Den traditionella bilden av kvinnor i krig är den som passiva offer. De blir mas- sakrerade, bombade och våldtagna. Kvinnor agerar inte, utan reagerar på vål-
det genom att skapa överlevnadsstrategier och genom omsorgsarbete.48Dessa
normer för kvinnlighet finner vi även i Almas texter.
1915 härjade en fläcktyfusepidemi i området och många människor dog. Missionärerna hade gott anseende som sjukvårdare och Alma och Bodil gjor- de vad de kunde för att rädda liv. Härmed levde de också upp till kvinnlighets-
normen att vårda och visa omsorg. När guvernörens syster blev allvarligt sjuk, skickade guvernören bud efter dem och lät dem förstå att: ”om ni ej uppfylla min önskan, så kommer inte heller jag att villfara edra önskningar.” Missio- närskvinnorna hade då redan uppvaktat guvernören och bett om lindring för armenierna. Eftersom de trodde att det kunde gagna armenierna, bestämde de
att Alma skulle åta sig uppdraget.49
Systern bodde dock långt därifrån och resan dit skulle bli farofylld, särskilt för en kvinna, påpekar Alma: ”Under dåvarande förhållanden var det mer än någonsin förbundet med fara för en dam att resa ensam så långt upp i obyg- den.” Tillsammans med sin armeniske tjänare Mikael, stadsläkaren och en ska- ra soldater gav hon sig ändå ut på resan som skulle innebära snöstorm i ber- gen och att bli hissad över avgrunder. Ändå tyckte hon att det som väntade henne vid framkomsten var än mer skrämmande. Här kände hon stor rädsla inför den sjukas man, en ämbetsman som hon tidigare beskrivit som ”en rå, smutsig och obildad muhammedan”. Rädslan bestod i att bli sexuellt utnytt- jad: ”För varje dag blev ämbetsmannen alltmera närgången och han lät mig allt tydligare förstå, att det ej vore tal om att jag skulle få återvända till Musch. Min fasa när jag märkte, att doktorn stod på hans sida! Jag aktade mig väl för
att visa att jag var rädd. Men rädd var jag!”50De muslimska männen var inte
att lita på.
Samtidigt hörde hon hur männen i huset gav uttryck för hat mot de krist- na och hur de livades upp av att berätta om våldsdåd mot armenierna på oli- ka håll. När de en morgon berättade om grymheter i en grannby blev det för mycket för Alma och hon började gråta. Hon skyllde på att hon var trött efter många vaknätter. En av kvinnorna i huset sa dock till männen att Alma grät
för armeniernas skull.51Att hon inte heller kunde lita på kvinnorna eller av vil-
ken anledning kvinnan ville röja henne är dock inget Alma reflekterar över i texten.
På resan hem fick hon höra om massakrer på armenier i Zeitun och Wan, något hennes ressällskap gladde sig åt. Senare under våren kom skaror av flyk- tingkvinnor som berättade för henne och de andra missionärerna om vilka vid- riga saker de blivit utsatta för av turkiska soldater: ”Vi sutto många gånger ned och bara gräto med dem.” De försökte också hjälpa ”medan vi ha tid”. Redan då anade de dock att katastrofen även skulle komma till Musch, men inte att
det skulle bli ”en från högsta ort ledd nedslaktning”.52Här ger hon tydligt
uttryck för sin syn på massakrerna, att de var organiserade ovanifrån och inte endast nyckfullt igångsatta lokalt. Hon visar också hur den civila befolkning- en blev drabbad, att kriget inte bara pågick vid fronten utan även i lokalsam-
hället. På detta vis motsäger även hennes berättelse den traditionella bilden av det tydligt avgränsade kriget där soldater stred mot varandra och de civila befann sig på tryggt avstånd. Historikern Lina Sturfelt menar att detta att civilt och militärt, front och hem flyter in i vartannat blir särskilt tydligt i skildring- ar av första världskriget. Trots detta visar Sturfelt samtidigt att krigsvåld mot kvinnor var frånvarande i svensk press under denna tid. Eftersom kriget ansågs handla om manligt hjältemod, uppoffring och lidande var det de manliga krigsoffren som synliggjordes, inte de kvinnliga. Almas skildring av civila kvin-
nor utmanar därför, på ännu ett plan, den rådande genusordningen.53
När våldsamheterna även nådde Musch, försökte Alma skydda hemmet genom att stänga porten tillsammans med två andra kvinnor. De blev då beskjutna och de andra båda blev träffade. Den ena dog direkt, den andra blev dödligt sårad och dog senare bland sina vänner inne på hemmet. Alma blev sedan kallad på uppdrag, bland annat till muslimer, och tvingades ut på gator- na där skottlossning pågick. Hennes kollega Bodil låg samtidigt sängliggande i fläcktyfus och på hemmet behövdes Alma desto mer. Ändå kände hon sig nödgad att ge sig ut: ”Hur vi egentligen kommo dit och hem, det var ett under; ibland måste vi krypa in i något hörn, när kulorna veno omkring oss. Men när man är i en sådan själslig spänning, blir man till viss grad okänslig för det som
omger en.”54I utsattheten fann hon ändå psykisk styrka att fortsätta sitt arbe-
te att hjälpa andra.
Den sårbara tillvaron hindrade henne heller inte från att försöka stå upp som sakförare för armenierna och rädda dem hon kunde. Soldater kom vid ett fler- tal tillfällen för att genomsöka hemmet. Alma vädjade då för de tillfångatagna bylärarna och gjorde kommendanten uppmärksam på att de inte var desertö-
rer, utan hade lagliga papper att vara där.55Vid ett annat tillfälle kom deras
albanske läkare Dr. Assaf efter henne och hotade skjuta henne med sitt gevär om hon inte talade om var armenierna var gömda. Trots att han satte bössan i bröstet på henne gjorde hon här motstånd genom att framhäva hemmets tysk- anknytning: ”Jag bad honom då komma ihåg med vem han talade. (…) Det-
ta var ett tyskt hem.”56
Hon uppsökte även guvernören för att vädja för armenierna. Hon fann honom på en höjd medan han ledde beskjutningen av staden och blev förfä- rad över hur en människa kan förändras i en våldsam miljö: ”Jag hoppas, att jag aldrig mer ska behöva se en människa så djävulsk som guvernören nu var. Man kunde ej tala med honom.” Istället fick hon kontakt med en officer som hon uppfattade som ”ytterst älskvärd”. Han visade förståelse och lovade att ing- et skulle hända kvinnorna och barnen. Alma litade på honom: ”När en sådan
man ger sitt hedersord och använder ett sådant språk, hur skulle jag kunna tän- ka att alltsammans var bedrägeri!” Hon bad att få behålla lärarinnorna, men han svarade att de endast kunde få behålla tre flickor som pigor och Almas tjä-
nare Mikael: ”Vad skulle jag göra? Jag måste gå.”57Senare lyckas hon även, mot
alla odds, att rädda några få överlevande flickor och föra dem med sig hem.58
Inom freds- och konfliktvetenskaplig forskning fokuserar man alltmer aktö- rer i det civila samhället och deras roll som bland annat sakförare, medlare och fredsbyggare. Här framhävs enskilda organisationer och frivilligt engagemang bland individer, exempelvis akademiker, kulturarbetare, företagare, idrottsut-
övare, religiösa ledare och kvinnor.59Alma agerade för armenierna både genom
att lämna vittnesmål för att nå ut globalt och genom biståndsarbete lokalt. Genom att studera en aktör inom det civila samhället vill jag lyfta fram initia- tiv som till det yttre kan betraktas som harmlösa och ge dem ett värde. Histo- rikern Eva-Helen Ulvros menar också att det är viktigt att lyfta fram kvinnor och män som agerat i lokalsamhället för sina visioner om rättvisa och fred, men som inte tagit plats på den nationella eller internationella arenan: ”Vi har ett ansvar som historiker att levandegöra dem, att lyfta fram dem ur skuggorna”,
skriver Ulvros.60
Kvinnor har i många sammanhang exkluderats från de officiella fredsför- handlingarna, men har ändå varit aktiva informellt som förespråkare för icke-
våld och som nätverksbyggare.61I nutida debatt framhävs alltmer kvinnors oli-
ka engagemang för fredsbyggande samt att de bör ges mer plats på den offici-
ella arenan.62Ur detta perspektiv är det intressant att se Alma som en kvinna
och civil aktör som träder ut i offentligheten för att berätta sin historia och föra armeniernas talan. Detta gör hon i en tid då kvinnors möjligheter till själv- ständighet fortfarande var ytterst begränsade. Genom att ge sig ut som missio- när fick Alma dock tillgång till en värld av mer handlingsfrihet. Samtidigt är det här intressant att studera hur hon tänjer på genusnormens gränser och ändå är begränsad av den. Alma beskriver sin utsatthet och sårbarhet som kvinna. Detta blir tydligt inte minst i mötet med den muslimska värld som hon lever och verkar i. Samtidigt menar forskare att kvinnliga missionärer från väst som
utövade ett yrke också blev förebilder för de lokala kvinnorna.63I det osmans-
ka riket under denna tid växte efterfrågan på inhemska kvinnliga lärare och sjuksköterskor. Kanske kunde Almas engagemang och talan för ett utsatt folk också tjäna som ett föredöme.