1915 dödades mellan en och två miljoner armenier i det osmanska riket. Mas- sakrerna på den kristna minoriteten hade dock börjat redan på slutet av 1800- talet under inflytande av en extrem turkisk nationalism. Den armeniska frå-
gan är fortfarande mycket aktuell då EU vill tvinga Turkiet att erkänna hän-
delserna som ett folkmord. Turkiet vägrar dock att göra detta samt förnekar de höga dödssiffrorna. Det finns få bevarade ögonvittnesskildringar av massakrer- na. I detta sammanhang utgör därför de utländska missionärernas vittnesmål unika dokument väl värda att lyfta fram och studera närmare.
Armenierna har en 3 000 år gammal historia. Deras land ligger mellan Svar- ta och Kaspiska havet samt de kaukasiska bergen, ett område som befunnit sig i skärningspunkten mellan östliga och västliga imperier. Länge levde armeni- erna som en liten kristen enklav i en till största delen muslimsk omgivning. Landet har erövrats och delats upp av olika riken sedan 1000-talet. På slutet av 1800-talet tillhörde landet dels den turkiska delen av det osmanska riket, dels Ryssland. År 1900 beräknades armenierna utgöra två miljoner av de trettiosex miljoner invånarna i det osmanska riket medan det i det ryska riket levde cir- ka tre miljoner armenier. I det osmanska riket hade armenierna haft många vik- tiga positioner och haft ett gott anseende. När det osmanska riket gick tillba- ka i slutet av 1800-talet sökte dock regimen efter syndabockar. Krisen ledde till massakrer på mellan 100 000 och 150 000 armenier. När sedan första världs- kriget startade anslöt sig turkarna till den tyska sidan i hopp om att få tillba- ka delar av riket som gått förlorade till England och Frankrike. I östra delen av Turkiet valde dock armenierna att alliera sig med det kristna Ryssland, tur-
karnas fiende. De såg däri en chans att få en egen armenisk stat.1
För turkarna var detta ett uttryck för förräderi och regeringen gav order om att döda eller fördriva armenierna. De flesta männen dödades, medan kvinnor och barn tvingades ut på dödsmarscher i öknen på gränsen till Syrien. Hän- delserna är dock mycket omdiskuterade. Turkarna menar att förföljelserna var nödvändiga då armenierna utgjorde en stor grupp av befolkningen som lierat sig med fienden. Turkarna medger att mord och övergrepp skedde i vissa fall,
men att det inte fanns något syfte att utrota det armeniska folket. En del hi- storiker hävdar också att frågan om massakrerna används som propaganda i syf- te att misskreditera Turkiet. Andra menar att massakrerna var 1900-talets förs- ta folkmord och att det kom att stå som modell för nazisterna i Tyskland – bevisligen kunde ett folk dödas utan repressalier. De allierade utlovade inter- nationella rättegångar 1915 men de kom aldrig till stånd. Efter världskrigets slut
ägde däremot rättegångar mot ungturkiska2ledare rum i osmanska domstolar.
Många av dem flydde, men dömdes i sin frånvaro till döden. Historikerna Klas-Göran Karlsson och Kristian Gerner hävdar att domstolarna i detta ske- de fastslog att massakrerna inte gick att avfärda med att de var lokalt förank- rade och isolerade händelser. Snarare var de resultatet av centralt givna, munt- liga såväl som skriftliga, order och en noggrann planering, menar Karlsson och
Gerner.3
Internationellt blev massakrerna tidigt debatterade men kom inte riktigt upp på den internationella politiska agendan. Den armeniska frågan fick visserli-
gen stor uppmärksamhet i amerikanska och europeiska medier.4Rapporter från
ögonvittnen, främst diplomater och missionärer, bidrog till uppmärksamheten. I fredsförhandlingarna efter första världskriget fick frågan dock inget stort
utrymme.5
Alma upplevde det också som svårt att nå ut till den vidare allmänheten med sitt vittnesbörd. Hon skriver: ”Efter mer än tre veckors tröttsam och uppsli- tande resa nådde jag Konstantinopel. Men icke tillmätte man mycken upp- märksamhet åt vad jag berättade – världen var upptagen av ’större ting’, än att
en liten nation på tre millioner människor höll på att utrotas …”6En viss ver-
kan fick dock missionärernas rapporter i Sverige. De svenska tidningarna rik- tade viss uppmärksamhet på Armenienfrågan, men notiserna var små och sum- mariska och drunknade i tidningarnas nyhetsflöden om världskrigets fasor. Tidningarna saknade dessutom egna utlandsreportrar och rapporteringen var därför påverkad av rådande attityder i länder varifrån de utländska nyhetsby- råerna kom. Tidningarnas politiska eller religiösa färg influerade också i viss mån bevakningen av Armenienfrågan. Exempelvis byggde frikyrkliga Svenska Morgonbladet sina artiklar på missionärsberättelser. Nya Dagligt Allehanda var å andra sidan tyskvänligt och eftersom Turkiet var allierat med Tyskland publi-
cerade tidningen flera artiklar som var fientliga mot armenierna.7
Svenska intellektuella och politiskt aktiva som Marika Stiernstedt8och Carl
Lindhagen9tog till sig vittnesskildringarna och förde fram den armeniska frå-
gan i tidningsartiklar, i riksdagsdebatter samt vid protestmöten. Religionsve- taren Erik Lindberg visar att debatten även tog sig inrikespolitiska uttryck då
högern tenderade att försvara Turkiet och vänstern Armenien. Hjalmar Bran- ting deltog i debatten och i ett tal 1917 benämnde han massakrerna på arme- nierna som ett ’folkmord’ och var därmed bland de första att använda denna term. Han reste även till det nybildade Nationernas Förbund 1920 och talade
om ett armeniskt ’folkmord’.10På detta vis kan man säga att Almas redogörel-
se indirekt fick viss genklang i Sverige och internationellt.
Även för K.M.A.var Armenienfrågan av yttersta vikt. K.M.A-medarbeters-
kan Sigrid Kurck skriver i en minnesskrift från 1934 att ”vad stater och natio- ner avbördat sig med en axelryckning har av Barmhärtighetens Fader givits i uppdrag åt oss kristna! Att värna en skara av martyrfolkets ättlingar har blivit
K.M.A:s höga förmån.”11K.M.A.arrangerade insamlingar för armeniska flyk-
tingar, sålde armeniska handarbeten samt anordnade speciella bönedagar och upplysningskampanjer inom Sverige. Ute på fältet fanns Alma Johansson.
Vittnesskildringar
Förutom sina vittnesmål till diplomater skrev Alma två böcker om sina erfa- renheter av massakern samt om sitt arbete bland armeniska flyktingar. Hon skrev dessutom en rad artiklar varje år till missionstidskriften När och Fjärran
i Sverige samt ingående rapporter till sin uppdragsgivare K.M.A.Att problema-
tisera begreppet ’vittnesbörd’ ter sig här nödvändigt och fruktbart. Historiker har traditionellt hyst en stark skepsis mot denna typ av material som källa. Minnet är ofta otillförlitligt och det är svårt att se den historia som man själv lever i. Å andra sidan kan vittnesskildringar användas till att spåra människors föreställningar och bilder av verkligheten. Frågan om vad som egentligen hän-
de får vi då lämna åt sidan.12
Inom förintelseforskningen har intervjuer på videoband samlats in i efter- hand för att kunna ställa människor inför rätta och för att bevara vittnesmål inför framtiden. Men det har även samlats in dagböcker och korrespondens från tiden när det begav sig. Detta material skiljer sig åt på flera sätt. Emanu- el Ringelbaum skrev exempelvis sin dagbok för att dokumentera vad han såg i syfte att skapa källmaterial/vittnesbörd inför framtiden – medan Anne Frank hade ett annat, mer personligt/existentiellt syfte med sin dagbok. Båda dag- böckerna används dock idag som ’vittnesbörd’ i forskningen. För Almas del, vilket hon själv uttalade, gällde det framför allt att göra massakrerna kända för allmänheten. Jag vill dock diskutera om inte hennes vittnesbörd dessutom kan tolkas som en traumabearbetning, vilket forskare har visat på var fallet med en
Vittnesbördsdiskussionen vetter också mot forskning rörande vittneslittera- tur i stort. Första världskriget har haft stor betydelse för den moderna vittnes-
litteraturen, både som genre och fenomen.14 Under hela 1920-talet utkom
mängder av memoarer och minnesböcker, men även skönlitterära verk som bearbetade de omvälvande och fasansfulla händelser som människor gått ige-
nom under kriget (exempelvis litteratur av Remarque och Sassoon).15 Inte
minst är det soldaters minnen som står i fokus. De brittiska litteraturvetarna Suzanne Raitt och Trudi Tate (1997) problematiserar även kvinnors berättelser i detta sammanhang. Kvinnor hade att hantera en dubbel roll, dels som akti- va deltagare (exempelvis som sjuksköterskor), dels som passiva åskådare till sol-
daternas krig (som sörjande av döda).16Alma intar också denna dubbla roll,
trots att hon inte är part i konflikten själv. Som utomstående försöker hon med olika medel att rädda de sina, men hennes position är för svag och sårbar. Istäl- let tvingas hon se barn och kollegor föras bort för att dö. Hon väljer dock att inte förbli passiv utan försöker, trots svåra omständigheter, att åtminstone vitt- na om det hon varit med om. Hennes vittnesmål kommer, ska det visa sig, att bli en förlösande faktor.