Kapitel 6: Medlemsstaterna, skogen och politiken
6.4 Den europeiska dimensionen
För att förstå det specifika kan det ibland vara bra att förstå det generella. Som ett led i att försöka förstå varför vissa medlemsstater vill se en formell skogspolitik inom ramen för EU och andra inte, är det därför lämpligt att närmare undersöka opinionen i medlemsstaterna med avseende på EU. Om medlemsstaterna är netto- bidragsgivare eller nettobidragstagare kan också vara av betydelse för deras inställ- ning till etablerandet av ett nytt politikområde. En annan indikator som jag tittar närmare på är om medborgarna uppfattar landets medlemskap i EU som något positivt eller ej, samt om de anser att medlemskapet generellt sett renderat fördelar för landet eller inte. Detta då tidigare erfarenheter och förväntningar rimligtvis talar för eller emot att samarbetet inom EU skall fördjupas och intensifierad med ytter- ligare ett politikområde. En genomgång av medborgarnas syn på hur två närliggan- de politikområden (jordbruks- och fiskepolitik samt miljöskydd) bör hanteras pre- senteras även, då det är rimligt att anta att det till viss del även kan relateras till skogsområdet. Det illustrerar även i vad mån medborgarna förespråkar överstat- lighet i förhållande till mer mellanstatliga lösningar.
6.4.1 Avgifter till och återflöde från EU
Varje år betalar medlemsstaterna en avgift till EU. Denna avgift baseras på fyra så kallade egna medel, som tillsammans utgör ländernas medlemsavgifter. Den första avgiften bygger på landets inkomst från tullar på import av jordbruksprodukter från icke EU-länder. Den andra avgiften stammar från den inkomst landet fått från handelstullar och andra avgifter som belagts import från icke EU-länder. Den tred- je avgiften beräknas på varje lands momsbas utifrån EU:s momsregler för det år budgeten avser. Den fjärde och sista avgiften baseras på landets bruttonational- inkomst (BNI). Tillsammans skall medlemsstaterna med dessa medel bland annat finansiera EU:s jordbrukspolitik och regionalpolitik, vilka är de två största utgifts- posterna i EU:s budget. Men även stöd till forskning och utveckling (FoU), bistånd och hjälp till länder utan för EU, samt bekostnad av EU:s administration är viktiga poster (se EU-upplysningens hemsida samt Tallberg 2007: 81-83). Vissa medlems- stater betalar mer än vad de får tillbaka i form av olika återflöden från EU, dessa klassas som nettobidragsgivare. Andra medlemsstater betalar mindre än vad de får tillbaka i form av de ovan nämnda återflöden, dessa klassas i stället som netto- bidragstagare, se tabell 6.5.
Tabell 6.5 Nettobidragsgivare och nettobidragstagare
Nettobidragsgivare/tagare Land
2001 2005
Belgien givare givare
Luxemburg givare givare
Italien givare givare
Nederländerna givare givare
Frankrike givare givare
Tyskland givare givare
Irland mottagare mottagare
Danmark givare givare
Storbritannien givare givare
Grekland mottagare mottagare
Spanien mottagare mottagare
Portugal mottagare mottagare
Finland givare givare
Sverige givare givare
Österrike givare givare
Slovenien mottagare Ungern mottagare Slovakien mottagare Polen mottagare Litauen mottagare Tjeckien mottagare Cypern mottagare Estland mottagare Malta mottagare Lettland mottagare
Notera: Medlemsstaterna är för översiktens skull grupperade (uppifrån och ned) efter de suc- cessiva utvidgningarna av EU (EU 6, EU 9, EU 12, EU 15 och EU 25). De skuggade fälten anger vilka medlemsstater som är nettobidragsgivare.
Källa: EU-upplysningen http://www.eu-upplysningen.se, 2006-11-15, se även Kommissionens ”Allocation of 2005 EU expenditure by Member State” http://ec.europa.eu/budget/documents/ revenue_expenditure_en.htm, 2007-05-15.
Av tabell 6.5 framgår att av EU 15 är samtliga medlemsstater nu nettobidragsgivare förutom Irland, Grekland, Spanien och Portugal som är nettobidragstagare. Av de ”nya” medlemsstaterna är samtliga nettobidragstagare i dagsläget. Medlemsstater som över tid betalat mer än de kunnat hämta hem, exempelvis Storbritannien och Tyskland, är också de medlemsstater som rest ekonomiska invändningar mot etablerandet av en gemensam skogspolitik i EU då det befarat att en sådan skulle öka deras ekonomiska börda. Många av medlemsstaterna kring Medelhavet har i stället efterfrågat en gemenskapspolitik inom skogsområdet med ekonomiska
••
inslag, eftersom de sett möjlighet att erhålla ytterligare ekonomiska medel. Det är i led med de slutsatser som Brigid Laffan tidigare presenterat, nämligen att de länder som före utvidgningen 2004 argumenterade för en mer balanserad budget var nettobidragsgivare som Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Finland och Österrike, medan nettobidragstagare som Spanien, Portugal, Grekland, Irland och Italien i stället betonade tanken om ekonomisk solidaritet och omfördelning av medel (se Laffan 1997 för en mer generell diskussion kring EU:s budget).
6.4.2 Euroskepticism – en fråga om attityd
Sverige är det land som tillsammans med Storbritannien traditionellt brukar fram- hållas som de mest euroskeptiska och de minst integrationsvänliga länderna i EU- familjen. Trots att medborgarna i Sverige successivt kommit att bli mer positivt inställda till det svenska EU-medlemskapet framgår det av tabell 6.6 att år 2001 var det medborgarna i just Storbritannien och Sverige som i minst utsträckning ansåg att landets medlemskap generellt sett var av godo. Medborgarna i Luxemburg var däremot de som vid denna tidpunkt var mest positiva till landets medlemskap, men även medborgarna i Nederländerna var överlag positivt inställda till landets med- lemskap och ansåg att det generellt sett var av godo. Italien, Irland, Grekland, Spanien och Portugal stack också ut som medlemsstater vars medborgare hade en stark positiv syn på medlemskapet. Av dessa fem medlemsstater var samtliga, för- utom Italien, nettobidragstagare, se tabell 6.5. Medborgarna i Grekland och Portu- gal var också de som, tätt följda av medborgarna i Luxemburg och Nederländerna, ansåg att medlemskapet generellt sett renderat i fördelar. Minst fördelar ansåg sig medborgarna i Sverige och Storbritannien fått av medlemskapet. År 2006 ser det lite annorlunda ut, nu är det i stället medborgarna på Irland som är mest positivt inställda till sitt lands medlemskap generellt sett, tätt följda av medborgarna i Nederländerna, Luxemburg och Spanien. De medlemsstater som relativt sett upp- visar en mindre andel medborgare med positiv syn på landet medlemskap är Öster- rike, Lettland och Finland. Även när det gäller synen på om landets medlemskap generellt sett har gett fördelar ligger Irland i topp, följd av Danmark, Grekland, Litauen, Luxemburg och Spanien. De medlemsstater vars medborgare i minst utsträckning anser att medlemskapet generellt sett gett fördelar är Österrike, Cypern, Storbritannien, Sverige och Finland, se tabell 6.6 (för en mer omfattande översikt se tidigare Eurobarometer http://ec.europa.eu/public_opinion/ index_en.htm, 2007-06-04, samt Reif & Ingelhart 1991 för exempel på hur Euro- barometermaterial har och kan användas inom statsvetenskapligforskning).
Det tycks alltså finnas ett visst samband mellan det faktum att medborgarna i de länder som är nettobidragstagare också är mer positiva generellt sett till medlemska- pet i EU, samtidigt som de anser att medlemskapet generellt genererat fördelar för landet. Medborgarna i de medlemsstater som är bland de största nettobidragsgivar- na är däremot inte fullt så positiva.
Tabell 6.6 Medborgare som ser landets medlemskap i EU som något positivt
Landets medlemskap är generellt av godo
(andel %)
Landets medlemskap har generellt sett gett fördelar (andel %) Land 2001 2006 2001 2006 Belgien 54 65 55 66 Luxemburg 72 72 66 71 Italien 57 56 49 54 Nederländerna 63 74 63 63 Frankrike 49 49 47 50 Tyskland 45 57 39 46 Irland 57 76 49 87 Danmark 48 65 61 75 Storbritannien 29 42 29 42 Grekland 57 53 69 72 Spanien 57 72 54 71 Portugal 57 47 68 56 Finland 36 39 38 45 Sverige 33 49 27 43 Österrike 34 34 38 39 Ungern 49 52 Slovakien 55 70 Polen 56 64 Litauen 59 72 Tjeckien 52 62 Cypern 49 40 Estland 51 66 Malta 44 50 Lettland 37 55 Slovenien 54 68 Notera: Medlemsstaterna är för översiktens skull grupperade (uppifrån och ned) efter de suc- cessiva utvidgningarna av EU (EU 6, EU 9, EU 12, EU 15 och EU 25).
Källa: Materialet bygger på en sammanställning av ”Public opinion in the European union” hämtat från Eurobarometer nr 55 (oktober 2001) samt Eurobarometer nr 65 (juli 2006).
Ytterligare en indikator som brukar användas för att spegla medborgarnas för- troende för EU är i vilken grad de känner tilltro till de centrala institutionerna. Som framgår av tabell 6.7 är Europaparlamentet den institution som medborgarna hyser störst förtroende för. Ett möjligt skäl till det är att detta är den enda institutionen som är direktvald av medborgarna i medlemsstaterna. Därefter kommer Kommis- sionen och Rådet. Ett antal korruptionsskandaler under 1990-talet kan vara en bidragande orsak till varför inte fler medborgare känner förtroende för Kommis- sionen. Den låga tilltron till Rådet kan möjligtvis bero på att allt fler beslut fattas med majoritetsbeslut snarare än enhällighet. Det innebär att medlemsstaterna inte
••
har möjlighet att blockera ett beslut i samma utsträckning som tidigare, och därmed är det svårare för medborgarna att utkräva ansvar av ”sin” regering.
Tabell 6.7 Andel av medborgarna som känner tillit till EU:s institutioner
Andel som känner tillit till EU:s institutioner (%)
Parlamentet Kommissionen Ministerrådet Land 2001 2006 2001 2006 2001 2006 Belgien 63 65 59 63 54 54 Luxemburg 70 64 64 59 65 51 Italien 66 65 57 60 52 56 Nederländerna 58 54 55 51 53 42 Frankrike 57 50 53 50 46 38 Tyskland 47 49 37 42 37 38 Irland 66 62 57 57 56 47 Danmark 54 62 47 55 49 49 Storbritannien 28 31 25 28 20 23 Grekland 60 63 51 61 53 61 Spanien 59 47 54 45 54 43 Portugal 55 59 51 55 52 53 Finland 51 53 47 51 45 46 Sverige 44 49 38 44 48 28 Österrike 46 44 39 43 43 40 Slovenien 65 65 60 Ungern 71 63 60 Slovakien 62 56 50 Polen 56 53 49 Litauen 54 50 44 Tjeckien 57 53 51 Cypern 60 57 57 Estland 52 52 47 Malta 52 51 50 Lettland 40 38 36
Notera: Medlemsstaterna är för översiktens skull grupperade (uppifrån och ned) efter de suc- cessiva utvidgningarna av EU (EU 6, EU 9, EU 12, EU 15 och EU 25).
Källa: Materialet bygger på en sammanställning av ”Public opinion in the European union” hämtat från Eurobarometer nr 55 (oktober 2001) samt Eurobarometer nr 65 (juli 2006).
Bland medlemsstaterna är det åter igen Storbritannien som sticker ut som en skeptiker, där medborgarna överlag hyser liten tilltro till institutionerna. Om vi först tittar närmare på förtroendet för Europaparlamentet framgår det att det år 2001 främst var EU:s äldsta medlemsstater som hyste förtroende för Europaparlamentet, störst var det i Luxemburg, därefter i fallande ordning i Italien, Irland, Belgien. Minst förtroende för Europaparlamentet hyste medborgarna i Storbritannien, Sve-
rige, Österrike och Tyskland. År 2006 hyste däremot medborgarna i Ungern störst förtroende för Europaparlamentet, tätt följd av medborgarna i Belgien, Italien, Slovenien och Luxemburg. Minst förtroende hyser fortfarande medborgarna i Stor- britannien, därefter medborgarna i Lettland, Österrike och Spanien.
Vad gäller förtroendet för Kommissionen finner vi att det år 2001 var som störst bland medborgarna i Luxemburg och minst bland medborgarna i Storbritan- nien. År 2006 är det fortfarande medborgarna i Storbritannien som hyser minst för- troende för Kommissionen, men det är nu i stället Slovenien som uppvisar störst andel medborgare som hyser tillit för Kommissionen.
Slutligen, ser vi till förtroendet för Ministerrådet är det som tidigare nämnts överlag väldigt lågt, och lägst i Storbritannien både år 2001 och år 2006. Störst för- troende för Ministerrådet har medborgarna i Luxemburg år 2001 och medborgarna i Grekland år 2006. Anmärkningsvärt är att förtroendet för Ministerrådet har fallit dramatiskt bland medborgarna i många av medlemsländerna mellan år 2001 och år 2006, däribland i Sverige. Vad det beror på är svårt att säga, men en delförklaring kan vara de nya reglerna för majoritetsbeslut samt reformerna som genomfördes i och med utvidgningen vad gäller respektive medlemsstat relativa röststyrka i Rådet.
6.4.3 Subsidiaritet kontra överstatligt beslutsfattande
Debatten om mer eller mindre överstatliga inslag i EU-samarbetet pågår ständig, och är tillika en ett uttryck för den duell som pågår mellan förespråkare för effektivitetsaspekten kontra legitimitetsaspekten. Formen för hur man skall sam- arbeta och besluta i olika frågor är inte alla gånger självklar. Hur det mer konkret manifesterar sig illustreras här genom medborgarnas syn på dels hur jordbruks- och fiskepolitik bör beslutas, dels hur miljöskydd bör beslutas, se tabell 6.8.
Tabell 6.8 Medborgarnas syn på hur jordbruks- och fiskepolitik samt miljöskydd bör beslutas
Syn på jordbruks- och fiskepolitik.
Andel (%) som anser att den… Andel (%) som anser att det… Syn på miljöskydd. Land … främst skall beslutas nationellt … främst skall beslutas på EU-nivå … skall beslutas i samverkan … främst skall beslutas nationellt … främst skall beslutas på EU-nivå … skall beslutas i samverkan Belgien 30 66 34 63 Luxemburg 41 53 33 63 Italien 35 57 27 70 Nederländerna 40 55 30 67 Frankrike 43 52 32 66 Tyskland 32 60 27 69 Irland 44 48 42 51 Danmark 44 54 2 44 55 Storbritannien 52 41 44 52 Grekland 41 56 29 70 Spanien 33 61 26 69 Portugal 50 43 46 47 Finland 72 25 58 40 Sverige 56 42 47 52 Österrike 56 37 47 50
Notera: Statistiken är från 2001, vilket medför att statistik endast finns för EU 15.
Medlemsstaterna är för översiktens skull grupperade (uppifrån och ned) efter de successiva utvidgningarna av EU (EU 6, EU 9, EU 12 och EU 15).
Endast i Danmarks fall har kategorin ”… främst skall beslutas på EU-nivå” fått ett mätbart resul- tat, i övriga fall har de resterande procenten (varje rad skall summeras till 100%) i stället hamnat i en kategori som samlar vet ej/har ingen åsikt samt bortfall. Det är en kategori som jag valt att inte redovisa då det i de allra flesta fall endast rör sig om en eller ett par procent.
Källa: http://www.ec.europa.eu/public_opinion/cf/subquestion_en.cfm?ID=67&questionIDCall= 17, 2007-01-10.
Som framgår av tabell 6.8 anser medborgarna till övervägande del att både jordbruks- och fiskepolitik samt miljöskydd främst skall beslutas nationellt eller i samverkan. Att någon av dem främst skulle beslutas om på EU-nivån är det bara en majoritet i Danmark som anser. Och då är det jordbruks- och fiskepolitiken som de anser bör beslutas om på detta sätt, inte miljöskydd. Vidare framgår det att med- borgarna i större grad ställer sig positiva till att miljöskyddet beslutas i samverkan än vad de är till att jordbruks- och fiskepolitik beslutas i samverkan. En majoritet av medborgarna förespråkar i stället att de främst skall beslutas nationellt. Finns det då några skillnader mellan medlemsstaterna? Ja, men inte några större skillnader. Note- ras kan dock att medborgarna i Finland är de som i störst utsträckning förespråkar att beslut skall fattas nationellt, både vad gäller jordbruks- och fiskepolitik och miljöskydd. Belgien är det land som förespråkar samverkan i störst utsträckning vad gäller jordbruk- och fiskepolitik, medan Italiens och Greklands medborgare är de
som i störst grad anser att miljöskydd främst bör beslutas i samverkan. Annars skiljer sig inte medlemsstaternas medborgares syn på hur beslut skall fattas i någon större utsträckning, men en tendens är att de ursprungliga medlemsstaterna är mer positiva till överstatliga inslag, medan nyare medlemsstater tycks hävda subsidiaritet i något högre utsträckning. Intressant är att se i vilken utsträckning det gäller för skogsrelaterade frågor.