Bland det flöde av innovationer som gjorde den industriella revolutionen möjlig var verktygsmaskinerna särskilt viktiga. De möjliggjorde den specialisering av tillverk- ningen som Adam Smith (1772) observerade (Woodbury 1972, Carlsson 1984). När produkter kunde brytas ned i standardiserade delar, specialiserade arbetsuppgifter och en kostnadseffektiv geografisk distribuering av tillverkningen, skapades de dynamiska systemeffekter (”networking externalities”), samt det lyft i totalfaktor- produktivitetens och produktionens tillväxt som för Sveriges del illustreras i Figur 1. Verktygsmaskinerna innebar en radikal social förändring för människorna i det att tillverkningen av produkter kunde delas upp i enklare delmoment. Tillverkning av kom- plicerade produkter blev inte längre en fråga om hantverksskicklighet och förmåga att på egen hand få ihop en hel, ofta skräddarsydd produkt. Lågbetalda drängar på landet kunde efter snabb inskolning sättas i arbete till mångdubbelt högre ersättning i allt större fabriksanläggningar. Maskinerna definierade jobbet och produktionslinan arbetstempot för en växande skara arbetare som betalades med lön för den tid man arbetade. Chaplins Moderna Tider var visserligen en överdrift, men inte helt fel.
Denna stiliserade bild av den industriella revolutionens produktionsorganisation är i all sin enkelhet den modell för tillverkningens specialisering som Adam Smith (1772) så träffande beskrev. Den arbetare som bemannade dessa verktygsmaskiner existerade år 1800 dock knappast i Sverige förutom vid ett fåtal vapenproducerande fabriker. År 1950 utgjorde de så mycket som 33 procent av den yrkesverksamma befolkningen, men hade år 2015 krympt till knappt tolv procent. Under mellantiden hade den indu- striella revolutionen både ägt rum i Sverige, och hunnit in i ett nytt skede där tillverk- ningen minskade i betydelse för att bereda plats för en ny ekonomi, alltmer dominerad av kunskapsintensiv tjänsteproduktion (Eliasson, 1990a; OECD, 1996).
KAPITEL X Gunnar Eliasson
FIGUR 1: Produktion och arbetsproduktivitet i svensk industri 1549-2013
Källa: Eliasson (1998). Schumpetarian innovation, market structure, and the stability of industrial development in Hanusch (ed.) Evolutionary economics – application of Schumpeter’s ideas, page 158, Cambridge, New York etc: Cambridge University Press and updating.
Not: Under perioden 1860 – 1920 (markerad med två vertikala linjer) hade Sverige en ”Silicon Valley upplevelse”. Under den perioden grundades ett stort antal av våra i dag internationella storföretag, och en modern industriell ekonomi växte fram. Grunden för denna industriella revolution hade emellertid lagts århundraden tidigare, och kan till stora delar kopplas till immigrationen av kun- niga industrialister i första hand från Holland, som fått kungens uppdrag att bygga upp en svensk vapenindustri (Källa: Eliasson, G., 2017, Visible Costs and Invisible Benefits – Military procurement as innovation policy, Springer: New York, Dordrecht, Heidelberg, London).
Under åren 1860 till 1920 hade Sverige upplevt en ”Silicon Valley”-erfarenhet, en period då två tredjedelar av Sveriges största exportföretag (år 1990) grundades (Perioden markeras med två lodräta streck i Figur 1). 1800-talets början erbjöd dock inte något större utrymme för en arbetare att förbättra sin situation genom individu- ella prestationer. Produkten (komponenten) var definierad i förväg. Maskinerna och arbetslinans takt bestämde produktiviteten. Där det gick infördes ibland ackordser- sättning, och snabba arbetare kunde få mer betalt än långsamma arbetare. En begå- vad person kunde göra karriär uppåt till bokhållare i de förhållandevis små företagens smala hierarkier. En individ som var påhittig kunde någon enstaka gång starta ett eget företag, men det krävde, förutom ett kungligt tillstånd (ett ”privilegium”) finansiering, något som var förbehållet de övre samhällsklasserna. Utrymmet för entreprenörer var mycket begränsat. Entreprenörens roll ansågs inte så viktig, och den konkurrens han/ hon åstadkom var inte uppskattad i de merkantilistiskt hårdreglerade ekonomier som undan för undan blev marknadsekonomier under 1800-talet. Men det var mycket som måste finnas på plats för att en entreprenörsdriven process liknande Sveriges Silicon
Valley-erfarenhet 1860-1920, skulle komma igång. Och den auktoritära reglerarandan sitter fortfarande hårt i. Så sent som 1986 uttryckte chefen för ett av Sveriges största företag saken så här:
”I Sverige talas det i dag om entreprenörskap kontra byråkrati. ”Entreprenör” står för allt det vackra i livet: Det står för utveckling, optimism och evig fram- gång. Entreprenören behöver inte bry sig om hur samhället i övrigt fungerar. Detta ständiga tal om entreprenören är riskfyllt. Vi har inte råd med många. En entreprenör på postkontoret som gör att vi inte får posten varje morgon blir vi mycket upprörda över, även om vederbörande har charmanta idéer om hur posten ska utvecklas.2 När man använder telefonen i Sverige i dag kan man
möjligen tro att det är entreprenörer som har börjat sköta Televerket, för ibland kommer man fram, och ibland gör man det inte”.3
Det arbete som utfördes av stora skaror människor på gemensamma fabriksgolv måste organiseras och ersättningen bestämmas i en miljö där alla visste vad de andra gick för, och hur mycket betalt de fick. Att förhandla fram individuella löner efter arbetskapa- citet drog betydande kostnader, inte minst i form av konflikter på fabriksgolvet. För att få lugn och ro, och ostörda produktionsflöden måste arbetsinsatsen belönas enligt standardiserade principer som ansågs rättvisa. Och rättvisan tillät inte att mycket duk- tiga arbetare på samma arbetsgolv fick betalt flera gånger om vad medelarbetaren fick. Arbetare i stora fabriksanläggningar var också förhållandevis lätta att organisera i påtryckargrupper. Fackföreningar blev därför först illa sedda monopolbildningar som hotade företagens ledning och ägare, och ofta förbjudna. Med tiden blev de den inte- grerade del av industriländernas kultur och arbetsliv som de är i dag, där det ibland, som i Sverige, gått så långt att facket tagit över en del av arbetsledningens ansvar. Så länge arbetsersättningen styrdes upp av ett givet system av produktionsfaktorer (”maskinerna”) och rättviseprinciper, kom de stora fabriksgolven att kännetecknas av skeva produktivitetsfördelningar som radikalt skiljde sig från motsvarande platta löne- fördelningar. Stora arbetsplatser har därför varit den kanske mest kraftfulla inkomst- utjämnaren i efterkrigstidens Sverige, och om jag får gissa, mycket kraftfullare än den utjämningspolitik via skatter och offentlig sektor som förts under samma period.
En ny produktionsordning var dock på väg, och byggindustrin erbjuder exempel, inte bara på de kanske mest komplicerade produkterna, utan också på en organisation av tillverkningen som förekom i den gamla industrin, men som samtidigt förebådade
2. En “revolution är på gång i posten” konstaterar SvD Näringsliv (2/12 2001). Det svenska postverket har varit en snabbare och mer innovativ entreprenör än postverk i andra länder av världen, och smygstartar nu en ”satsning på elektroniska brevbärare”.
3. PG Gyllenhammar vid Verkstadsföreningens 90-årsjubileum 1986. Stort tack till Anders Johnson, som till en presentation på IVA hösten år 2000 hade hittat detta citat.
KAPITEL X Gunnar Eliasson
den nya ordning som var på väg. Tillverkningen i byggindustrin kunde delas upp på många specialiteter, men måste i allt väsentligt äga rum på en och samma arbets- plats. Byggarbetslagen exemplifierade en sofistikerad form av självorganiserad arbetsfördelning där individens produktivitet och förtjänstkapacitet kom till sin rätt i arbetsersättningen. Varje arbetslag bestod av individer med olika uppgifter, men samma förtjänstkapacitet, specialiserade på vissa komplexa moment i ett stort bygge. En individ som inte klarade lagets standard stöttes ut. Var han (det handlade bara om män) för duktig, och hade en läggning åt det entreprenöriella bröt han sig kanske ut och startade ett nytt och mer kompetent arbetslag/företag.4 Med samma förtjänst-
kapacitet och liten skala behövdes ingen hierarki av arbetsledare för att tala om vad lagets medlemmar skulle göra, hur produktionen skulle hållas ihop, samt piska på arbetssmitare (”shirkers”).