Gymnasieskolor har visat en positiv inställning till Framtidsprojektet och menar att alla högstadieelever i Malmö stad borde få denna introduktion till
gymnasieskolor. Denna åsikt går i linje med respondenternas sätt att definiera projektet, att behovet av detta stöd inte är begränsat till Rosengårdsskolans elever utan att det behövs på alla skolor då det ger elever en större insikt inför val av gymnasieprogram och en förberedelse på vad gymnasieskolan innebär och vad som krävs av dem.
De reaktioner projektet har fått från företag är av varierande slag. Vissa företag definierar projektet efter vilka attityder de har kring Rosengårdsskolan, vilket har påverkat deras vilja att vara en del av projektets aktiviteter. Företag har visat sig villiga att ta emot praktikanter för att sedan ändra uppfattning när de får vetskap om skolans namn. När det gäller dessa företags syn på Rosengårdsskolan och dess elever kan stigmatisering anas ligga bakom deras beteende. Goffman (2011) menar att när en individ reduceras till en enda egenskap och denna egenskap äger förklaringen till hela individens agerande och beteende tillskrivs individen ett
stigma. Vid första kontakten med dessa företag, när de säger sig kunna erbjuda
praktikplatser till elever definieras eleven som en högstadieelev från
Malmöområdet. När information tillkommer om aktuell skola ändras definitionen av eleven efter de attityder och förväntningar arbetsplatsens kontaktperson har på elever från Rosengårdsskolan eller kanske hela stadsdelen. Om det beror på den specifika skolan, på Rosengård som stadsdel eller andra faktorer går inte att säkert säga, men deltagarna får uppfattningen att arbetsplatsen vill ta emot elever så länge de inte kommer från Rosengårdsskolan. Och hur deltagarna själva definierar situationen är av avgörande betydelse. Thomas teorem innebär att om människor definierar en situation som verklig blir den verklig i sina konsekvenser (Boglind, 1975), vilket innebär att om deltagarna uppfattar situationen som att de inte är välkomna till arbetsplatser på grund av vilken skola de går på kommer det att få konsekvenser även om det är andra orsaker som ligger bakom aktuella
arbetsplatsers beslut att återkalla praktikplatser.
Som en personal är noga med att påpeka finns det många företag som agerar tvärtom, dvs. gärna ställer upp och hjälper till när de får vetskap om projektet och som gärna tar emot praktikanter från Rosengårdsskolan. Genom att praktisera och därmed interagera på arbetsplatsen utvecklas deltagarnas föreställningsvärldar och deltagarna kan få en ny syn på omgivningen, på andra människor och på samhället i övrigt. Genom nya möten och upplevelser får de nya erfarenheter och nya referensramar vilket förändras deras sätt att definiera olika situationer och
52
sociala omgivningar. Då de besöker arbetsplatser och skolor och får interagera i nya miljöer får deltagarna vetskap om att det finns arbetsplatser och människor i samhället som inte bryr sig om nationaliteter, bakgrund, bostadsområde eller andra personliga faktorer. De möter svenskar som inte uttrycker fördomar eller tar avstånd från Rosengårdsbor, de träffar chefer som inte bryr sig om skolbetyg så länge arbetaren kan utföra sina arbetsuppgifter och de träffar människor med andra erfarenheter och andra sätt att definiera situationer. Mead (1976) menar att en individ påverkar sin omgivning lika mycket som omgivningen påverkar
individen. Det är då inte bara deltagaren som påverkas av att besöka en arbetsplats eller gymnasieskola, utan dessa påverkas även av deltagaren. Detta innebär att arbetsplatsen utvecklas i mötet med deltagaren på olika sätt. Deltagaren kan tillföra nya åsikter, tankegångar och förhållningssätt till både arbetsuppgifter och det sociala umgänget på arbetsplatsen. Detta kan även innebära att arbetsplatser får positiva erfarenheter av elever från Rosengårdsskolan vilket i sin tur kan leda till att en positivare bild av Rosengårdsskolan sprids i samhället.
Det kan även diskuteras om det finns ett visst stigmatiserande av sig själva från deltagares sida. Deltagarna är rädda att lämna Rosengård, framförallt eftersom de anser att svenskarna är rasister och att övriga Malmöbor inte tycker om Rosengård och de som bor där. Tidigare erfarenheter, eller ett attitydövertagande från deras sociala omgivning, gör att de definierar situationen som att svenskar är rasister eller att de inte kommer att bli väl bemötta utanför Rosengård. Deras identitet som Rosengårdsbo, eller aktuell etnisk tillhörighet, kan tolkas som ett stigma, då det är där fokus ligger när de skall lämna sitt bostadsområde. De definierar situationen som att alla de möter kan se att de kommer från Rosengård eller att de människor de möter enbart kommer att se deras etniska tillhörighet och därmed agera
därefter. Om deltagarna förväntar sig att svenskar är rasister faller det sig ganska naturligt att de tror att deras bakgrund spelar stor roll i mötet med svenskar, men genom denna förväntning ger de sig även ett stigma. Deras spegeljag reducerar dem till att tillhöra en etnisk minoritet eller till Rosengårdsbor och de förväntar sig att den nya sociala omgivningen kommer att göra det samma, oavsett deltagarens agerande eller personliga egenskaper.
Deltagarnas föräldrar har inte visat några större reaktioner på Framtidsprojektet. Det finns deltagare som menar att deras föräldrar är positiva till projektet, men många deltagare menar att deras föräldrar inte känner till eller inte bryr sig om projektet. Personalen upplever liknande problem som lärare på skolan när det gäller att upprätthålla en kontakt och relation med deltagarnas föräldrar. Framtidsprojektet innebär ett samarbete med skolan och en stor del av
projekttiden ligger på skoltid. I projektets arbete ligger även fokus på skola och utbildning, vilket gör att föräldrarna sannolikt förknippar projektet med
deltagarnas skolgång. Om föräldrarna definierar Framtidsprojektet som något som rör skolan är sannolikheten stor att deras attityder kring skolan styr deras attityder kring projektet. En förändring av föräldrarnas attityder kring projektet är en viktig faktor för att projektets arbete skall kunna nå bästa möjliga resultat. Om
deltagarnas föräldrar, som viktiga signifikanta andra, definierar projektet som viktigt och delar de värderingar och attityder som projektet innehar ökar möjligheten att deltagaren internaliserar dessa attityder.
53
7. DISKUSSION
Här förs en diskussion av övergripande resultat som framkommer i arbetet. Resultatet visar att respondenternas upplevelse av Framtidsprojektet på olika sätt har påverkats av erfarenhet av tidigare projekt. Deltagarna var skeptiska till Framtidsprojektet vid uppstarten, då tidigare erfarenheter var löften som inte hölls och där de inte förstod syftet med respektive projekt. Mentorer och rektorer menar att Framtidsprojektets styrka är den långa inledningsfasen, en kontinuitet och frekvent närvaro på skola och fritid och jämför med projekt som har en kortare tidsram och närvaro endast under projekttid. Framtidsprojektets finansiering över tre år möjliggjorde en lång inledningsfas, där alla skulle lära känna varandra och skapa tillit. De behövde inte stressa fram resultat, vilket respondenterna menar att andra projekt har gjort. En skola i ett socialt utsatt område, med elever som har problem att uppnå läroplanens mål och som beskrivs ha problematiska
hemförhållanden torde vara ett relativt tydligt mål för olika projekt och andra stödinsatser. Projekt behöver finansiering, vilket i de flesta fall även ställer krav på resultat. Detta kan orsaka de situationer flera respondenter beskriver som snabbt in, snabbt ut, där projekt har bråttom att nå önskade resultat vilket kan resultera i ett kort och intensivt projekt som ska ge snabba lösningar åt problem. Att Framtidsprojektet sträcker sig över tre år har även skapat ett större utrymme för personal och mentorer att gemensamt kunna hitta fungerande arbetssätt för projektet i samspel med elevernas skolgång. De har tillsammans kunnat hitta lösningar vid de tillfällen de har stött på problem eller har haft olika åsikter och tiden har funnits för att prova sig fram och att finna fungerande metoder. Att lägga projekttid som schemalagd tid är ett av dem.
Det framkommer att det roligaste i projektet är de fritidsaktiviteter och utflykter projektet anordnar. Deltagarna beskrevs i början som misstänksamma och att de inte litade på projektets personal. Att använda denna typ av aktiviteter är ett bra sätt att få deltagarna att förknippa projektet med positiva åsikter och att skapa tillit. Samtidigt kan dessa utflykter ses som utvecklande och därmed vara en viktig del i projektets arbete inte bara underhållningsmässigt utan även
utvecklingsmässigt. Deltagarna beskrivs som nervösa att lämna Rosengård. Att skapa en vana av att besöka andra platser och att låta deltagarna få se andra omgivningar är en viktig del i projektets arbete. Flera deltagare berättade för mig, under det besök på Turning Torso jag deltog i, att inte vem som helst får komma in i byggnaden och att det är en väldigt speciell möjlighet vi har fått.
FC Rosengård beskriver i sin projektansökan Framtidsprojektet som ett integrationsskapande arbete och ett projekt med förebyggande åtgärder för ungdomar på Rosengård. Även om det finns ett bakomliggande integrationssyfte med projektet upplever de delaktiga inom Framtidsprojektet projektet som ett skolprojekt. Ett projekt kan givetvis ha flera syften, men få av respondenterna diskuterar integration som en faktor gällande arbetet, utan menar snarare att projektet skulle kunna drivas på vilken skola som helst. Som framkommer i analysen har detta betydelse för hur projektet både drivs och upplevs av de delaktiga. Men att driva ett skolprojekt utesluter inte integrationsmöjligheter. Många respondenter menar att Framtidsprojektets stöd behövs på alla skolor och kunde ha drivits på vilken skola som helst. Projektet anses vara ett stöd där elever får en koppling mellan högstadieskola, gymnasieskola och arbetsliv.
54
Kommunikation och kontakt mellan högstadieskolor och gymnasieskolor är bristfällig, vilket lämnar ett egetansvar på eleverna inför val av gymnasium. Gymnasieskolor uttrycker i möten med Rosengårdsskolans rektorer en önskan om att den typ av introduktion Framtidsprojektet innebär skulle ges alla
högstadieelever, vilket visar att de ser ett behov hos elever på alla skolor. Att vid 15 års ålder inte veta vilka yrken eller ämnesområden man vill arbeta inom som vuxen torde inte vara ovanligt. Att ha felaktiga föreställningar och förväntningar kring olika yrken är inte specifikt för eleverna på Rosengårdsskolan, inte heller att inte veta vad olika gymnasieprogram innebär och kräver av sina elever. Många skolelever väljer gymnasieprogram efter vad de tror är intressanta yrkesval eller kanske efter vad vänner väljer eller vad föräldrarna vill att de skall välja.
Gymnasieelever byter program eller gör studieavbrott då det första valet inte var vad de hade föreställt sig. Genom ett större samarbete mellan högstadieskolor och gymnasieskolor, där högstadieelever får mer information om vad olika
gymnasieprogram innebär och hur undervisningen ser ut, skulle elever få en större informationsgrund att fatta sina beslut på.
En mentor diskuterar behovet av Framtidsprojektet i termer av utanförskap och integration, men menar att det är dennes egna åsikter, inget som har diskuterats gemensamt eller uttalats inom projektet. Dock framkommer även hos andra respondenter särskilda faktorer, som gör att projektet behövs mer hos
Rosengårdsskolans elever, som bottnar i ett utanförskap. Deltagarna växer upp i ett socialt utsatt område, med hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå. Deltagare saknar kunskaper i svenska språket på den nivå som behövs för att klara
läroplanens mål. Många deltagares föräldrar visar inte engagemang för skolan och har bristande kunskaper om det svenska skolsystemet. Många föräldrar står även utanför arbetsmarknaden, vilket gör att många deltagare är i behov av ett
vuxenstöd både gällande sin skolgång och gällande arbetsmarknad och
arbetsmöjligheter. Deltagarnas familjer tillhör ett utanförskap i samhället, vilket definierar deltagarnas föreställningsvärldar. Därför anses Framtidsprojektet vara extra behövligt på Rosengårdsskolan. Aytar (1999) lyfter fram sju fält i samhället som rör integration. Deltagarna och deras familjer upplever bristande delaktighet i flera av dessa fält. Aytar nämner politisk och personlig integration
(tillfredsställelse i det nya landet), vilka jag inte kan uttala mig om gällande deltagarnas familjer. Men övriga områden, så som ekonomisk, social,
kommunikativ och familjeintegration härrör direkt till de faktorer som deltagarna anses sakna och därför anses behöva Framtidsprojektets stöd.
Vidare är en av de punkter projektet bygger på att deltagarna skall komma ut ur Rosengård och lära känna övriga Malmö med omnejd. Som en rektor säger, deltagarna skall lära sig att Malmö är deras stad. Huruvida jämnåriga skolelever i andra bostadsområden i Malmö rör sig mellan olika stadsdelar eller enbart rör sig i sitt eget närområde har jag ingen kunskap om. Jag vet därför inte om detta är specifikt för skolungdomar på Rosengårdsskolan eller om det tillhör vanligheten för skolungdomar att endast röra sig inom sin egen stadsdel. Men att enbart känna sig trygg i sitt eget bostadsområde, att vara rädd att lämna sin stadsdel då man anser att alla i det land man bor i är rasister eller att sakna sociala kontakter utanför sitt bostadsområde torde inte vara typiskt för den genomsnittlige högstadieeleven i Sverige. Att projektet spenderar tid och fokus på att få
deltagarna att lära känna andra bostadsområden och att känna sig trygga utanför Rosengård kan då ses som ett direkt integrationsskapande arbete, då syftet är att få dem mer integrerade med sin stad.
55
Alla deltagare jag intervjuade anser sig på olika sätt ha utvecklats av att deltaga i Framtidsprojektet. Vissa menar att de har förstått att skolan är viktig och att de själva kan påverka sin framtid, medan andra menar att de har fått reservplaner ifall de inte lyckas uppnå sitt förstaval. Samtidigt menar mentorer och personal att alla deltagare inte visar intresse för projektet och att alla därför inte har tagit chansen att få det stöd och den hjälp projektet erbjuder. Detta diskuteras i
metoddiskussionen och i analysen, där både urval och tänkbara bakomliggande motiv kan antas ligga bakom deltagarnas utsagor under intervjuerna. Dock kvarstår det faktum att alla deltagare under intervjuer säger sig ha utvecklats och ger exempel på detta. Flera deltagare ger exempel på hur de har bytt
framtidsplaner, då de fått vetskap om hur höga betyg som behövs för deras
förstaval av yrke. Genom att praktisera på arbetsplatser har de funnit yrken de vill arbeta inom som betygen räcker till. Många deltagare har även utvecklats genom lärdomar om vad olika yrken innebär. Detta kan framförallt minska risken för felval inför gymnasiet, då de yrken de var intresserade av inte längre är relevanta. Att komma underfund med detta redan på högstadiet kan underlätta för framtida val i livet, däribland gymnasieval.
Deltagare ger uttryck för att ha anammat värderingar från projektet, då de berättar att projektet har fått dem att inse att skolan är viktig, att de själva har kontroll över sin framtid och att det är viktigt att ha mål i livet. Samtidigt bör det även
diskuteras hur stor påverkan detta eventuellt kan ha på deltagarna i ett större perspektiv längre fram i livet. För att projektet skall kunna ge så positiva och bestående resultat som möjligt krävs att deltagarna inte enbart gör vad personalen i projektet säger utan att de även internaliserar de attityder och värderingar projektet innehar. Dessa värderingar och kunskaper skall inte bara anammas av deltagarna under projekttiden, utan deras föreställningsvärldar måste formas ur ett längre perspektiv, även efter avslutat projekt då deltagarna inte längre har daglig kontakt och regelbundet stöd av projektet. När projektet löper ges deltagarna många möjligheter och förmåner. Allt arbete följer en röd tråd, praktikplatser i önskat ämnesområde ordnas och de erbjuds roliga och intressanta utflykter som deltagarna själva menar de aldrig hade fått tillfälle att göra utanför projektet. De erfarenheter deltagarna gör inom projektet utvecklar deras föreställningsvärldar, då alla nya erfarenheter ger nya sätt att definiera situationer och tolka och förstå sin omgivning. Men det är en sak att i en intervju mitt under pågående projekttid prata om projektets värderingar och en annan sak att anamma dessa värderingar i ett längre perspektiv i livet.
För att projektets attityder och värderingar skall kunna internaliseras av deltagarna fullt ut på längre sikt underlättar det om så många av deltagarnas signifikanta andra som möjligt delar de värderingar och attityder projektet innehar. Därför är en viktig faktor i projektets arbete att skapa en bättre relation till deltagarnas föräldrar. Om familjerna skulle visa mer intresse för projektet och uttrycka liknande värderingar som projektet skulle dessa kunna få ännu större fotfäste hos deltagarna.
Om Framtidsprojektet innebär att deltagare får bättre skolbetyg, kommer in på önskat gymnasium eller är nöjda med kommande val av gymnasieprogram kan inte svaras på i detta arbete. Detta återstår för Framtidsprojektets utvärderare att ta reda på efter avslutat projekt. Alla deltagare kommer kanske inte att få slutbetyg som räcker till att komma in på önskat gymnasieprogram. Att 86 % av eleverna på Rosengårdsskolan inte uppfyller målen för godkända betyg beror främst inte på eget ointresse och okunskap kring skolsystemet, utan många har språkliga
56
svårigheter och andra omständighetsproblem som gör att de inte kan möta de krav skolplanen ställer. Ett projekt som Framtidsprojektet kan inte ensamt ändra förutsättningarna för dessa elever i skolan, utan det behövs även sättas in andra stödinsatser. Men Framtidsprojektet, och liknande stödinsatser kan utveckla dessa elever. Deltagarna får interagera med nya miljöer och det ges tillfälle att kunna skapa och utveckla sociala kontakter. Deltagare som har blivit erbjudna
sommarjobb är ett bra exempel på detta.