Direkt efter regeringens tillträde tog jag itu med att värva ledamöter och en huvud- sekreterare till rådet. Det gick mycket bra. Jag ringde till de flesta själv och nästan alla sa ja. Rådet fick en imponerande tyngd. Alla de centrala fackliga ledarna var med, liksom Svenskt Näringslivs vd. Flera respekterade företagsledare och forskare ingick. Därutöver fanns ett antal mer fristående personer som bidrog med andra perspektiv. Totalt bestod rådet av 22 personer, varav fem statsråd i alliansregeringen.
Till min glädje accepterade professor Pontus Braunerhjelm att leda rådets kansli. Hans expertkunskaper på området entreprenörskap ansåg jag mycket viktiga i sam- manhanget. Han hade också en vana att leda forskningsprojekt och Globaliseringsrådet skulle delvis arbeta just som ett sådant. I planerna ingick att ge rådet ekonomiska möjligheter att beställa vetenskapliga underlagsrapporter från svenska och utländska experter. Så skedde också. När arbetet avslutades våren 2009 hade ett 30-tal rap- porter av genomgående god kvalitet levererats. Att hitta sådana experter och enas om en inriktning av skrivandet kräver både överblick och förmåga att sätta sig i skilda sakområden. Pontus Braunerhjelm har de egenskaperna.
Pontus hade däremot begränsad erfarenhet av den politiska världen och utred- ningsväsendet. Möjligen var det därför han insisterade på att han själv och det övriga kansliet skulle få lägga fram en egen expertrapport, delvis som en sammanfattning av innehållet i de beställda rapporterna. Kanske misstrodde han möjligheterna för rådet att enas om de sanningar som behövde sägas och ville ha möjlighet att göra det själv inom ramen för projektet. Jag accepterade denna ovanliga uppläggning.
KAPITEL X Lars Leijonborg
Rådets bredd var naturligtvis både en risk och en möjlighet. Det kunde visa sig orealistiskt att företrädare för så många skilda intressen skulle enas om något som var tillräckligt verkningsfullt och tydligt. Å andra sidan, om så skedde borde möjligheterna att förverkliga förslagen vara stora.
Det fanns hos flera ledamöter en oro för att resultatet inte skulle bli tillräckligt konkret och dröja för länge. Jag välkomnade ivern att komma snabbt framåt och nå tydliga resultat. Redan efter ett halvår kom därför en första rapport, ”Kunskapsdriven tillväxt”. Avsikten var dels att påverka 2008 års forskningsproposition, dels att ge en allmän bild av rådets arbete och grundsyn.
Under resans gång hade rådet en rad stimulerande, seminarieliknande möten där vi lärde oss mycket, både genom rådsmedlemmarnas inlägg och av inbjudna experter. Jag minns t.ex. ett möte där Skype-grundaren Niklas Zennström och den världsberöm- de forskaren Michael Porter fick igång en vital diskussion om hur Sverige både skulle kunna attrahera talanger och förmå dem som redan fanns här att stanna i landet. Vid ett annat möte medverkade en del energiexperter och Vattenfalls dåvarande vd Lars G Josefsson. Det resulterade i ett starkt engagemang för energiomställning, bort från fossilbränslen, och vid sittande möte beslöts att lägga fram ännu en delrapport, om hur Sverige skulle kunna bli ett pionjärland för elbilar.
Mot slutet skiftade arbetet karaktär. Då blev rådet något av ett förhandlingsma- skineri. Det var inte olikt det som ofta uppstår i politiken, t.ex. i en partistyrelse som ska behandla ett programförslag. Argumenten blev lika ofta ”Det har jag ingen möj- lighet att få acceptens för bakåt” som fakta från en expertrapport. I så måtto fick Braunerhjelm rätt – det blev mycket ”politik”. Men det var väl egentligen självklart med den sammansättning vi valt – det är uppenbart att exempelvis ordföranden i TCO eller vd:n i Svenskt Näringsliv inte kan sätta sitt namn under en rapport med ståndpunkter som helt strider mot den egna organisationens program.
Men blev resultatet utslätat? Jag tycker inte det. Slutrapporten håller definitivt för en omläsning 2018. Analysen är träffsäker (även om stigande räntor än så länge i stort sett lyst med sin frånvaro) och förslagen i många fall radikala. Slopad värnskatt, ”flexicurity” i arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt, höjd pensionsålder, omfattande skolreformer med tidigare skolstart och en jättesatsning på forskning. I ett finansie- ringsavsnitt antyds att höjd matmoms skulle möjliggöra både angelägna skattesänk- ningar och en bättre fördelningspolitik.
Man kan säga att problematiken kring ”bredd eller spets” i rådets arbete löstes på två sätt. ”Förhandlingsmaskineriet” presterade ett antal kompromiss-skrivningar som gjorde att det fanns en total eller nästan total enighet kring väldigt många angelägna krav. Men i några frågor valde majoriteten, där Saco-ordföranden Anna Ekström, känd socialdemokrat, alltid ingick att prioritera tydlighet framför bredd. Det innebar fram- för allt att LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin valde att till stor del ställa sig utanför
rådets slutsatser. I det längsta trodde jag att både Saco och TCO skulle vara redo att ställa sig bakom förslagen på arbetsrättens område, men till sist valde TCO:s Sture Nordh att mäla sig ur när det kom till skrivningar som kunde tolkas så att statsmakterna i något läge kunde lagstifta om inte parterna nådde en acceptabel lösning. Den senare frågans känslighet framgår av att Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv, tvärtom tyckte att skrivningen var verklighetsfrämmande när den i första hand lade ansvaret på par- terna att nå en lösning.
Rådets grundsyn framgår av inledningen till slutrapporten. Där heter det: ”Vår rapport är en enträgen uppmaning till det politiska systemet och hela samhället att ge frågor om Sveriges konkurrenskraft, omställningsförmåga och attraktivitet högre prioritet. Sverige har en grundläggande styrka, men vår egen ekonomiska historia visar att vi också är sårbara. Vårt beroende av några få framgångsrika exportföretag är stort. Vi måste få fler företag som vågar växa. Vi måste satsa mer på kunskap, vår tids mest avgörande produktionsfaktor. Vi måste se till att ny kunskap oftare omsätts till produktion i Sverige. Vi måste få en arbetsmarknad som i högre grad kombinerar trygghet med flexibilitet. Vi måste stärka de strukturer som gör att Sverige håller samman också under påfrestningar. Vi måste göra Sverige mer känt också i länder långt borta. Vi måste se till att statsledningen i en föränderlig tid har tillgång till bästa möjliga beslutstöd.”