5.3.1 Utveckling enligt mentorer, rektorer och personal
Som tidigare nämnts ansågs de två gällande klasserna vara de stökigaste klasserna på skolan när projektet startade. Nu menar rektorerna att klassen har lugnat ner sig betydligt och anser att man kan tillskriva projektet en viss ära i det. Normalt brukar elever mogna när de får sina första betyg i årskurs åtta, men i dessa klasser skedde en mognad och attitydförändring tidigare än vanligt och idag anses ingen av de två klasserna vara särskilt problematiska utan snarare lugnare än övriga klasser på skolan.
En deltagare menar att klassen har lugnat ner sig, men tror att det mer beror på att klassen har fått sina första betyg vid slutet av föregående termin. Även en mentor tar upp betygen som en förklaring till att klasserna har lugnat ner sig och vill därmed inte använda projektet som förklaring till det.
36
Vad gäller skolans vinster av samarbetet med FC Rosengård i Framtidsprojektet anser en av mentorerna att det framförallt gör det lättare för skolan att diskutera framtiden med eleverna på ett verklighetsförankrat sätt. Utan att vilja förstöra deltagarnas drömmar kan det vara svårt att få deltagarna att inse vad som är rimligt för dem att göra. Har en elev ofullständiga betyg bör exempelvis
läkardrömmar inte uppmuntras, utan istället vändas till rimligare mål inom vården eller andra intresseområden. Denne mentor menar att en del elever på skolan inte förstår vad olika yrken kräver. De förstår inte hur man blir exempelvis läkare. De vet inte vad som krävs för att kunna söka till läkarutbildningen och inte heller vilket arbete som ligger bakom att klara denna utbildning. Flera mentorer menar att många elever på Rosengårdsskolan inte förstår det svenska skolsystemet. Om de har äldre syskon så har de större vetskap, men utan syskon som förebilder förstår de inte vad skolan innebär och än mindre vad betygskriterier är. En mentor menar att en del elever när de kommer från låg och mellanstadiet inte har förstått att skolan innebär kunskap och att lära sig saker. De är inställda på att göra utflykter, se på filmer och måla och rita etc. Ytterligare en faktor som gör det svårare för eleverna på skolan är enligt en mentor att de har språkliga problem. Många av eleverna på skolan, vilket även gäller deltagarna i projektet, pratar ett tunt modersmål då de inte blivit undervisade i detta språk, och även en tunn svenska då de nästan enbart pratar svenska i skolan. Detta medför enligt mentorn att de inte har mer än hälften av något, vilket gör att de inte har ett helt språk. Rektorerna menar att de flera gånger har mött deltagare ur projektet som har visat stor glädje efter praktikplatser och studiebesök och berättat att de har hittat vad de vill göra i framtiden. En rektor beskriver ett av dessa möten:
Ja de hade fått en liten kick. /.../ När man får en sån här insikt som de fick då, eller tänkte å herre gud, det finns något som till och med jag skulle kunna fixa, men jag måste göra nånting för det va. Det är ingen som liksom serverar det va. Utan jag måste prestera va, och de började diskutera att; fan vi behöver ju är det åtta betyg eller är det tolv? De snackade och visade medan vi snackade med dem. Och då har man gjort vinster ju.”
En mentor berättar att projektet har hjälpt till att hitta arbetsplatser för deltagare som har behövt anpassad studiegång, som har gett bra resultat. Mentorn beskriver att deltagaren av detta har fått ett nytt självförtroende, då denne har kunnat bevisa för sig själv att denne klarar det som krävs på arbetsplatsen och tycker att arbetet är givande och intressant. Mentorn menar att även om deltagaren har haft problem med vissa ämnen i skolan har de kunnat hitta något deltagaren är bra på som stärker självförtroendet och låter deltagaren utvecklas på ett sätt som passar just denne deltagaren. Mentorn berättar vidare om deltagare som aldrig hållit skolans tider, struntat i att gå på vissa lektioner och har hög frånvaro, som nu alltid kommer i tid till arbetsplatsen, tar stort ansvar för sina arbetsuppgifter och aldrig har ogiltig frånvaro från arbetsplatsen.
En mentor menar att projektet har inneburit en stor fördel för elever som kanske inte har så bra betyg i skolan, men som har hittat arbetsuppgifter och arbetsplatser där inte betygen utan personligheten och den praktiska förmågan spelar större roll. Denne mentor säger:
”Och det tycker jag här, att de har sett, det här det stärker ju många elevers självförtroende. Jag fixar faktiskt detta, jag är inte duktig i skolan men jag har fixat detta. Och det tycker jag är fantastiskt bra”.
Rektorerna säger att en av de stora fördelarna med Framtidsprojektet är att de har skapat en större relation mellan högstadieskola och gymnasieskolor. Deras åsikt är att högstadieskolor och gymnasieskolor i regel inte har någon kontakt med
37
varandra vilket påverkar elevers övergång mellan dessa två utbildningsnivåer. Genom Framtidsprojektet har Rosengårdsskolan etablerat kontakter med gymnasieskolor, vilket underlättar denna övergång för deltagarna. De menar vidare att detta har lett till att deltagarna har fått en större förståelse för det svenska skolsystemet, vad som krävs för att komma in på gymnasieutbildningar och hur dessa utbildningar fungerar. Rektorerna svarar på frågan om de upplever att kontakten med gymnasieskolor har gjort att deltagarna bättre förstår det svenska skolsystemet:
”Ja, det vågar jag påstå. De är mycket, mycket mer insatta än om skolan skulle skött det. Och det får vi ta på oss ju. Så är det faktiskt.”
”Jo, alltså det har ju öppnat vägen för dem. Alltså de har ju inte haft en aning om mycket om det som finns för dem, vilka möjligheter de har. Utan de tror att det är IV Resurs, sen så är livet
bortkastat va. Men här ser de helt andra vägar, helt andra öppningar.”
En mentor menar att kontakten med gymnasieskolor har gjort det lättare för deltagarna att välja gymnasium då de nu har fått en anknytning till det. Han svarar på frågan om skolan har kontakt med gymnasieskolor utanför projektet:
”Nej inget alls. Hinner inte. Vi har försökt få igång projekt flera gånger, men det finns inte tid till det. Gymnasiet hinner inte, vi hinner inte”.
5.3.2 Utveckling enligt deltagarna
Även deltagarna menar att de har utvecklats av projektets arbete. Alla anser att projektet har hjälpt dem på ett eller flera sätt. Tre deltagare beskriver:
”Ja. Jag har börjat fatta att jag verkligen behöver en framtid. Och inte slösa bort mitt liv på allt annat. Skolan är viktig.”
”Alltså, de motiverar oss mycket ju.”
”Ja alltså det har påverkat mig jättemycket, jag vill inte bo hela mitt liv här i Rosengård. Och inte göra något, jag tar det på allvar nu. ”
Sju deltagare menar att projektet har fått dem att plugga mer och att bry sig mer om sina betyg. Tre är tveksamma och menar att de kanske är projektet som har fått dem att plugga mer, men är inte säkra. En deltagare menar att denne satsar mer på sitt skolarbete nu, men säger att det beror på att denne har fått sina första betyg och därmed förstått allvaret.
En deltagare menar att det har varit viktigt för denne att få besöka gymnasieskolor och få se att många invandrarelever läser teoretiska program, varav vilka flera kändes igen från sitt bostadsområde i Rosengård. Deltagaren berättar:
”Jag tyckte det är jättebra. Varför säger man så, Rosengård, ingen pluggar och så? Kolla där, det är jättemånga invandrare. Det var jätte jätte många.”
Vissa deltagare menar att de satsade på skolan redan innan projektet kom och att de visste sedan tidigare vad de ville bli. De anser då att projektet har hjälpt dem visa hur de ska gå tillväga för att kunna uppnå sina framtidsplaner. Dessa elever berättar vidare att de i övrigt inte anser att projektet hjälpt just dem särskilt mycket eftersom de hade klarat allt på egen hand. En deltagare säger:
”Jag vet inte om de har hjälpt mig. Alltså de har hjälpt mig när vi har varit ute på skolor och sånt. De har hjälpt mig då, för jag har kollat lite och fått en, ja hur det kommer se ut när man blir äldre och när man kommer till gymnasiet och så.”
38
Däremot anser dessa deltagare att projektet har hjälpt deras klasskamrater och därmed skapat ett bättre klimat i klassrummet. Dessa deltagare uttryckte en vilja att kunna få sina klasskamrater lika intresserade av skola och av framtid som de själva ansåg sig vara. Även om de själva inte ansåg sig behöva projektets hjälp så ansåg de att andra i klassen behövde det och att projektet därför var bra både för enskilda individer och för klassen som helhet. En deltagare berättar att många i klassen har fått hjälp inför kommande val av gymnasieprogram:
”Inte mig speciellt men jag vet att det har hjälpt många vänner och kompisar. Men inte mig för jag har alltid vetat vad jag har velat bli.”
Fyra av deltagarna menar att det finns ett speciellt yrke de vill utbilda sig till, men att projektet har fått dem att inse att de kan komma att behöva en reservplan då deras betyg antagligen inte kommer att räcka för att komma in på önskad
utbildning. De har då fått hjälp att hitta yrken inom samma ämnesområde som de känner att de skulle kunna klara av att uppnå och som de efter praktik har insett att de skulle vilja arbeta med. En deltagare beskriver:
Ja, för att som jag sa, jag ville bli X [X står för ett yrke], men sen fick jag veta att det är jättesvårt. Det är inte bara svårt, det är jättesvårt att bli X för mig. Så jag tänkte att bli Y [Y står för ett annat yrke], jag provade Y. Så det är bra. Mina betyg är, alltså om jag vill bli Y, mina betyg är bra.”
Många deltagare tar upp att de även har fått komma underfund med vad de inte vill arbeta med i framtiden. Genom att få besöka gymnasieskolor och arbetsplatser har de förstått att ett visst yrke inte var vad de hade tänkt sig innan de fick prova på. Flera deltagare ville prova att arbeta i affär, men fick under praktiken vetskap om att många arbetsuppgifter utfördes på lagret, eller innebar att packa upp kläder, vilket inte var de arbetsuppgifter de hade föreställt sig. Flera deltagare har genom praktiken lärt sig att det finns många arbetsuppgifter som inte syns när man tänker eller pratar om ett yrke. En deltagare berättar om sina erfarenheter av
praktikplatsen:
”Innan jag provade X [x står för det yrke deltagaren provade] så visste jag inte att det är så och så. Också att det heller inte är så roligt där. Så jag fattade att det inte var så bra, X.”
Detta bekräftas även av mentorerna, som menar att det har skapat en bättre dialog mellan mentorer och deltagare om vad de kan tänkas arbeta med efter skolan. En mentor beskriver:
”Så fördelen för oss är ju att när vi pratar sen på lektionen eller när vi pratar om arbetslivet så kan ungarna säga: ja, det var skit jag vill inte gå dit igen. Ja men då vet du ju att du inte ska vara på snickeri. Bra. Bort med den. Ja men måleri då? Bort med den. /…/ Och då kan man ju
exkludera alltså. Och då blir det mycket lättare för oss att prata och för syokonsulenten att göra sitt jobb. Så det är ju toppen. Hade vi möjlighet till detta i varenda klass så vore det ju helt fantastiskt.”
5.3.3 Vilka träffas av projektet?
Mentorer menar bland annat att projektet är en jättebra idé i tanken och på många sätt även i verkligheten, men inte för alla. Mentorer säger sig bland annat se att projektet framför allt hjälper de som vill hjälpas och då de elever som redan är duktiga i skolan och visar intresse för sin framtid. För de som vill få hjälpen är projektet ett stöd och en stor resurs, medan de som inte är intresserade av skolan, struntar i sina betyg och inte tänker på framtiden inte utnyttjar denna hjälp. Synpunkter framkommer om att projektet inte kan fånga upp dessa, utan att de följer med på obligatoriska händelser pga tvång, men inte kan ta det till sig och
39
göra det till sitt. På frågan om hur projektet kunde gjort annorlunda finns inga svar. Projektet gör vad de kan, sen är det upp till eleverna att ta ansvar. Om de inte vill kan ingen tvinga dem.
Även personal menar att alla inte tar till sig projektets arbete, utan att det finns några som inte verkar bry sig särskilt mycket. En i personalen säger att det därför är väldigt viktigt att aktivt fortsätta försöka nå dem och att inte ge upp.