Bakgrunden till Schubert-kretsens intresse för Schillers ”Die Bürgschaft” mås- te åtminstone delvis sökas i deras delaktighet i den tyska ungdomsrörelse hos vilken krigen mot Napoleon väckte en idealistisk längtan efter ett enat tyskt fädernesland byggt på principer om frihet och jämlikhet. Att arbeta öppet poli- tiskt var knappast att tänka på. Månaden innan Schubert tonsatte ”Die Bürg- schaft” hade kretsen fått veta att de var misstänkta för revolutionär verksam-
het och att de stod under de kejserliga myndigheternas bevakning.8Tanken på
fäderneslandet var dock nära knuten till sådant som gick att odla också under svåra politiska förhållanden. När det politiska fältet var stängt kunde den fost- ran av handlingskraftiga och osjälviska män som ingick i strävan efter det uto-
piska samhället fortsätta inom områdena vänskap och konst.9”Die Bürgschaft”
bör ha framstått som ett exempel på att man till och med lättare åstadkommer en samhällsomdaning med vänskap än med våld. Dikten utspelar sig omkring 400 f.Kr. och inleds med att huvudpersonen Möros försöker befria Syrakusa från tyrannen Dionysios genom att sticka ner honom med kniv. Möros blir gripen och dömd till korsfästelse men ber om tre dagars uppskov för att resa
iväg och gifta bort sin syster. Han lovar att lämna sin bäste vän som borgen, vilket vännen sedan också utan att tveka går med på. När systern blivit gift skyndar Möros tillbaka mot Syrakusa men försenas av översvämning, torka och rövare. Med yttersta ansträngning lyckas han ta sig tillbaka just som tyrannen ska låta korsfästa vännen i hans ställe. Dionysios blir så tagen av troheten mel- lan vännerna att han mjuknar och ber att få ansluta sig till deras vänskapsför- bund. Dikten börjar alltså med våldsam frihetskamp men slutar med att fri- heten istället nås med hjälp av vänskap.
Det fria samhälle som Schubert-kretsen längtade efter skulle vara som ett vidgat vänskapsförbund, och eftersom inre frihet sågs som en förutsättning för vänskap gällde det också för det fria samhället. Tanken på inre frihet vilade bland annat på föreställningar om olika sätt att förhålla sig till sinnesintryck och känslor. I ”Ueber Freundschaft” (Om vänskap), den inledande artikeln i första bandet av Schubert-kretsens egen årsbok Beyträge zur Bildung für Jüng-
linge (Bidrag till bildning för ynglingar) från 1817, ägnar Anton Spaun ett par
sidor åt att skilja kärlek från den sanna vänskap som ynglingar bör sträva efter. Den avgörande skillnaden, skriver han, är sinnesintryckens betydelse. I kärle- ken spelar yttre skönhet, och den ”till en viss grad av svärmeri” stegrade käns-
losamhet som sådan skönhet medför, en viktig roll.10 Vänskap, däremot, är
”det högre förbund mellan två själar som inte är beroende av sinnlig skönhet
och tilltalande former”.11Enligt Spaun är vänskap mer betydelsefull än kärlek
eftersom befrielse från sinnesintryckens och passionernas våld över medvetan- det gör det möjligt att uppfatta det ideala, det som man kan ana i sitt inre. Man får inte glömma, skriver han, att ”skönheten hos dygdiga själar är upp- höjd över de yttre formernas skönhet på samma sätt som det eviga, oföränder-
liga över kroppens förgängliga blomster”.12Glädjen att i en annan person fin-
na den ”högre”, ideala människa som man förnimmer i sitt inre är att känna
vänskap.13
Kretsen menade att också konsten kan vara en hjälp i strävan efter ett idealt liv. För inom människan finns en klyfta mellan känsla och förnuft som gör henne ”dåraktig och olycklig”, som Spaun skriver i ett brev, men konstens
skönhet är en räddning eftersom den innebär befrielse från passionerna.14Före-
bild för denna tanke var Schillers filosofiska skrift Ueber die ästhetische Erzie-
hung des Menschen (Om människans estetiska fostran) från 1795. Schiller, som
beskriver den mänskliga naturen som tredelad, menar att människan blir hel just genom att överbrygga klyftan mellan känsla och förnuft. Människans fysis-
ka del tar emot sinnesintrycken, är självisk, våldsam och potentiellt farlig. Den moraliska delen är rationell och fri men också underutvecklad och dominerad
av den fysiska. Den tredje, estetiska delen utvecklas när konsten stimulerar fan- tasins ”Spieltrieb”, det vill säga dess drift till aktiv, fri lek. Denna lekdrift ska- par en syntes av den fysiska och den moraliska delen, men det är en syntes som gynnar den moraliska eftersom den innebär att denna del förfinas och befrias från den fysiska delens dominans. Genom en sådan process blir människans
karaktär hel.15
Hos juristen och filosofen Christian Gottfried Körner bearbetas Schillers tankar och appliceras på deklamation. Konstens uppgift är inte längre att imi- tera omvärlden, utan att framställa ”ideal karaktär” och att därmed också representera den moraliska utveckling som människan bör genomgå. När deklamationen lägger band på passionerna och karakteriseras av enhet och harmoni blir den, ”som en enhet för sig, som en produkt av tonkonsten”, en
representation av ”förädlad mänsklig natur”.16I den wienska bildningselitens
texter om deklamation finner man liknande uppfattningar. Deklamatören var en person som skulle uppenbara ”vad det inre säger”, det vill säga ”det som är högre och djupare än livet”, som det står i prologen till Johann Ludwig Fer-
dinand Deinhardsteins Dichtungen für Kunstredner (1815).17 Också Johann
Carl Wötzel, en synnerligen produktiv deklamationsskribent verksam i Wien, framhävde i sitt teoretiska verk Vorlesekunst (1817) att deklamationens mål är
att representera den inre människan, inte fysiska föremål.18Utgångspunkten
för hans instruktioner är att deklamationen ska sträva efter att likna talet hos en verkligt bildad människa och att därmed bli ett uttryck för ett bildat inre liv. Man ska till exempel vara sparsam med att med rösten måla den yttre for- men på föremål eller imitera personers röster eftersom det är något som hör hemma hos obildade människor, barn, berusade och andra som blir alldeles uppfyllda av ett objekt och den affekt det väcker hos dem. Bildade männi- skors mer rörliga sinne gör enligt Wötzel att deras inre liv sällan tas i besitt- ning av ett enskilt sinnesintryck, varför de också målar och härmar i mycket
mindre utsträckning.19
Också storleken på människans känslouttryck beror på graden av bildning, menar Wötzel. Röstens naturligt känsloladdade ”toner” är nödvändiga i dekla- mation, skriver han, men de måste användas på ett mer måttfullt sätt än hos obildade människor och djur. Medan den obildade människan talar än våld- samt, än helt lugnt och monotont, allt beroende på retningar i omgivningen, talar den bildade människan med lika naturliga men mer måttfulla känsloto- ner. Genom måttfullhet i måleri och känslouttryck blir deklamationen en manifestation av bildad natur, och därmed av inre frihet. Då är också grunden lagd för enhet i mångfald, något som Wötzel menar att alla ”förnuftigt tän-
kande och kännande” människor begär av sköna konstverk.20I ett högstämt
avsnitt i början av Vorlesekunst redogörs för nyttan med att deklamera litterä- ra mästerverk på ett sådant ”harmoniskt skönt” sätt. Särskilt intressant i för- hållande till Schuberts vänkrets och ”Die Bürgschaft” är att strävan efter vän- skap och längtan efter hjältedåd och yttre frihet här smälter samman med deklamationens höjande verkan. I sällskapliga och vänskapliga sammankoms- ter, skriver Wötzel, verkar deklamation på ett så välgörande sätt att alla närva- rande ”så att säga ömsesidigt omfamnar varandra”. Var och en delar med sig av det ”sanna, goda och sköna” man upptäcker, man gör uppdagade sanning- ar till föremål för ”eftertanke och behjärtande” och hjälper varandra att föräd- la karaktär och smak. I ett särskilt inspirerat parti flyter talet om ”sann och skön” deklamation över i något som för de samtida läsarna bör ha framstått som i det närmaste revolutionärt:
[Deklamatören] har nöjet att försätta sig själv och andra medlemmar [av säll- skapet] i en begeistring av ett sådant slag, att varje medlem överlämnar sig åt den andre, tar efter stora idéer och dygder, men slutligen också tillfredsstäl- ler sin själ (som i söta drömmar törstar efter stora dåd), vilken nu lätt undflyr de bojor som ståndet, sysselsättningen och de inskränkande yttre omständig- heterna utgör. För omgiven blott av hjältar, eller av dygdiga och bildade män- niskor, glänser tapperhet också i varje åhörares öga och dygden tar synlig gestalt; alla älskar varandra, sammanflätade av sympatin och berusade av den gemensamt upplevda skönheten, varvid var och en är god och stor och alla dricker ur en magisk kalk varigenom den djupaste förtrolighet uppstår, och denna angenäma illusion skapar en härlig sinnesstämning, i vilken varje stort dåd lätt mognar ur känslans linda eftersom gnistor av tankar och känslor stan- nar kvar, gnistor som vid minsta anledning lätt flammar upp till en utbry- tande låga.21