I den offentliga debatten om ”68” finns flera inslag som kan liknas vid ett dom- stolsförfarande. Domar över det förflutna och förslag på lärdomar är tydliga och ofta explicita. I en liten skrift från 1991 med titeln ”Vänsterns moraliska
skuld” formulerades en anklagelse mot ”68”. Mats Johansson, dåvarande VD
för Timbro, skrev att de idéer som 68-vänstern hade stått för hade haft ödes- digra konsekvenser, framför allt i de länder i tredje världen som hade anam- mat västerländska intellektuellas idéer om planhushållning och proletariatets diktatur. De som hade försvarat sådana ”antiliberala” idéer borde ta sitt ansvar
för vad de hade sagt och erkänna att de hade haft fel.10
En debattör som kanske tydligare än någon annan i det här sammanhang- et förkroppsligar åklagarrollen är Per Ahlmark. I boken Vänstern och tyranniet.
Det galna kvartsseklet från 1994 riktade han sin anklagelse mot en rad kända
vänsterintellektuella, däribland Jan Myrdal. Myrdal hade förnekat Pol Pots folkmord och i andra sammanhang försvarat det, liksom han hade försvarat Stalins och Maos övergrepp. Vidare hade han hyllat Albanien under Enver Hoxhas tid som ett positivt alternativ för Sveriges utveckling i form av social revolution, jämlikhetens förverkligande, upplysning och kamp mot religionen. Sanningen var, skrev Ahlmark, att Albanien hade präglats av terror, indoktri- nering, partiförtryck, fattigdom och isolation. Myrdal hade således spridit en falsk bild av detta tyranni. På liknande vis, fortsatte Ahlmark, hade Myrdal i
Rapport från en kinesisk by från 1963 skrivit att det inte längre fanns någon svält
i Kina, medan sanningen var att mellan 16 och 30 miljoner kineser svalt ihjäl mellan 1959 och 1961. Tvångsdeporteringen av intellektuella i Kina hade av Myrdal beskrivits som akademikernas frivilliga flytt för att reformera sig själ- va. Han hade visat sitt förakt för parlamentarisk demokrati och liknat det vid att ”pissa i valurnan” och försvarat Irans påbud att döda Salman Rushdie. Han hade gjort sig till en ”betjänt åt några av världens grymmaste regimer och ideo- logier”. Det mest oroande, enligt Ahlmark, var dock inte Myrdal själv utan den status som Myrdal hade i Sverige som intellektuell och vad det sade om det allmänna idéklimatet i Sverige under de senaste 25 åren. I den meningen rik- tades anklagelsen mot hela den ideologiska inriktning och den brist på demo- kratisk medvetenhet som Myrdals upplyfta position i Sverige var ett tecken på.11
Ahlmarks anklagelse var riktad mot vänstern i vid mening och dess makt över sinnena i Sverige. Förutom Myrdal handlade det bland annat om P. O. Enquist, Anders Ehnmark, Karl Vennberg, Olof Lagercrantz, socialdemokra- tin och Olof Palme. Palme kritiserades bland annat för sin vänliga inställning
till DDRoch för att han inte hade kritiserat förföljelsen av oliktänkande, angi- verisystemet, de politiska fångarna och den ideologiska indoktrineringen via skolor och massmedia. Skillnaden mellan demokrati och diktatur hade inte framhållits. Och däri låg Per Ahlmarks huvudanklagelse mot ”det galna kvarts- seklet”, att den skillnaden inte hade upprätthållits som den grundläggande och att man inte entydigt hade tagit ställning för demokrati och mot tyranni och totalitära regimer. Diktaturerna var nämligen upphovet till ”det mesta av det
världens onda som människor utlöser”.12
I den berättelse som Ahlmark presenterade utgjorde åren kring 1968 början på det galna kvartsseklet. Det hade kännetecknats av ”en till ideologisk med- vetslöshet gränsande okunnighet om de fasor som alltid följer av tyranni, och
av de idéer som skapar tyranni”.13Dessa 25 år hade föregåtts av en mer liberal
och förnuftig period som istället hade kännetecknats av Herbert Tingstens för- svar av demokrati och avsky mot diktaturer. Slutet på det galna kvartsseklet hade inträffat i början av 1990-talet, efter östkommunismens och murens fall.
Förändringarna efter 1989 betecknade Ahlmark som ”frihetsvågen i Europa”.14
”68” fick i denna berättelse således innebörden av ideologisk naivitet och en tvivelaktig inställning till demokrati till förmån för socialism, även i dess tota- litära former. Ett sådant i grunden liberalt berättelsemönster med liknande teman och konflikter och en liknande bedömning av ”68” kan man finna på fler håll.15
Det är en berättelse som, med Rankes ord, har till uppgift att ”döma det för- flutna för att ge lärdomar åt samtiden för framtidens skull”. Den bedömer ”68” och uttalar sig om dess historiska innebörd och betydelse. Sådana aspekter kan bejakas även om man inte instämmer i Ahlmarks anklagelse och berättelse.
Inom historievetenskapen brukar man inte använda de moraliska kategori- erna skuld och ansvar, men en liknande typ av frågor behandlas ofta genom att diskutera vilka aktörer eller faktorer som har orsakat eller givit upphov till ett visst problem. Vad gav upphov till Förintelsen? Vilka är orsakerna till förs- ta världskriget? Sådana frågor handlar förvisso inte bara om skuld, men det finns ett sådant inslag som motiverar försöken att förklara och att bedöma aktörer och strukturella faktorer. Diskussionen om hur kalla kriget uppstod har i hög grad handlat om vilken stat eller vilket system som hade ”skulden” till konfliktens uppkomst. Anklagelser kan vidare riktas mot olika typer av aktö- rer och fenomen med hjälp av så kallade kritiska perspektiv. Kapitalismen kan exempelvis tillskrivas ”skulden” för ojämlikheten och alienationen i samhället. Att ”skuld” inom historia inte bara handlar om enskilda personer utan ofta om strukturer är en viktig skillnad mellan historia och den juridiska kontexten.