Hermeneutiken skulle kunna uppfattas som motsatsen till att döma eller moralisera över det förflutna. Den framställs ofta som en lära om inlevelse, kontextualisering och dialog med det förflutna. Mindre ofta uppmärksammas Hans-Georg Gadamers betoning av vad den juridiska hermeneutiken har att lära humanistiska vetenskaper. För att illustrera tankegången påpekar han att skillnaden mellan en rättshistoriker och en jurist, mellan att fastställa den ursprungliga innebörden av en lag och att utlägga vad lagen betyder idag, inte är så entydig som vi brukar föreställa oss. När domaren ska applicera en lag på ett konkret fall måste han erinra sig den ursprungliga innebörden av lagen, anpassa den till dagens förhållanden och göra en tolkning av vad lagen bety- der i det konkreta fallet. Det innebär att han måste göra en normativ bedöm- ning av hur lagen ska förstås och urskilja vad som är det giltiga i lagen i just den här situationen. Att applicera lagen mekaniskt, genom att tolka den rent bokstavligt, påminner enligt Gadamer snarast om vad som händer i komiska teaterpjäser när en person missförstår en uppmaning eller medvetet missupp- fattar den genom att tolka den rent bokstavligt. Juristen som tolkar lagen mås- te använda sitt moraliska omdöme för att förstå vad lagen säger. Han måste
vidare ta hänsyn till förhållanden som har förändrats sedan lagens tillkomst och till de särskilda omständigheter som råder i det aktuella fallet. Historikern undersöker förvisso inte den rättsliga innebörden av lagen, utan den historis- ka innebörden, men även då finns ett moment av rättslig bedömning. Histo- rikern kan inte, menar Gadamer, bortse från den verkan lagen har haft när han ska bestämma lagens betydelse. Det är också dessa verkningar som ligger till grund för att historikern överhuvudtaget ställer frågor om lagens betydelse. För att tolka lagens betydelse och innebörd i ett historiskt perspektiv räcker det inte att fastställa fakta om vad som hänt eller att undersöka hur lagen uppfattades i dåtiden. Lagen måste sättas in i ett större historiskt sammanhang. Det stör- re historiska sammanhang som är relevant måste i sista hand omfatta uttolka- ren själv och hans tid. Det betyder att historikern även gör en tolkning eller utläggning av vad det historiska fenomenet betyder för oss i nutiden, vilket påminner om juristens tolkning av vad en lag säger. Liksom förståelsen av en text enligt Gadamer innebär att man förstår vad den har att säga när man appli- cerar den på den egna situationen, innebär förståelsen av en lag att man för- står vad den säger när man applicerar den på konkreta fall. På liknande sätt kan förståelsen av ett historiskt fenomen beskrivas som en förståelse av vad fenomenet har att säga uttolkaren i den egna situationen, vilket förutsätter att fenomenet relateras till ett större historiskt sammanhang som uttolkaren tol- kar sig själv och sin egen situation i. Skillnaden mellan rättshistorikern, som förment enbart skulle vara inriktad på hur lagen en gång uppfattades, och juris- ten, som utlägger lagens innebörd i nutiden när han applicerar den, visar sig således inte vara så stor. Varken domaren eller historikern förhåller sig passivt till lagen eller fenomenet som ska tolkas. Den dialog som förs med det förflut- na om vad fenomenet säger oss måste även omfatta frågan om hur vi idag ska
förhålla oss till det och därmed den normativa bedömningen av det.9
Detta innebär, om vi följer Gadamers resonemang, att den grundläggande historiska frågan inte är vad som hände, utan vad det som hände betyder, vad det har att säga oss och hur vi ska förhålla oss till det. Poängen är inte bara att vår tolkning av ett historiskt fenomen är beroende av vårt perspektiv och vår ståndpunkt, vilket inte är särskilt kontroversiellt, utan att historisk kunskap just handlar om relationen mellan uttolkaren och det historiska fenomenet och inte bara om det historiska fenomenet som sådant. Det gäller för all levande historia, oavsett om den handlar om det nära förflutna eller antikens historia.
Detta sätt att förstå historiskt tänkande stämmer i vissa avseenden bättre överens med det offentliga historiebruket än med hur historisk kunskap bru- kar beskrivas i introduktioner till historievetenskap. Det offentliga historiebru-
ket är i högre grad levande historia, även om den ibland missbrukas. Det finns en risk att våra vetenskapsteoretiska föreställningar skymmer blicken för hur vi ska förstå historisk kunskap och historievetenskapens uppgift istället för att upplysa oss. Gadamers hermeneutik hjälper oss att se relevansen av frågor om mening och bedömning för historiskt tänkande och att upptäcka intressanta likheter mellan historikerns och juristens arbete. Därför bör de inslag av ”hi- storia som domstol” som visar sig i offentligt historiebruk inte omedelbart avfärdas som en förvanskning av ”riktig” historia, även om det naturligtvis finns skäl att vara vaksam på de problem som denna typ av historiebruk har. Det offentliga historiebruket kan göra oss uppmärksamma på en typ av histo- riska frågor och aspekter av historiskt tänkande som är väsentliga för allt hi- storiskt tänkande och därmed också för historievetenskapen. Att identifiera sådana aspekter i det offentliga historiebruket kan dessutom göra det lättare att känna igen liknande, redan befintliga inslag i historievetenskapen, även om de där kan vara skymda och formulerade i termer av fakta, orsaker, begrepps- definitioner och teoretiska perspektiv.
Att se relevansen av att värdera det förflutna ger dock inget svar på frågan om hur denna värdering mera specifikt ska gå till. Gadamer besvarar inte den frågan utan betonar främst vikten av öppenhet för vad det förflutna har att säga uttolkaren och nutiden. De senaste decenniernas teoretiska diskussioner, ofta knutna till postmodernismens utmaning, har i hög grad kretsat kring relatio- nen mellan språk och verklighet eller mellan konstruktion och verklighet, i vil- ken utsträckning historieskrivning och historisk kunskap är normativt upp- byggda samt huruvida historiker bör ta något slags etiskt ansvar i sin verksam- het. Hur historiker ska värdera det förflutna är däremot en fråga som har ägnats förvånansvärt lite uppmärksamhet med tanke på hur avgörande den är.
Det är i det sammanhanget som domstolen som modell kan erbjuda viss vägledning. Förutom att det finns slående paralleller mellan historievetenska- pen och domstolen, är domstolsförfarandet utformat för att döma och i viss mening värdera förflutna handlingar på ett opartiskt och icke-godtyckligt sätt.
Som ett första steg vore det intressant att undersöka historiebruk i offent- ligheten och i historisk forskning utifrån ett domstolsperspektiv för att analy- sera hur värderingen av det förflutna faktiskt går till, för att mot den bakgrun- den analysera och diskutera vad domstolen som modell kan tillföra historie- vetenskapen.