Man talar i forskningen om interna och externa arbetsmarknader, där det egent- ligen handlar om motsvarande marknader för kompetens (Eliasson, 1994a; 1994c). Prissättningen på den interna företagsmarknaden administreras gemensamt av fack och företagens arbetsledning. På den externa marknaden är prissättningen mer fri, och särskilt om man som sig bör, även räknar med marknaden för egenföretagande och entreprenörskap, och möjligheten för högproduktiva individer eller grupper av individer (”kompetenta team”) att bryta sig ut ur det reglerade produktions- och lönesystemet som autonoma företag. Blir skillnaden mellan individernas värdeproduk- tivitet och lön för stor uppstår, precis som i byggarbetslaget, spänningar i systemet. Duktiga medlemmar bryter sig på eget initiativ ut och startar eget. Lågpresterare stöts ut. Ny teknologi förstärker sådana spänningar.
Ny teknologi har gjort mindre skala i produktionen lönsam. Det handlar bara delvis om att skalan på traditionell tillverkning här och där krymper (Carlsson, 1994), utan framför allt om att nya mycket kompetensintensiva och avgränsningsbara småskaliga moment i produktionen (produktionsmoduler) vuxit i betydelse, såväl inne i existe- rande storföretag, som i marknaden. För anställda i sådana moduler, som genererar värden per capita som flera gånger om överstiger motsvarande produktivitet i det övriga företaget, är incitamenten mycket stora att bryta sig loss som underleverantö- rer av kompetensintensiva tjänster. De kan dessutom tjäna ännu mer pengar genom att också leverera till den öppna marknaden. Mindre skala och små arbetsplatser gör det både enklare och nödvändigare att få en bättre koppling mellan ersättning och
4. Arbetslag som organisationsform daterar sitt ursprung till medeltidens katedralbyggare och de hade alla förmågan att se sin roll i det oerhört komplicerade byggnadsprojekt som en katedral utgjorde. Ett arbetslag utgör prototypen för ett företag, ett kompetent team (Eliasson, 1990b, 1992:114ff).
kompetensbidrag. Dessa moduler organiseras därför ofta som partnerships som sköts enligt samma principer som byggarbetslagen, och som helt konsekvent ofta tar ut de inkomster delägarnas kompetenskapital genererar som just kapitalinkomster. Detta gällde till en början i första hand avancerad tjänsteproduktion. Sedan åtminstone 1950 visar statistik hur industriföretagen inte bara köper en växande andel tjänster i sin brut- toproduktion, utan även hur en växande andel av det interna förädlingsvärdet handlar om tjänster som produktutveckling, marknadsföring etc. Tillverkningsindustrins storlek mätt som förädlingsvärdeandelen i BNP har samtidigt sjunkit från 30 procent 1950 till 25 procent 1985, 22,7 procent 1996 och vidare till elva procent 2011. Om vi däremot definierar om förädlingsvärdeandelen som förädlingsvärdet av industrins produkter vid leverans till slutkund har andelen faktiskt ökat från 45 procent 1950 till 49 procent 1985, samt ca 55 procent 1996 (Eliasson, 1990a; Eliasson och Johansson, 1999).5 Den
interna tjänsteandelen inom industrins tillverkande företag har vi sämre statistisk koll på. En enkät till alla industriföretag med över 200 anställda (inklusive utländska dotterföretag) visade att direkt tillverkning (människor vid maskiner) endast svarade för 20–25 procent av dessa företags arbetskraftskostnader, och produktionsplanering ungefär lika mycket. Övrig tjänsteproduktion av typen transporter, marknadsföring, distribution, produktutveckling m.m. svarade alltså för mer än hälften. Inkluderas produktionsplanering, en typisk intern tjänsteproduktion, hamnade andelen intern tjänsteproduktion på uppemot 75 procent. Utöver detta köptes 22 procent av den totala arbetskraftskostnaden in som externa tjänster (Eliasson, 1990a).6 Vi talar om en
tjänstefiering av varuproduktionen vars ursprung ska sökas åtminstone ett halvsekel tillbaka i tiden. Den större delen av dessa tjänster handlar om kompetensintensiv små- skalig verksamhet, som är kritisk för företagets konkurrenskraft, men som med hjälp av ny teknologi kunnat läggas ut på särskilda underleverantörer. Värdet av industrins produkter vid leverans till slutkund har därför inte minskat som andel av BNP, däremot har tillverkningens kostnadsandel som den mäts sjunkit. Flera av våra stora verkstads- företag, som t.ex. Ericsson, bör i dag kallas tjänsteföretag.
Allteftersom den enkla tillverkningen automatiseras och allt fler kompetenskapital- intensiva verksamheter lösgörs som underleverantörsföretag undermineras själva
5. Se även Hagman et al 2015, som genomfört en liknande och grundligare beräkning, men för en betydligt
kortare och senare period.
6. The Economist (7 juli 2018:53, ”Bartleby/The A Teams”) refererar till de viktiga kompetensintensiva men självorganiserade specialiserade team som opererar inom, eller som underleverantörer till stora företag, som när det gäller funktioner mycket liknar byggindustrins arbetslag, och hänvisar särskilt till det hundratal ”specialist team” som jag själv fick tillfälle att stifta bekantskap med i min studie av svensk flygindustri (Eliasson 1995:52ff, 2010:137ff) , som på ett avgörande sätt medverkade till att Saab lyckades ta fram sitt då unika stridsflygplan Gripen enligt plan och under budget. Terminologin varierar en del. Inom Saab talade man om det ”design team” på omkring tusen akademiskt skolade tekniker (i Sverige något färre) som den minsta kompetens som krävdes för att föra utvecklingen av ett trafikflygplan fram till en prototyp. Detta design- team består i sin tur av omkring 100 specialistområden, eller mindre ”team” om en person och uppåt, som lärt sig att arbeta tillsammans utan övergripande detaljstyrning.
KAPITEL X Gunnar Eliasson
grunden för den lönearbetesorganisation av tillverkning som dominerat industristruk- turen under ett sekel. Förutsättningarna för gig-ekonomin lades för mer än 50 år sedan, men utvecklingen har accelererat i takt med digitaliseringen och globaliseringen av industriländernas produktion. I gig-ekonomin jobbar den företagsamme individen i egen regi, saknar en fast anställning och en fast arbetsplats (The Economist, 7 juli, 2018: Special Supplement; The world if)7, och måste själv definiera jobbet och sälja
det till en kund. Från början handlade gig-ekonomin företrädesvis om högproduktiva individer och arbetslag med entreprenörsförmåga som etablerat sig på marknaden som konsulter, riskkapitalister och industriella forskarteam. Det rörde sig initialt om värdeskapande, strukturstörande och kreativ entreprenöriell verksamhet som inte lämpade sig för strukturerad storskalig organisation.8
Digitaliseringen av produktionen har gjort egenföretagandet till ett intressant ”anställningskontrakt” för alltfler. Det passar individer med hög förtjänstkapacitet bättre än fast anställning mot lön för nedlagd tid, medan andra tvingas anpassa sig till den nya teknologin (Eliasson, 1992:116ff, 1994c). Detta gäller t.ex. Übers chaufförer, som arbetar i ett företag vars existens helt bygger på den nya digitala teknologin. Über har i grunden revolutionerat taxiindustrin.
Ökad småskalighet och organisatorisk fragmentering i marknaden innebär ökad konkurrens. Företag som konkurrerar både tvingar varandra till högre prestanda, och lär av varandra. Det handlar om att individer med kompetens byter jobb, eller att ett företag imiterar eller stjäl en konkurrents teknologi. Ofta räcker det med att ett företag ser att en konkurrent lyckats med något man försökt sig på, för att inse att det går (Eliasson, 2009b,2013). Att gig-ekonomin kan bryta ned skalan i produktionen ända till individnivå bör därför innebära en avsevärd ökning av konkurrensens och lärandets positiva spridningseffekter. Vi vet också att små och nya företag spelar en oproportionerligt stor roll när det gäller innovation och spridning av ny teknik. Ballot och Taymaz (1997,1998,1999) har t.ex. simulerat breda ekonomiska effekter av olika innovativa spridningsförlopp av kompetens. De finner att konkurrensens intensitet samt mottagarkompetensen, mätt som företagens humankapital, på ett avgörande sätt påverkar företagens förmåga att ta till sig ny kunskap, som genom spridnings- effekter höjer makroekonomins produktivitetstillväxt. Vi talar här om spillovers (se
7. Den nya flexibla arbetsmarknaden i gig-ekonomin anses i dag täcka ca 20 procent av den totala arbetsstyrkan i Sverige, och ligger enligt McKinsey högre i USA, som även gör bedömningen att tillfälliga jobb och egenföretagande kommer att svara för uppemot 40 procent av arbetskraften. Det handlar lika mycket om specialister med stor förtjänstkapacitet, som om Überförare, som nedlåtande ofta får illustrera gig- ekonomin.
8. Allt eftersom de stora internationella läkemedelsföretagen fått allt svårare att inom sina stela forskningshierarkier ta fram nya innovativa substanser (cf citatet ovan), har de organiserat om sig till globala finansierings-, marknadsförings- och distributionsorganisationer. Dessa köper sina nya produkter på marknaden i form av hela forskningsföretag som kommit i närheten av fas 3 i kliniska prövningar, och där utsikterna för framgång blivit relativt stora, men där också stora finansiella resurser krävs för att gå vidare.
t.ex. Nadiri, 1978; 1993; Jones och Williams, 1998; Acz, Audretsch, Braunerhjelm och Carlsson, 2009). Samtidigt visar Ballot och Taymaz att olika hinder för informations- och kompetensspridning kan leda till långvariga inlåsningar i gammal teknologi, och långsammare tillväxt på makronivå. Med svenska data visar också Braunerhjelm m.fl. (2018) att kunskapsarbetarnas rörlighet mellan jobb och företag positivt påverkar alla företags innovativa förmåga mätt som patentansökningar. Gig-ekonomins framväxt bör bidra till alla dessa positiva ekonomiska systemeffekter.
Gig-ekonomins framväxt är också ett led i den specialiseringsprocess som Adam Smith (1772) så väl förstod. Den är nu som då teknologidriven och har under senare år blivit global (Braunerhjelm m.fl., 2009). Den gamla ekonomins tillverkningsorganisa- tion har redan i stora delar brutits sönder av de Schumpeterianska entreprenörer som följt i globaliseringens spår. När de förstör gamla strukturer bereds plats för bättre lösningar.
De institutionella sociala hierarkier som etablerats för att komplettera den gamla industriella revolutionens tillverkningsteknologi fungerar nu mer som ett hinder, och står därför i tur att brytas upp av den nya produktionsteknologin. De som arbetar i en gig-ekonomi är en alltför heterogen grupp för att kunna organiseras i något som liknar en fackförening. Med produktionen spridd över hela världen minskar intresset från central huvudkontorsnivå för de anställda. Det gäller t.ex. anställdas utbildning på jobbet. I en global organisation saknas en huvudman för något så lokalt som anställda. Den ökande inkomstspridningen i de rika länderna som vi kan se både inom enskilda arbetsplatser och mellan företag, följer som en logisk konsekvens.