Hur ska historiker förhålla sig till den typ av anklagelser och berättelser som Ahlmark formulerade? Att bara behandla frågor om vad som faktiskt hände skulle innebära att flera av de frågor som står på spel och som gör ”68” till levande och betydelsefull historia ignorerades och i värsta fall förvandla ”68” till död och intetsägande historia. Men historikerna talar förvisso inte bara om vad som faktiskt hände.
Som man har uppmärksammat inom språkhandlingsteori gör människor
också andra saker med påståenden än att beskriva verkligheten.16En analys av
domstolens särskilda former av språkhandlingar kan uppenbara att det som bara ser ut som påståenden om vad som har hänt samtidigt kan vara ett sätt
att uttala en anklagelse eller bemöta en anklagelses giltighet.17En historiker kan
på motsvarande sätt, antingen i rollen som åtalad eller som försvarsadvokat,
tillbakavisa anklagelsen och hävda att det som påstås ha hänt faktiskt aldrig har
inträffat. En liknande variant skulle vara att hävda att Ahlmark feltolkar de debattörer som han citerar och påpeka att Myrdal och Palme egentligen mena- de något annat. Historikern skulle också kunna bekräfta anklagelsen genom att bekräfta det påstående som ligger till grund för anklagelsen. I det fallet påmin- ner historikern mer om en domare som godkänner åklagarens framställning eller om en extra åklagare som ytterligare förstärker åklagarens anklagelse. Att som historiker kräva att man måste se det inträffade i sitt historiska samman- hang och förstå den dåtida historiska och kulturella horisonten är ibland ett sätt att åberopa förmildrande omständigheter, att yrka på en mildare dom eller att hävda att brottet måste betraktas som preskriberat eftersom dagens lagar och
normer inte är tillämpbara på den omtalade tiden.18När en historiker frågar
ut sina källor, som kan liknas vid vittnen, påminner han eller hon om en doma- re, en åklagare eller en försvarsadvokat. I samtidshistorisk forskning glider rol- len som forskare och rollen som vittne ibland samman. Det gäller i synnerhet forskningen om ”68” eftersom ”68” var ett fenomen som i hög grad berörde universiteten och en förhållandevis stor andel av de äldre historiker som idag är verksamma var studenter i slutet av 1960-talet. Domstolsperspektivet för- tydligar på vilket sätt vittnets roll är knuten till ett ”åtal” och en bedömning av något som har hänt.
Låt oss mot denna bakgrund se närmare på en berättelse om ”68” inom hi- storisk forskning. Historikern Kjell Östberg sätter i sin bok 1968: när allting
var i rörelse in ”68” i ett större historiskt perspektiv om radikaliseringsvågor där
sociala rörelser ses som en viktig pådrivande faktor: 1848, åren efter sekelskif- tet 1900, åren efter ryska revolutionen 1917, kampen mot fascismen under mit-
ten av 1930-talet, åren precis efter andra världskriget och 1960-talets radikali- sering. 1960-talsradikaliseringen hade enligt denna tolkning en stor betydelse för det svenska samhällets förändring, inte minst när det gäller den kulturella förändringen i form av en öppnare syn på sexualitet, informalisering, avhierar- kisering och internationell öppenhet. Efter vänstervågen har klassklyftorna ökat och solidaritet blivit omodernt. Boken slutar med att peka på en växan-
de social rörelse i nutiden som antyder en ny radikaliseringsvåg.19
Det framstår i grunden som en framstegsberättelse som fokuserar på sådant som pekar i framstegets riktning, dvs. i radikaliseringens riktning. Det är inte konservativ radikalism som uppmärksammas och inte heller de liberala fram- gångsperioderna som syns i periodiseringen. Det är en berättelse som i hög grad uttrycker en identifikation med radikaliseringens sociala rörelser. En sådan berättelse ger lätt intrycket att det bara finns en typ av framsteg, dvs. en förändring i linje med vänsterradikalismens ideal, medan andra grupper fram- står som anhängare av det bestående och som en del av den maktstruktur som de sociala rörelser som driver på radikaliseringen kämpar emot.
En sådan berättelse har sina förtjänster och sina nackdelar och dess normer är inte nödvändigtvis orimliga, men den bygger hursomhelst på ideologiska förutsättningar som uttrycker en viss bedömning av det förflutna, uttolkar innebörden av ”68” och anvisar ett förhållningssätt till ”68” och en handlings- orientering för framtiden. I det avseendet kan forskning uppvisa stora likheter med offentlighetens historiebruk, även om forskningen ofta presenteras och diskuteras i termer av orsaker, förklaringar och teoretiska utgångspunkter sna- rare än hur ”68” ska bedömas eller vad ”68” har att säga oss idag. Detta ska inte förstås som en kritik mot brist på vetenskaplighet i Östbergs bok, utan som en kritik riktad mot en alltför scientistisk syn på historievetenskap och en missvisande förståelse av vilka frågor historiskt tänkande handlar om.
Jämfört med Ahlmarks berättelse om det galna kvartsseklet är det uppen- bart att Östberg i huvudsak gör en positiv bedömning av ”68”. Den positiva bedömningen förekommer inte i domstolen, vilket är en viktig skillnad mel- lan historiskt och juridiskt tänkande. Historiskt tänkande handlar inte bara om ”brott” eller överträdelser mot normer utan också om att nå upp till positiva normer och att förverkliga ideal. Att 60-talsvänstern har bidragit till avhierar- kisering och en öppnare syn på sexualitet ger den inte skuld i Östbergs berät- telse, utan snarare ära. Både negativa och positiva bedömningar är relaterade till frågan om innebörden av fenomenet och vilka slutsatser man ska dra av det inför framtiden.
Skillnaden mellan Ahlmark och Östberg handlar inte om offentlighetens
bedömande historia gentemot vetenskapens värderingsfrihet. Men om den nor- mativa bedömningen är en legitim uppgift för historievetenskapen, hur bör den hanteras? Det är inte givet att de professionella historikerna gör bättre ideologiska och moraliska bedömningar än offentliga debattörer. Det finns en risk att frågan om bedömning förfaller till en politisk maktkamp och att det historiska tänkandet instrumentaliseras för ideologiska syften. Hur ska man undvika det?