Att den byggda miljöns utformning har betydelse för känslan av trygghet och att den kan ha brottsförebyggande funktioner är oomtvistligt. Teo- ribildningen kring brottsförebyggande stadsplanering och trygghets- skapande åtgärder i bostadsområden har huvudsakligen utvecklats längs med två linjer. Den ena förespråkar en rumslig öppenhet medan den andra hävdar att slutenhet skapar trygghet. Båda betonar emellertid den byggda miljöns betydelse för ett brottsförebyggande arbete och utgör referenspunkter inom vad som benämns situationell brottsprevention.
2.6.1 Situationell brottsprevention
Situationell respektive social brottsprevention är de två huvudinrikt- ningar som dominerar det brottsförebyggande arbetet. Den sociala preventionen tar sin utgångspunkt i sociala förhållanden och betraktar brottsbenägenhet som något som grundläggs tidigt i livet och som är
beroende av såväl individuella egenskaper som graden av integration i samhället. Åtgärderna är långsiktiga och inriktade på att stärka in- dividers självkontroll och band till samhället (Listerborn 2002). Den situationella preventionen tar i stället sin utgångpunkt i själva brotts- situationen med ett grundläggande antagande om att brottslingen gör ett rationellt val. Genom att påverka förutsättningarna i en specifik situation är det, enligt den situationella skolan, möjligt att göra det irra- tionellt att begå brott – priset blir för högt eller vinsten för liten. Bland de åtgärder som återfinns i den situationella verktygslådan är att göra det svårare att begå brott, till exempel genom fysiska hinder i form av lås, säkerhetsdörrar och passagesystem som begränsar tillträdet. Att öka risken för upptäckt, genom att stärka den formella eller informella so- ciala kontrollen, är av central betydelse i den situationella brottspreven- tionen. Situationella åtgärder har fått allt större genomslag under senare år, även i Sverige (ibid). Fokus har flyttats från sociala förhållanden i ett bostadsområde till den fysiska utformningen, vilket har inneburit ett slags förtingligande av trygghet och säkerhet. Säkerhet marknadsförs till exempel allt oftare som en vara som du kan välja att betala för om du har tillräckliga resurser (ibid).
2.6.2 Öppenhet – trygg bland främlingar
Jane Jacobs klassiker The Death and Life of Great American Cities från 1962 är utgångspunkt för den inriktning inom den brottsförebyggande stadsplaneringen som förespråkar öppenhet. Boken skrev Jacobs som en reaktion och protest mot efterkrigstidens planeringsideal som bland annat innebar att de semiprivata och semioffentliga utrymmen som tidigare hade gjort det möjligt för människor att utöva informell social kontroll försvann. En av Jacobs (2004) slutsatser var att bostadsom- råden måste planeras och byggas så att den informella övervakningen underlättas. De fyra kriterier som hon lyfter fram som förutsättningar för den trygga staden är att platser behöver en kontinuerlig närvaro av människor, att kvarteren måste vara korta och gatorna många, att byggnaderna måste variera i ålder och standard och att platser måste befolkas av en tillräckligt hög koncentration av människor. Kriterierna härrör ur Jacobs huvudsakliga tes, nämligen att platser måste befolkas och användas kontinuerligt, under dygnets alla timmar, för att brott ska förhindras. Det är när en plats överges som den blir otrygg. Jacobs talar om den ”offentliga blicken” (”eyes on the street”) hos de människor som befinner sig på en plats, att den i sig är brottsförebyggande. Tryggheten
i en storstad baseras således inte på att människor sedan tidigare är bekanta med varandra, känner gemenskap och därmed ingriper i fall någonting händer utan på att människor omedvetet och automatiskt övervakar varandra och skeenden i staden och agerar för att upprätt- hålla ett slags urban ordning (Listerborn 2002). Främlingen är således en garant för min trygghet och någon att känna tillit till. Därmed är det enligt Jacobs möjligt att vara anonym och trygg bland främlingar på en och samma gång. Jacobs idéer har både vidareutvecklats och kritiserats. Kritiken har framför allt rört synen på främlingen som trygghetsska- pare, som har tett sig naiv när den har ställts mot exempel på bristande civilkurage och brutalitet i storstaden (ibid). Främlingen som hot är en central utgångpunkt för den inriktning som förordar slutenhet.
2.6.3 Slutenhet – trygg i försvarbara rum
Att smärre fysiska förändringar av bebyggelsen kan avhjälpa problem med otrygghet och kriminalitet i bostadsområden, var något som Os- car Newman (1973) betonade starkt i Defensible Space. Territorialitet är av central betydelse i Newmans verktygslåda. Genom att upprätta ”försvarbara” områden med markerade och väl synliga gränser mellan privata, semiprivata, semioffentliga och offentliga utrymmen skapas enligt Newman en tydlighet vad gäller ansvarsförhållanden samtidigt som möjligheten till övervakning av det avgränsade området stärks. Främlingen är enkelt urskiljbar och kan kontrolleras vilket bidrar till en högre grad av informell social kontroll (ibid). Till effektiva åtgärder hör därmed, enligt Newman, att dela upp bostadsområden i mindre enheter, som är överblickbara och möjliga att kontrollera och försvara liksom att genom fysiska barriärer minska genomströmningen av utomstående. Newmans idéer har vidareutvecklats och fått stort genomslag genom den brottspreventiva metod som kallas Crime Prevention through Envi-
ronmental Design (CPTED). CPTED är ett påtagligt inslag i många
länders brottsförebyggande arbete, så även i Sverige och syftar till att genom utformningen av ett bostadsområde minska brottsligt beteende och öka en naturlig övervakning från de boendes sida. Det kan handla om att se över belysningen eller placeringen av entréer och fönster, så att såväl boende som eventuella inkräktare bli mer synliga och enkelt kan övervakas. Liksom Newman betonar förespråkarna av CPTED territoriets betydelse - genom grindar, staket, planteringar och så vidare tydliggörs markägande och gränser mellan privat och offentligt.
Newmans idéer har emellertid inte stått oemotsagda. Bland annat har de kritiserats för att vara svagt empiriskt förankrade vad gäller de sociala konsekvenserna - i vilken grad de försvarbara områdena stimu- lerar den informella sociala kontrollen och därmed faktiskt kommer att försvaras (Listerborn 2000). Kritiker har även vänt sig mot den starka tonvikten på den fysiska utformningens betydelse och föreställningen, något hårdraget, att det skulle vara möjligt att bygga bort i grunden so- ciala problem såsom otrygghet och kriminalitet (Boverket 1998). Teo- retiker som följer i Jacobs spår och förordar öppenhet, som exempelvis Bill Hillier, har i sin kritik av Newmans modell betonat svårigheten att orientera sig i ett bostadsområde som helhet, när detta fragmenteras och territorialiseras. Hillier menar att i stället för att fokusera enskilda, lokala platser/punkter är det ett helhetsperspektiv på staden som är viktigt och som påverkar lokala platser. Rummet ska vara enkelt att orientera sig i, vara kopplat genom fria siktlinjer och vara integrerat. På så vis skapas en naturlig sam-närvaro (co-presence) och uppmärksamhet
(co-awareness) av människor – grannar såväl som främlingar – som gör
platser säkra (Listerborn 2000).
Både Jacobs och Newman pekar på vikten av social kontroll för att skapa trygghet och motverka brott. De delar uppfattningen om att stadens utformning spelar roll och att den påverkar i vilken mån den informella, sociala kontrollen kan skapa social ordning. Mer renodlade än de synsätt Jacobs och Newman egentligen kanske ursprungligen förde fram, kan Jacobs idé om den öppna staden, där trygghet skapas och brott motverkas genom att människor befolkar stadens platser sägas stå mot Newmans slutna stad, med avgränsade revir, där trygghet skapas genom kontroll, igenkänning och tydliga ägar- och ansvarsförhållanden. De potentiella konsekvenserna av Newmans slutna stad är att trygg- het sammankopplas med territoriell tillhörighet och att ett synsätt att främlingen behöver kontrolleras och övervakas och förknippas med risk förstärks. De spontana och ständiga möten med främlingar, som Jacobs ser som trygghetsskapande och som ger träning i att möta och hantera det annorlunda, försvinner i en avsiktlig strävan att undvika just denna exponering (Lidskog 2006). Den rumsliga slutenheten riskerar därmed att förstärka den sociala slutenheten.