För mig var 1968 en oundgänglig frigörelse. För mina barn är den friheten en självklarhet. Jag vill diskutera vilka slutsatser vi bör dra av det förhållandet om vi vill upprätthålla friheten, jämlikheten och solidariteten.1
Så kom det berömda året 1968: studentupprorens kulmen, den svenska rebell- rörelsens år och den franska generalstrejkens år. Hela den dynamik var då i gång som skulle ge 68-rörelsen dess dramatiska förlopp och utgöra början till dess undergång; inte minst sekterismen hos dem som tyckte sig ha skådat Ljuset.2
Något ansvar för sina antiliberala idéer vore det klädsamt om de tog på sig, de som tillhörde den 68-vänster som på senare år – nu som då med alla medier till förfogande – förklarat att de egentligen inte menade något illa med sitt stöd för planhushållning och proletariatets diktatur.3
vi ställer frågor om ”68”, beskyller det för att ha givit upphov till pro- blem i vår egen tid eller hyllar det som en tid då det ännu fanns visioner om ett bättre samhälle. Vid sidan av ”välfärdsstaten” och ”folkhemmet”, som sedan en längre tid har varit en central orienteringspunkt i Sverige för att for- mulera berättelser om den egna historiska situationen, har nu ”68” blivit ett viktigt fenomen att förhålla sig till. Intresset tycks inte avta med tiden utan tvärtom öka. Men det råder inte någon konsensus om hur man ska se på ”68” eller vad det har för innebörd och mening. Ett flertal hetsiga debatter utspela-
de sig i offentligheten under 1990-talet. SVThar sänt flera minnesprogram om
”68” och det har även förekommit konstutställningar på temat.4Det pågår en
historiekulturell tolkningskonflikt om ”68”.
Hur ska historievetenskapen förhålla sig till sådana historiska tolkningskon- flikter i samhället? Enligt en uppfattning som av hävd varit stark inom histo- rievetenskapen ska historiker inte värdera det förflutna utan endast visa vad
som faktiskt hände. I det sammanhanget åberopas ofta Leopold von Rankes klassiska ord om att beskriva det förflutna ”wie es eigentlich gewesen”. Det idealet ställdes, i början av den mening där dessa ord ingick, i motsättning till en annan idé om historievetenskapens uppgift som kan kallas ”historia som domstol”:
Man har givit historien i uppgift att döma det förflutna, för att ge samtiden lärdomar till nytta för kommande år: så upphöjda uppgifter aspirerar inte det- ta försök till: det vill endast visa vad som egentligen hände.5
Idén om historia som domstol har fått en ny aktualitet. Det beror för det förs- ta på att det under 1990-talet uppstod en mängd debatter om historiska ”brott” i det förflutna, exempelvis om olika aktörers relation till nazismens och kom- munismens brott och om vilken roll regeringar och motståndsrörelser hade
spelat under andra världskriget.6I Sverige har det förekommit liknande debat-
ter om Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget, tvångs- steriliseringar i folkhemmet, svensk neutralitetspolitik under kalla kriget och Säpos åsiktsregistrering. I dessa debatter har kontroversernas ideologiska och moraliska dimensioner varit iögonfallande och begrepp som skuld, ansvar, offer och brott varit vanliga. Ett annat skäl är förändringen i inställningen till etik och värderingar inom vetenskapen, vilket utmanat idealet om värderingsfrihet. I ett längre perspektiv kan det ses som en del av en större uppgörelse med objektivismen och även inkludera marxismens, feminismens, den kritiska teo- rins, hermeneutikens och postmodernismens kritik av positivismen. Det har blivit en allmänt accepterad ståndpunkt att historiker inte arbetar förutsätt- ningslöst eller värderingsfritt, utan utgår från teoretiska antaganden och tolk- ningsperspektiv som påverkas av politiska ståndpunkter och den egna tidens förståelsehorisont och begreppsvärld. Ytterligare ett skäl till det ökade intres- set för ”historia som domstol” är de problem som uppstått i samband med att historiska tolkningsfrågor har behandlats i domstolar i juridiska processer, där historiker har kallats in som expertvittnen och domare har kommit att fälla
avgöranden om historiska tolkningar.7
Dessa förändringar har bidragit till att åter aktualisera frågan om historiker bör bedöma det förflutna normativt och om det bör ses som en väsentlig del av historievetenskapens uppgift. Som den franske historikern François Bédari- da skriver:
Should historians be trying, from within the historical discipline, to build a bridge between scientific analysis and rational explanation, on the one hand,
and moralizing on the basis of norms, values and judgments, on the other? This is the crucial question. For any talk of moralizing seems an infringement of the golden rule introduced by Ranke and the other pioneering critical historians to the effect that the historian should ”understand and not judge”, and that history is not a tribunal.8
När historiker reagerar mot ett moraliserande historiebruk i offentligheten eller hur historia förvrängs i rättsprocesser kan det ligga nära till hands att åter för- söka upprätta en skarp åtskillnad mellan historievetenskap och ”historia som domstol”. Det finns utan tvivel viktiga och relevanta skillnader mellan juridiskt och historiskt tänkande som bör beaktas, men om man sätter historieveten- skap i alltför skarp motsättning till ”historia som domstol” och offentlighetens historiebruk riskerar man att frånsäga sig aspekter av historiskt tänkande som är relevanta också för historievetenskapen. En viktig fråga i sammanhanget är vilken typ av frågor som är centrala för historiskt tänkande och för historieve- tenskapen. Hör bedömningen av det förflutna till dessa frågor? Bör historie- vetenskapen behandla frågor om hur exempelvis reformationen, franska revo- lutionen, folkhemmet eller ”68” ska bedömas?