den här artikeln har sin utgångspunkt i en resa till Rumänien som jag gjorde augusti 2003. Jag åkte med en grupp bebyggelsehistoriska forskare. Vår plan var dels att besöka en serie kulturarvsinstitutioner, dels göra smärre fält-
studier i den nordliga regionen Maramures.1 Jag kände sedan tidigare till en
del om regionen, vars timmerkyrkor är välkända liksom böndernas ålderdom- liga levnadsskick.
I mina förberedelser inför resan ingick att söka efter Maramures och de byar vi skulle besöka på Internet. Vad som slog mig när jag besökte en bråkdel av de hemsidor som sökmotorns drygt 100 000 träffar anvisade, var hur regionen med få undantag presenterades som ett rumänskt kulturarv och som något till- hörigt det förflutna. Detta förflutna hängdes framför allt upp på timmerkyr- korna, bondbyarna och det omgivande kulturlandskapet samt det religiösa livet i byarna. Få texter om denna region använde inte orden traditionellt, ålder- domligt och ursprungligt. En tidigare kollega från kulturarvsbranschen talade om ett rumänskt Dalarna, mer rumänskt än Rumänien och med en tradition av fria småbönder, fritt från klasskonflikter, vackert och allmänt tilltalande. I en antologi (Carlsson red. 2003) läste jag en artikel om Maramures under titeln ”Färd mot det förflutna”. Även i dagspressens resebilagor började regionen uppmärksammas som ett möjligt resmål.
På en tysk hemsida ägnad Maramures kunde jag se bilder från byn Ieud som vi skulle stanna i för ett par dagars fältarbete. Mot svart botten framträdde ett fotografi med en samling byinvånare stående på kyrkogården utanför, vilket jag senare skulle få veta, den så kallade ”kyrkan i dalen”. Bildtexten meddela- de att detta var byn Ieud och att människorna på bilden deltog i en gudstjänst
utanför den nya kyrkan i byn, byggd 1770 efter tartarernas senaste invasion. Tittade man noggrant på bilden såg man att det endast var kvinnor som stod där.
Förutom att beskriva vad bilden föreställde stod det också att Ieud var en högeligen (”highly”) traditionell by i vilken aldrig någonsin en abort eller skils- mässa har registrerats. Det uppgavs vara vanligt med barnaskaror på mellan sex och nio barn. I byn bodde mer än 50 kvinnor som i Ceaußescus Rumänien var utsedda till hjältemödrar (heroine mothers). För att utses till hjältemoder kräv- des att man hade fött minst 14 barn.
Bilden väckte förstås frågor. Varför stod bara kvinnor utanför kyrkan? Var- för framhölls särskilt och med stolthet att inga skilsmässor eller aborter hade noterats i byn? Vad var anledningen till familjernas genomsnittligt höga antal barn? Varför denna gloria, socialistisk dessutom, kring byns mödrars huvuden? Och framför allt, varför ägnades en by i Rumäniens och Europas mest perife- ra delar detta intresse?
I uppslagsboken stod att läsa att Maramures är en region i norra Rumä- nien. Förutom jordbruket har gruvbrytning varit en viktig näring här. Natur- geografiskt präglas regionen av Karpaterna, av berg, dalar och högplatåer. I bergen påminner vinterklimatet om det nordliga Europas med snö och perioder av temperaturer under noll. Växtligheten är grön och frodig och påminner till sin sammansättning ganska mycket om den sydsvenska med blandskog varierad med vidsträckta ängs- och åkermarker. Residensstaden heter Baia Mare. På regionens internetsida uppgavs att Maramures räknar ca 250 000 invånare som är fördelade på 80 procent rumäner, 10 procent ung- rare, 7 procent ukrainare, 1,3 procent zigenare och knappt 1 procent tyska ätt- lingar (2003-11-06: http://www.maramures.ro/). Regionens politiska historia präglas av dess närhet till Ryssland och Ungern. Under 1800-talet låg områ- det inom det Habsburgska väldet. Från 1918 delades det mellan Tjeckoslova- kien och Rumänien. 1948 förklarades Rumänien som folkrepublik och kom därefter och till och med 1990 att vara en socialistisk enpartistat.
Maramures har med andra ord, liksom många andra centraleuropeiska regioner, en turbulent politisk historia som parad med landsbygdsbefolkning- ens ålderdomliga livsföring väckte min nyfikenhet. Denna nyfikenhet gavs ock- så näring av det faktum att Rumänien sedan 15 år inte bara är en demokrati och del av den globala kapitalistiska ekonomin. Jag var också intresserad av hur Rumänien närmade sig Västeuropa och hur det förflutna användes i denna process.
vill jag undersöka och diskutera hur det förflutna i form av kulturarv kan användas utifrån ett politiskt perspektiv. Syftet med artikeln är att undersöka hur det nutida bondesamhället i Rumänien och Maramures konstrueras och används som kulturarv i Rumänien, framför allt med avseende på landets ny- vunna plats i Västeuropa.
Min utgångspunkt härvid är att kulturarv är ett begrepp, eller hellre en kate- gori, som innebär ett särskilt förhållningssätt till det förflutna. Att sätta kultur- arvsstämpel på en företeelse, byggnad eller ett föremål, innebär att företeelsen ges nya sammanhang, nya betydelser och ny status. Syftet med artikeln är med andra ord inte att undersöka den rumänska bondekulturen i Maramures utan snarare det sätt på vilket denna bearbetas och presenteras i form av kulturarv. Därutöver avser jag att relatera detta till den politiska situationen i Rumänien, en situation som präglas dels av den socialistiska regimens fall 1989, dels av Rumäniens ”nyvunna” relation till Västeuropa.
Att studera kulturarv utifrån ett politiskt perspektiv med exempel från Rumänien har flera poänger. För det första utgår jag från förutsättningen att den kommunistiska regimens fall 1989 innebar en omförhandling av synen på historia och kulturarv. Eftersom det historiska perspektivet i det socialistiska Rumänien i hög grad var politiskt och stod under den politiska apparatens kontroll drog jag slutsatsen att det historiska skulle komma att bli föremål för revidering efter revolutionen, en revidering som rimligen inte endast skulle omfatta empiriska sakförhållanden utan också historiska synsätt på det förflut- na. Den amerikanska antropologen Katherine Verdery gav stöd åt den tanken i sin bok National Ideology Under Socialism (1991). Här undersöker Verdery styrkan i tanken om det nationella i det moderna Rumänien, såväl före som under den socialistiska epoken. I likhet med vid andra nationsbyggen togs hi- storien och kulturarven i anspråk för att hävda nationens ålder, beständighet och naturliga karaktär (jfr Lowenthal 1985:52 ff.). Tanken om det nationella var således stark före socialismen men odlades alltså även efter 1947. Även om nationstanken kunde tänkas vara placerad i giftskåpet av kommunisterna på grund av associationerna till det borgerliga och kapitalistiska samhället togs den upp, framför allt under Ceaußescus år vid makten, och omformulerades för att inlemmas i den särskilda form av socialism som utvecklades i Rumänien. Innan jag åkte till Rumänien närde jag alltså en tanke om att aktörer inom kulturarvs- fältet borde ha ägnat ganska stor uppmärksamhet åt förhållandet mellan kul- turarv och politik och de sätt man valde att bearbeta och presentera det för- flutna. Jag insåg att begreppet ”politisk” kunde vara problematiskt. Vid besök i andra länder som tidigare legat inom Sovjetunionens intressesfär hade jag
erfarit att det politiska ofta knöts just till den socialistiska maktapparatens för- sök att manipulera det förflutna för att passa och legitimera den egna regimen. Där jag med ”det politiska” syftade på olika gruppers sätt att bruka och skapa kulturarv för mer eller mindre tydliga syften var det uppenbart att mina kol- legor i de f.d. randstaterna hade svårt att skilja på det politiska å ena sidan och den socialistiska maktapparaten och dess manipulationer av det förflutna å den andra.
Min andra poäng med att hämta exempel från Rumänien var att i mer all- män mening söka efter en kontrast till vår egen svenska diskussion om kultur- arvs skapande, bruk och prägel. I Sverige har denna diskussion dels varit gans- ka sällsynt, dels, i den mån den har förts, ofta handlat om man verkligen kan eller bör lägga politiska perspektiv på kulturarv. I denna sista mening tycks det mig som att det finns en väl utbredd uppfattning om att historia och kultur- arv är okomplicerade ”speglingar” av det förflutna. Och om bara viljan till san- ning är genuin kan denna enda Sanning om det förflutna också nås.
Materialet till undersökningen hämtade jag från museer, friluftsmuseer samt en rad möten med människor som på ett eller annat sätt arbetade med kultur- arvsfrågor i Rumänien. Förutom på regionen Maramures ställdes undersök- ningens fokus in på de rumänska friluftsmuseerna samt Bondemuseet i Buka- rest (The Museum of the Romanian Peasant). Jag besökte fyra friluftsmuseer (Baia Mare, Bukarest, Ramnicu Valcea, Sighet) och tre museer (Etnografiska museet i Baia Mare, Peasant’s museum i Bukarest samt The Memorial of the Victims of Communism and of the Resistance). Jag bodde några dagar i byar- na Ieud och Budesti i Maramures och samtalade tillsammans med mina res- kamrater med bönder, lokala politiker och andra i byarna. Utöver detta besök- te jag fler byar i Maramures samt ett par kloster och kyrkor i Transsylvanien. Samtliga besök gav tillfälle att diskutera frågor om kulturarv. Jag ska här kon- centrera mig på ett par platser för att inleda en diskussion om det rumänska bondesamhället som kulturarv.
Min tanke var att de intellektuella och museitjänstemän som jag visste att jag skulle träffa, skulle kunna leda mig in i ett samtal om hur kulturarv skapas och används. Flera av de personer jag skulle träffa, det visste jag på förhand, arbetade med eller hade väl utvecklade uppfattningar om kulturarv, om tradi-
tioner, om vad museer sysslade med och om det som vi kallar kulturmiljöer.2
Det blev inte riktigt så. I takt med att min resa fortlöpte blev jag alltmer förbryllad över vad jag mötte. Jag ska erkänna att denna förvåning gick hand i hand med en gryende desperation. Vad skulle jag få med mig hem? Skulle det räcka för min undersökning? Vi träffade och diskuterade med konstnärer,
forskare och museitjänstemän. Samtliga betraktade sin egen roll i värnandet av de rumänska traditionerna som i det närmaste självklar. Men det var svårt att föra samtal i de termer som jag hade tänkt. Få var beredda att betrakta kultur- arv som ett slags perspektiv på verkligheten och det förflutna. Samtliga intel- lektuella som jag pratade med förde istället fram bondesamhället som något eftersträvansvärt. Med ett undantag var det dock inte dagens bönder som hop- pet stod till. Dessa framstod snarare som ett hot mot traditionerna, de egna alltså, till vilka de påstods vara likgiltiga. Inflytandet västerifrån betraktades i detta avseende som ett hot. Det mest konkreta hotet ansågs vara riktat mot byggnadstraditionerna. Invånarna på landsbygden uppförde inte längre tradi- tionella byggnader utan moderna villaliknande hus. Undantaget som påtala- des oss var regionen Maramures. Dit var vi på väg, vilket kan ha varit en av anledningarna till att regionen nämndes så ofta och med sådan värme. Men Maramures var framför allt platsen där traditionerna fortfarande levde.