alla indelningar av den samiska befolkningen som introducerades via 1928 års renbeteslag i själva verket utgjorde helt nya kategorier. Dessa påtvingades samerna och splittrade den samiska befolk ningen i allt fler subgrupper enligt en typisk söndra-och-härska-princip. Speciellt indelningen i kategorierna renskötselberättigade och icke-renskötselberättigade har beskrivits som ett hot mot samernas framtid på grund av den polarisering den inne burit.2
1928 års lag gjorde därutöver en åtskillnad mellan skogssamer och fjällsamer. Indelningen i sig var inte ny, utan skillnaden mellan skogs- och fjällsamernas lev nadssätt var välkänd och brukad av såväl den svenska befolkningen som av samer na själva.3 Det nya var den betydelse som lagen angav för den ena respektive den
andra kategorin. Tidigare renbeteslagstiftning hade talat om 'lapparne'4, som avsåg
alla samer, medan 1928 års lag i vissa fall gjorde åtskillnad mellan 'fjällappar' och 'skogslappar'.5 Lagen innehöll speciella paragrafer som riktade sig direkt till fjäll-
renskötseln respektive skogsrenskötseln och som delvis tilldelade dessa två grupper olika rättigheter/skyldigheter.
1 C ramér och Prawitz (1970), s. 40-48. 2 Ruong (1982), s. 188.
3 En viktig skillnad mellan den fjällsamiska och den skogssamiska renskötseln är deras respektive arealanvändning. Den skogssamiska renskötseln använder sig enbart av betesmarker i skogslandet medan fjällrenskötseln använder sig såväl av fjällregionen för sommarbete som av skogsregionen för vinterbete. Den fjällsamiska renskötseln kräver därför långa flyttningar. Tillgången på tillräckligt renbete vintertid är en direkt avgörande faktor för hjordens välstånd och storlek. Skogssamernas renhjordar befann sig således hela året om i det ekologiskt mest betydelsefulla området för båda renskötselformerna, nämligen i skogslandet. Problemet som därigenom kunde uppstå var att skogsre narna under sommarmånaderna trampade sönder den torra renlaven och på så vis inte bara förstörde vinterbetet för skogsrenskötseln utan också för fjällrenskötseln. För en utförlig beskrivning av den dåtida skogsrenskötselns olika former, se Manker, Ernst (1968), Skogslapparna i Sverige. Stockholm, och av fjällsamernas levnadssätt, se t.ex. Manker, Ernst (1947), De svenska fjällapparna. Stockholm. 4 T.ex. SFS nr 38 (1886), 1 § och SFS nr 66 (1898), 1 §.
5 Se t.ex. SFS nr 309 (1928), 2 §, 3 §, 15 §, 27 § och 28 §.
Sâpmi iförändringens tid
Enligt renbeteslagen var det till exempel möjligt att när som helst förbjuda skogs- samerna att beta sina renhjordar i känsliga områden, om skogsrenskötseln skulle visa sig "medföra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln".1 Ba
sen för skogssamernas renskötsel kunde när som helst slås undan och göra detta näringsfång mycket osäkert. Den fjällsamiska renskötseln däremot fick företrädes rätt, vilket inte bara befäste fjällsamernas rättsliga ställning i jämförelse med skogssamernas, utan som också i förlängningen stärkte fjällsamernas kultur. Häri genom fick en gammal indelning en ny innebörd och blev av mycket stor betydelse för de renskötande samernas konkreta näringsutövning och fortsatta existens som en egen kulturell subgrupp i den svenska nationalstaten.